PRS Kkaebsong & JustAFriend

Så med andra ord skulle Zhìyuan aldrig kunna glömma det som sagts. Varför var det ens nödvändigt? De hade båda två, uppenbarligen, komplicerade känslor gentemot varandra. Skulle det inte vara bättre att de istället försökte reda ut allting? Äsch, kanske inte.
”Är du ens helt säker på att du vill vara det då? Jag menar..du som är rädd för vargar och så”, mumlade sjuttonåringen i ett försök att komma på andra tankar. För även om rädsla fortfarande handlade om en känsla, så vidrörde det åtminstone inte det där jobbigaste ämnet - känslor. Det var faktiskt två helt skilda saker, då en känsla och att ha känslor inte alls bar med sig samma innebörd. Nåväl, det var i alla fall lättare än att tänka på den där lilla oskyldiga kyssen på kinden, eller att tänka på det där faktumet att han bokstavligen talat om för Max att han ville kyssa honom. Samtidigt var de nya funderingarna inte heller direkt trevliga, men inte alldeles för jobbiga eller krävande.
”Jag menar, kommer inte direkt att göra någonting mot dig eller så, men..det är ganska svårt för mig att inte se hotfull ut, även om jag inte är det. Förstår du? Vill inte typ traumatisera dig”, skrattade Zhìyuan, med en tydlig nervositet i rösten. ”Eller..hotfull och hotfull..det är inte mitt fel att pälsen är svart och ögonen likaså”, knorrade han därefter och gjorde en grimas, samtidigt som han tog av åt vänster. Jösses, alla dessa förbaskade trappor. Sjuttonåringen avskydde verkligen trappor då de liksom tog musten ur kroppen. Och de två eleverna, de hade minsann inte gått upp för en eller två trappor. Snarare tusen. Hemskt jobbigt faktiskt, även om det troligen var bra för dem att motionera regelbundet. Däremot kändes det verkligen bara som en massa tortyr för Zhìyuan, som redan var alldeles slö och utmattad.
”Äsch..jag målar nog bara upp en dålig bild av mig själv”, konstaterade han frånvarande, mest för sig själv, och lät väskan glida ner mot fötterna när de väl anlände utanför klassrummet. ”Jag är skitsöt, jag svär.” Nej, det där var inte en lögn. Visst kunde han se mordisk ut om han ville, men det kunde han ju å andra sidan göra vare sig han hade svans eller ej. Även om varulvar enligt regel inte såg exakt ut som riktiga vargar, så gjorde sjuttonåringen i fråga det. Kanske det var för att han blivit blessed med bra gener? Äsch då. Vad det nu än var, så var han minst sagt tacksam över det.

"Jag tror det är svårt att få mig mer traumatiserad än vad jag redan är om jag ska vara ärlig", svarade Max med ett litet sorgset leende. Självklart gick det att bli mer traumatiserad. Ja, det fanns ju de som inte kunde röra sig eller prata alls efter vissa händelser. Max hade väl ganska små och få problem jämförelsevis. Hur som helst trodde han inte att kvällens händelser skulle komma att förvärra något. Han var ju hiskeligt känslig så visst fanns det en risk att han skulle bryta ihop, men det gjorde han ju ofta så det skulle inte förändra något.
"Som sagt, så länge du inte attackerar eller nåt ska det nog inte trigga igång något", försäkrade han tyst och lätt andfått. Alla dessa trappor...
"Jodå, du behöver inte övertyga mig", mumlade Max i takt med att ytterligare ett litet leende spred sig över läpparna. Ja, att den andre skulle vara söt var långt ifrån otänkbart. Mm, hålla tillbaka alla känslor och tankar...Går ju suveränt.

”Du, saker som dessa måste man övertyga folk om”, påpekade Zhìyuan och fiskade upp sin väska från golvet igen, då läraren precis svängt runt hörnet. ”Och du, om det är någon som kommer att attackera någon, så är det ta mig fan du som kommer attackera mig”, konstaterade sjuttonåringen därefter och hängde bandet över axeln. ”Eller du kanske är så rädd att du inte ens kommer våga titta på mig? Vad vet jag?” Med ett litet retsamt leende på läpparna, trots att det inte alls passade ihop med situationen i fråga, rörde slytherineleven benen in mot klassrummet. Där slog han sig sedan ner vid en av bänkarna längst bak i salen, intill ett av de massiva fönstren. Zhìyuan ville inte tänka på det där sista han sagt, usch. Tänk om Max åsikter angående den jämnårige ändrades totalt senare under kvällen? Fan, fan, fan. Bort med tanken, fy. Det gjorde alldeles för ont i hjärtat att tänka i sådana banor.

Med lätta steg följde han efter den andre in i klassrummet. Han föredrog helt klart det här före det de varit i tidigare. Här var det mer ljust och öppet. Mer luft. Lättare att andas.
Skämtsamt blängde han tillbaks på den längre eleven. Rädd? Jovars. Det var ju Zhìyuan som sagt att Max nog inte var så rädd som han framställde sig. Max själv var inte helt övertygad när det gällde den lilla teorin. Fast han kände sig inte sådär supernervös när det kom till kvällen. Inte så nervös som han kunde vara.
"Klart jag kommer titta på dig", svarade han och himlade lätt med ögonen. Försiktigt slog han sig ner på platsen bredvid den andre.

”Äsch, du får inte titta på mig, så det så”, bet Zhìyuan tillbaka, med samma retsamma lilla flin dansandes över läpparna. ”Såhär..så länge jag får titta på dig så får du göra detsamma. Deal?” Undrade sjuttonåringen och höll upp lillfingret mot Max. Flinet som nyss befunnit sig fastklistrat på ansiktet hade plötsligt sjunkit ihop till ett varmt, vänligt leende istället. Varför var de där ögonen tvungen att vara så gröna? Varför var håret tvunget att se så mjukt ut..varför var den jämnårige tvungen stt vara så jävla lockande för? Det retade gallfeber på Zhìyuan, samtidigt som hjärtat värkte alldeles förskräckligt i bröstkorgen på honom. Men varför värkte det? För att det troligen itne fanns en chans att Max någonsin skulle falla för honom på det sättet?

En menande blick utdelades till Slytherineleven med det retsamma flinet. Det var ju inte direkt som att Max inte märkt av Zhìyuans tidigare halvdiskreta blickar. Varför skulle inte Max få titta tillbaks? Allt kanske var helt uppenbart så den andre bara retades för den sakens skull. För att han visste hur jobbigt den grönögde faktiskt skulle få det om han inte haft tillåtelse att titta.
"Ja, antar jag?", svarade han med ett roat leende och höjde lätt på ena ögonbrynet. Den längre verkade verkligen tycka om det där med överenskommelser. Tidigare om att umgås med varandra, nu att se på varandra. Vad stod näst på tur?
Försiktigt krokade han fast sitt ena lillfinger i den andres.

Trust issues var någonting som Zhìyuan tampats med så länge han kunde minnas. Det var kanske inte direkt någon överraskning att det börjat i samband med att han blev biten. Rättare sagt hade det väl dragit igång när folk inte längre ville vistas i samma rum med honom, eller när de gav honom äcklande blickar. Och ja, detta var exempel på scenarion som uppstått under uppväxten. Inga lögner, inga överdrifter.
”Bra”, sade sjuttonåringen med ett uppnosigt leende och lutade sig närmare den jämnårige. ”Tycker du att jag är fånig eller? Som måste göra en massa små överenskommelser med dig?” Undrade Zhìyuan tyst och lutade lätt på huvudet. ”Jag har inte haft några vänner på flera år, så har glömt bort hur det fungerar.” Bra, skyll ifrån dig. Det ligger absolut inte till så att du bara är jävligt skum, nejdå.

Max visste inte riktigt vad han skulle göra när den andre lutade sig närmre. Vad fick han göra utan att det skulle bli stelt? Han höll sig kvar.
"Vi får väl ta och lära oss tillsammans, eller hur?", svarade Max med ett litet snett leende. De var allt två sorgliga själar. Dessvärre väldigt sorgliga, på många sätt. Olika men många.
*Host* "Då riktar vi uppmärksamheten framåt", hördes professorns röst halvt ryta från den främre delen av salen. Ett gäng menande blickar delades ut till mindre koncentrerade elever. Max vände snabbt blicken framåt.

Professorns skarpa röst fick Zhìyuan att hoppa till, och han följde genast Max exempel genom att vända ögonen framåt. Pinsamt, för dem båda. Men de var ju trots allt redan extremt pinsamma, så det gjorde väl ingenting? Sjuttonåringen vågade däremot inte öppna munnen igen förrän alla andra i klassrummet var upptagna med uppgiften de blivit tilldelade - att läsa igenom introduktionen till det första kapitlet. Fantastiskt kul för någon som knappt kunde hålla ögonen öppna. Med ögonbrynen ihopknipna och ögonen kisande, stirrade Zhìyuan ner mot de uppslagna sidorna.
”Jag förstår på riktigt ingenting..ska vi verkligen kunna all den här terminologin?” Mumlade han förläget och sjönk ihop mot bänken. ”Döda mig..jag ber dig.”

Max blick flög över sidorna. Läste blad efter blad. Han var minst sagt en snabb läsare. Med ett litet leende blickade han ner mot den andre och la försiktigt en hand på ryggen.
"Det kommer bli mer praktiskt senare på terminen", påpekade han. Jo försvar mot svartkonster var ju definitivt inte bara teori, även om det var en en del, på samma sätt som i stort sett alla kurser.
"Kom igen, du klarar det", fortsatte Max och lutade lätt huvudet mot den andres axel, för att sedan låte blicken återvända till boksidorna.