prs yehet & kkaebsong

Än en gång finner sig Joshua springa efter den äldre, griper tag i hans hand. Även om Zihao är en hel del starkare, så kan han inte låta honom gå och bli avstängd eller inlåst, bara pågrund av något sextonåringen sagt.
"Zihao, snälla.." ber han, låter en hand glida upp mot sjuttonåringens kind för att möta hans ögon. "Det kommer inte göra någon skillnad, du vet redan det." Joshua känner sig nästan panikslagen, visserligen avskyr han Xavier, men han vet att Zihao kommer hamna i oändligt med trubbel om han hoppar på honom. "Du skulle ta det lugnt, försöka att kontrollera dina känslor, att slå någon är inget bra sätt att kontrollera dem."

Desto mer som Joshua talade, desto mer insåg han att den yngre hade rätt. Det skulle inte tjäna någonting att klå upp Xavier, snarare tvärt om. Zihao knöt händerna och slöt ögonen, tog ett djupt andetag. Sedan slog han till väggen så pass hårt att knogarna halvt om halvt krossades, som även en del av väggen gjorde. Han skrattade till och granskade den brutna handen. Blodet droppade långsamt ner på golvet och bildade en liten pöl, men han var fortfarande för uppjagad för stt orka bry sig. Med samma sinnesrubbade leende på de lätt darrande läpparna, vände han sig om mot sextonåringen.
”Nu mår jag bra”, sade han glatt och kollade från hålet i väggen till handen. ”Väldigt bra faktiskt.”

Med öppen mun stirrar Joshua på den blodiga handen, innan han tar tag i den andra, rena för att dra med honom tillbaka till sjukhusflygeln. För att inte störa madam Pomfrey alldeles för mycket, bestämmer han sig för att tvätta bort den andres blod själv.
"Den måste vara bruten nu.." mumlar sextonåringen tyst, känner hur kroppen fortfarande inte slutat rysa efter vad som nyss hänt i korridoren.

”Ja, trevligt, eller hur?” kvittrade Zihao som fortfarande inte riktigt återfått förståndet. Vreden hade totalt gått honom upp i huvudet och han hade inte haft den blekaste aning om vad han faktiskt hållit på med. Inte för att han direkt hade det nu heller, men han hade åtminstone tappat suget efter att slå till Xavier.
”Jag tycker väldigt mycket om dig...” fortsatte Jan sedan och tittade menande på Joshua, med de där lätt galna ögonen. ”Du är väldigt fin, vet du det?”

Joshua skakar lätt på huvudet, tvättar bort blodet innan han sätter på ett bandage över den brutna handen, försiktigt men noggrant.
"Inte särskilt, nej," svarar han, rättar till bandaget lite grann innan han för den förut blodiga handen mot sig, och lämnar en kyss vid den. Kyss det och det blir bättre, det brukade modern alltid säga. När Zihao sedan byter samtalsämne helt och hållet, kan Joshua inte undgå att rodna på nytt. "Jag tycker väldigt mycket om dig också." viskar sextonåringen som svar, dock vet han inte vad han ska svara på det andra. Fin? Innan skolan börjat hade elva åriga Joshua alltid tyckt att han var rätt gullig och söt, men ju mer han blev ner trackad, ju mer beroende han blev av maten, blev han ännu mer osäker. "Nej, det tycker jag inte."

Zihao betraktade sextonåringen ett slag, utan att säga någonting. Sakta men säkert började pupillerna återgå till sin normala storlek i takt med att hans sinne nyktrade till sig. Han flackade lite med blicken och gjorde en grimas när han slutligen insåg hur förbaskat ont hans vänstra hand gjorde. Såhär i efterhand ångrade han sig enormt över sitt ”lilla” utbrott.
”Du är visst fin”, envisades han och placerade sin friska hand på en av Joshuas kinder. ”Om någon säger någonting annat så har den personen fel”, fortsatte han, helt plötsligt allvarlig.

Med ett litet leende ser Joshua på Zihao, känner värmen stiga över kinderna där den äldre placerat sin hand.
"Tack," säger han tillslut, orkar inte käfta emot. Att den andra eleven tycker att han är fin, värmer. Dock vet sextonåringen att alla har olika åsikter på vad fint är. Joshua tittar på Zihao i tystnad innan han sätter sig ner på bädden. De senaste två dagarna har varit så avskyvärt mycket för hans stackars hjärna.

Utanför hade himlen blivit svart, vilket den å andra sidan hade varit i princip under hela dagen. Istället för att avta, hade regnet tilltagit och smattrandet mot rutorna var nästan öronbedövande. Zihao betraktade Joshua stillsamt, kände hur pulsen ökade en aning. Försiktigt satte han sig ner bredvid sextonåringen och placerade sina långa, smala fingrar under hans haka. Sedan gjorde han det förbjudna och lutade sig närmare och närmare tills han slutligen pressade sina egna läppar mot den andres. Han kunde inte hålla sig borta längre, vare sig Joshua skulle dra sig undan eller inte. Det spelade inte honom någon roll under läget.

De sitter där i tystnad en rätt bra stund, med regnet som den enda ljudkällan. Madam Pomfrey verkar vara upptagen med något i sitt kontor, ovetandes om den äldre elevens brustna arm. Tystnaden var allt annat än obehaglig, Joshua trivs i den andres sällskap. Vilket är underligt, då det brukar ta mer än tre dagar för att fånga hans tillit.

Det förvånar Joshua när han känner Zihaos hand under sin haka, ser hur den äldre eleven glider närmre och närmre. Sextonåringen känner hur kinderna flammar till när deras läppar möts, känner sig chockad och överväldigad. Ljudet av regnet dämpas i kroppskontakten, och Joshua låter sin hand glida upp mot Zihaos axel innan han besvarar kyssen. Och om han ska vara helt ärlig, känns det oerhört bra.

Känslan av att inte bli avvisad var överväldigande och Zihao kunde inte låta bli att le. Det var den första gången som han kysste någon som han faktiskt var kär i och det kändes bra. De svala händerna, även den brutna, letade sig upp i Joshuas hår och han lutade sig över den yngre eleven. Just i den stunden kändes allting så bra, nästan euforiskt...åtminstone tills dess att någon harklade sig snett bakom dem.

Xie Weimin balanserade en hög med böcker i sin famn. Han vinglade lätt fram och tillbaka under tyngden av stapeln med litteratur, ögonen stora som två golfbollar.
”Snape bad mig att ta med dessa till dig”, mumlade han och kollade på allting annat än sin äldre bror som fortfarande halvt låg över Joshua.