Will barker

ÄNTLIGEN HÄR IGEN!!!!

Kap. 6: Slytherin


Jag hoppade ned från vagnen med Lesley efter mig. I elev lymlet hörde vi en djup röst.
"Förstaårselever! Förstaårselever hitåt!"
Jag vände mig om för att se vem som ropade och hoppade högt upp i luften av synen av en enorm man, dubbelt så stor som en normalstor man, med svart yvigt hår och en stor skinnrock.
Jag tvekade, men Lesley drog med mig utan vidare mot denna jätte. Jag erkänner att jag var rädd.
När vi kom närmare gick det upp för mig hur stor mannen faktiskt var, men det fans ingen tid att tänka på det nu. Vi var nämligen inte de ända som följt hans rop. En hel hop med förstaårselever hade redan samlats och vi fick anstränga oss för att inte komma ifrån varandra.
Snart var det i alla fall lite ordning på gruppen och vi började gå mot sjön. Jag visste att det var mot sjön vi gick, för mina bröder har många gånger beskrivit den härliga båtresan. Och mycket riktigt stod vi på en liten strand med minst tjugo båtar ankrade.
"Bara att hoppa i", grymtade jätten. Vi gjorde som han sa.
Jag klev nervöst ned i båten som svajade. Duns! Plötsligt låg jag på båtbottnen.
"Aaaj!" Jag satte mig upp och drog ut en stor sticka ur handen. Det blödde. Båten skakade till igen och Lesley lutade sig över mig.
"Upp med dig nu", skrattade han och räckte mig handen, men jag tappade taget och slog huvudet i sätet när båten gungade till en tredje gång. När jag äntligen kravlat mig upp hade båten börjat åka och enflicka satt mitt emot mig.
"hej, jag är Lucretia Swinburne. Vilka är ni?"
Hon stirrade förväntansfullt omväxlande från Lesley, till mig och tillbaka.
"Lesley... Dod." Mumlade Lesley.
"Will Barker" Sade jag. Lucretia log mot oss.
"Vilket elevhem vill ni hamna i?"
Lesley hoppade till som om han vaknade ur någon slags dvala.
"Gryffindor såklart!"
"Nej, Slytherin!" Jag tittade irriterat på honom. Detta var en många gånger upprepad diskussion.
Lucretia tittade på oss igen.
"Jag håller med dig Will", sade hon sedan medan hon undvek Lesleys besvikna blick.
"Men... Men...", stammade han, "Men du är ju så... så..."
"Snäll och söt?" Sade Lucretia slugt. "Eller tjejig?!"
Lesley stelnade till och började svamla osammanhängande, men Lucretia bara skrattade.
"Det gör inget, det är svårt att döma folk så snabbt..."
Plötsligt fick hon ett elakt ansiktsuttryck som inte passade till hennes söta ansikte. Hon drog fram en lång trollstav ur rockärmen och riktade den mot en av de närmaste båtarna.
"Respergo!"
Plötsligt plaskade det till våldsamt bredvid båten som gungade så kraftigt att en rödhårig flicka nästan ramlade i sjön. Hon blängde surt på Lucretia som skrattade retsamt.

Vi anlände snart till en liten hamn. Eleverna kravlade upp ur båtarna och tittade storögt upp mot slottet som inte synts från sjön. De stora portarna öppnades framför oss och en häxa med stram nackknut och ett strängt utseende klev fram mot oss.
"Välkomna till Hogwarts kära elever", sade hon strävt.
"Jag är er lärare och biträdande rektor professor Mcgonnagall. Ställ er på ett led och följ efter mig."
Vi ställde oss på ett led bakom henne och marscherade in i slottet. Vi gick förbi flera dörrar. En port stod på glänt och prat och sorl strömmade ut, men professor Mcgonnagall ledde oss förbi den in igenom annan dörr och in i ett tomt klassrum. Där stannade hon och vände sig mot gruppen.
"Förstaårselever, ni ska snart följa mig in till stora salen för att genomgå ett test och bli sorterade till ett elevhem, där ni kommer att tillbringa resten av er skolgång med era kamrater. Ert elevhem blir som er familj. Jag ska gå för att förbereda de andra eleverna. Vänta här."
Hon vände sig om och marscherade ut ur rummet och ett hysteriskt surr spred sig bland eleverna.
"Ett test? vilket test?" "Vi ska nog slåss mot något... en drake kanske?" "Det är nog ett skriftligt förhör." "Åh, jag önskar jag kom ihåg virrförtrollningen..."
Jag sade ingenting och Lesley var alldeles blek. Lucretia däremot såg allt annat än nervös ut.
"De kan aldrig traggla oss på något innan vi börjat skolan!" Jag svalde och nickade, inte helt övertygad.

En liten stund senare kom professor Mcgonnagall.
"Följ efter mig".
Vi följde efter henne ut ur det tomma rummet och ut i korridoren, och den här gången gick vi faktiskt in igenom de stora portarna. Jag blundade och tog ett djupt andetag. Sedan öppnade jag ögonen igen och stannade nästan. Vi gick in i en kolossalt stor sal med fyra stora bord, ett för varje elevhem, och hundratals elever stirrade på oss. Längst bort stod lärarbordet. Alla lärare satt och betraktade oss, och i mitten satt rektorn, professor Dumbledore, med sitt långa vita skägg.
Vi gick nervöst fram mot bordet.
"Ställ er på led!" Ropade professor Mcgonnagall, och vi gjorde som hon sade.
"När jag ropar upp ert namn ska ni gå upp hit, sätta er på den här pallen", hon pekade på en liten pall framför lärarbordet, "och sätta på er hatten!"
Hon höll fram en luggsliten gammal hatt.
Jag tittade förvånat på hatten, medan professor Mcgonnagall drog fram en lista.
"Jag läser upp era namn i bokstavsordning!" Ropade hon.
Åh, nej! tänkte jag.Då kommer ju jag...
"Barker Will!"
Jag stelnade i hela kroppen, men på något sätt satt jag plötsligt på pallen och hatten sänktes ned över mitt huvud. Den täckte hela mitt ansikte. Plötsligt hörde jag en svag, mild röst i örat.
"Jaså, ännu en Barker?" Viskade den. Jag sade inget, jag hade en obehaglig känsla av att jag var den enda som hörde hattens ord.
"Och du vill förstås gå samma väg som dina bröder?" Suckade hatten.
"Nåja, men jag nekar inte att du skulle passat bra i Gryffindor... men det får väll bli... Slytherin!
Det sista ropade hatten ut i hela salen, och jag hörde applåder och jubelrop. Jag kände mig domnad i hela kroppen när jag gick mot bordet längst bort. Tyckte hatten att jag passade i Gryffindor?
Jag slog mig ned och tittade mig omkring på mina nya kamrater. Alla flinade glatt mot mig, och en bit bort satt Charles och Edgar och applåderade. Men där satt också Malfoy, med ett surt uttryck och en grön nyans i ansiktet.

Det var som en lättnad som spred sig i hela kroppen. Nu var jag här! Jag satt och lyssnade på de andra som blev placerade.
"Brown Alex, Gryffindor!" "Cole Edward, Gryffindor!"
Jag lyssnade spänt. Och så...
"Dodd Lesley... Gryffindor!"
Jag tittade besviket bort mot Gryffindor-bordet där Lesley slog sig ned utan att ägna mig en tanke. Jag satt bara och lyssnade slappt och kände att jag var riktigt hungrig. Några andra slytherinare var trillingarna Malcolm, Daniel och Doreen Gray, Cornelius Tugch, Kissy Parkinson, Hedwig Hazel Panda Podmore och ja faktiskt, Lucretia. Hon kom och satte sig mitt emot mig, strålande strålande av glädje.
Sedan, när alla var sorterade ställde sig rektorn upp.
"Hugg in!"
Plötsligt fylldes tallrikarna med underbara rätter, kyckling och paj, och jag tog av allting på bordet följt av många fnissningar från Lucretia. Sedan byttes maten ut mot fantastiska efterrätter.

En stund senare, när rektorn meddelat att det var dags att dra sig tillbaka, drog jag mig fram genom korridorerna efter prefekten.
"Ormfjäll", sade han och en öppning i väggen öppnade sig. Jag var alldeles för trött för att tänka på var jag gick, så jag sade god natt till Lucretia, klampade upp för trappan som prefekten anvisat oss och stupade ned i min säng.

Superbra!!!

Nu är jag lite sjukig, bra tillfälle att skriva!

Kap. 7: Den eviga fiendeskapen

Jag vaknade nästa morgon och undrade förskräckt var jag var tills minnena från kvällen innan sköljde över mig.
Jag tittade mig omkring för första gången på de stora, draperade, grönklädda sängarna. Det låg tre andra pojkar i sängarna också, jag kände igen dem från igår.
I sängen närmast dörren låg Malcolm, en liten kille med en trubbig näsa och ovanligt fylliga läppar, och plutade med munnen i sina snarkningar. Bredvid låg hans bror Daniel, på pricken lik fast med längre och rufsigare hår. Han låg med ansiktet i kudden och sov djupt.
Sängen längst mot väggen tillhörde en pojke, Cornelius, som var ovanligt lång och spinkig för sin ålder. Men till skillnad från de andra så sov han inte, utan satt på sin säng med en bok i knät. När han såg att jag tittade på honom log han mot mig.
"God morgon" Sade han vänligt, innan han åter vände sig mot sin bok.
Jag hoppade ned från sängen, drog på mig tofflorna, hoppade ut ur dem igen och drog ut Ethel, tog på mig dem igen och sprang fram till min koffert, som på något mystiskt sätt hade flyttats upp på rummet.
Jag öppnade den och drog fram kläder åt mig. Jag ville snabbt ned och utforska uppbehållsrummet.

En kort stund senare sprang jag ned för trappan och stannade i öppningen. Jag fattade inte hur jag kunnat undgå att titta mig runt igår kväll.
Rummet jag stod i var stort och ovalt med grova stenväggar. Det var ganska mörkt, men tillräckligt ljust för att man skulle kunna göra sina läxor.
Det var något grottaktigt över rummet, och det skulle kunnat vara lite kusligt om inte den lilla brasan i eldstaden hade värmt upp det och skapat en varm och mysig stämning.
Mitt i rummet stod ett bord med stolar där elever satt och pratade, och i andra änden av rummet, framför brasan, stod en hel grupp med mjuka fåtöljer klädda i grön siden.
Jag stirrade ut en stund när Lucretia kom uppfarande från flickornas sovsal. Hon hade ett hemskt, elakt, tillfredsställt ansiktsuttryck.
Jag stirrade på henne.
"Åh, den där lilla mallgrodan!" For Lucretia ut mot mig.
"Vem?" Frågade jag förskräckt.
"Den där tjejen Panda..."
"Panda?"
"Ja", Lucretia fnös hånfullt.
"Ett fånigt namn, eller hur? Hon sover i sängen bredvid mig... Hon är mugglarfödd"
Jag förstod genast vinken.
"Jag bara frågade vad hon gjorde i Slytherin och då spottade hon på mig!"
"Va?"
"Hon spottade mig i ansiktet! Fräckt va? Men hon ångrar det säkert nu..."
Jag stirrade på henne med stora ögon.
"Slog du henne?" frågade jag dumt. Lucretia fnös igen.
"Nej, hon är en riktig bjässe. Jag brände helt enkelt upp alla hennes böcker när hon vände ryggen till."
Plötsligt hade hon det där elaka ansiktsuttrycket igen. Jag stirrade fortfarande. Hon hade sagt det så simpelt, som om den där Pandas böcker inte alls var något värda, och ännu mindre Pandas känslor.
"Vad heter hon i efternamn?" Frågade jag.
"Floyd. Panda Floyd."
Jag kunde inte låta bli att skratta. Samtidigt kom en ny flicka upp ur sovsalen, och jag kunde gissa vem det var.
Hon var stor och med väldiga muskler, och hennes ögon var alldeles röda och svullna av gråt. När hon gick förbi oss skrek hon ursinnigt åt Lucretia;
"Din lus! Du måste ersätta alla mina böcker!"
Jag darrade från topp till tå av chocken, men Lucretia stod lugnt kvar och tittade på Panda som om hon var ett kryp.
"Sluta gorma Floyd, annars kanske du blir tillbaka skickad till Afrikas djungler."
Panda stannade upp, för att sedan kasta sig över Lucretia.
"Tumentro!"
Panda stelnade till och började plötsligt svälla som en ballong. Hon skrek som en stucken gris när hon svävade över de förtjusta åskådarna. Alla skrattade och Panda brast ut i en häftig gråt.
"Kom Will", sade Lucretia, "Vi kommer försent till frukosten."

Lite senare vandrade vi genom korridorerna med magarna fulla med rostat bröd, fortfarande skrattande åt Panda som antagligen fortfarande svävade omkring som en ballong. Jag kände ett sting av skuldkänsla, men jag struntade i det. Jag ville inte visa mig feg, inte för Lucretia.
Vi var på väg till vår första lektion, vilket var förvandlingskonst och som vi hade med Gryffindor. Jag längtade efter att få prata med Lesley.
"Will!"
Jag vände mig om och det var just Lesley som sprang igenom korridoren mot oss.
Han kom ikapp och vi började genast prata om allt som hänt, medan Lucretia gick bredvid och lyssnade intresserat. Men när jag berättade om panda (jag fick ropa högt för att överrösta Lucretias återkomna skrattatack) blev Lesley plötsligt så konstigt stel.
"Jo, du Will"... Han skruvade nervöst på sig.
"Jag har... Jag har en ide."
Jag tittade misstänksamt på honom och Lucretia tystnade omedelbart.
"Alltså..." Han tittade ned i golvet.
"Jag tror... Vore det inte roligare om vi var, typ... I samma elevhem?"
"Jo..." Sade jag fundersamt. "Jo, det vore väll..."
"Jag tänkte att vi kunde be professor McGonagall om du kunde typ... Byta elevhem?"
Jag stirrade på Lesley.
"Men jag..."
"Det vill han såklart inte!"
Lucretia blängde ilsket på Lesley.
"Men du skulle trivas, Will!" Sade Lesley bedjande. "Du skulle trivas mycket bättre än i den där... Den där..."
"Hålan?" Föreslog Lucretia hånfullt. Hon var faktiskt ett huvud längre än Lesley.
"Och vad bor du i då? En skokartong?"
Lesley stirrade förnärmat på henne.
"Du skulle ju själv kunna byta till Slytherin!" Sade Lucretia kallt.
"Eller är du för mesig för det?"
Lesley blev högröd i ansiktet. Jag visste att han snart skulle koka över. Men i stället vände han sig till mig och sade med bedjande röst;
"Snälla Will, du vet vilka trollkarlar och häxor som har gått där! Jag skulle inte stå ut!"
Men nu var jag också arg.
"Jag vet också vilka som har gått i ditt elevhem, så det kan du behålla för dig själv!"
Lesley såg chockat på mig, sedan argt.
"Jaså, bo du själv med den där..."
Men han hann aldrig avsluta meningen, för i stället för ord verkade något annat på väg upp ur hans strupe.
"Kom", sade Lucretia med ilskan i rösten och drog med mig mot klassrumsdörren. Bakom mig hörde jag konstiga, slafsande ljud.
"Snigeluppstötningsförtrollning", mumlade Lucretia. Jag förstod att vänskapen mellan mig och Lesley Dodd här med var slut.

Superduperbra!

Förlåt för den grymt långa pausen.


Kap. 8: Kattnapparen

Alltså: Under vår första vecka skickade Lucretia sammanlagt nio personer till sjukhusflygeln. Det var lite knäppt, men jag var förståndig nog att inte påpeka det för henne. Hon fick i alla fall bara tre kvarsittningar, vilket var ett rekord i undansmitning. Undansmitning. Det var Lucretias i princip största förmåga. När Edward Cole plötsligt hade huvudet i en cello efter att just högt påpekat att alla tjejer i Slytherin var fula kunde jag svurit på att Lucretia var precis bredvid mig bara för att senare hitta henne i biblioteket, storfnissande. Och efter duellen med Lucretia var Brenda Gavin aldrig riktigt så pratsam som hon brukade och ingen kunde få ur henne vem hon i själva verket duellerat med. Lucretia var en riktig mästersmitare.
I alla fall tyckte jag att min första vecka var riktigt lyckad. För utom grälet med Lesley så gick allt bra, enligt mig. Jag upptäckte att jag var bra på förvandlingskonst! Jag var den enda i klassen som lyckades förvandla min tandpetare till en silvernål, och professor McGonagall berömde mig för att vara en av hennes mest snabb-lärda elever... Förutom någon tjej, H´rmajny Grend`r eller något sådant.
Man kan inte säga att det gick lika bra på flyg-lektionen. när vi skulle flyga upp över slottet... Ja, jag ramlade av kvasten. Som tur var lyckades Lucretia och Daniel fånga upp mig.

Sedan gick veckorna fort. Vi lärde oss Wingardium Lewiosa på trolldomsläran, vi fick förvandla knivar till skedar på förvandlingskonsten (lätt som en plätt), vi fick tyvärr flyga ÄNNU lite högre på flyglektionerna och vi lärde oss allt om gulrotens egenskaper på trolldryckskonsten. Snart hade vi gått på Hogwarts i mer än en månad. Och snart var det Halloween, vilket betydde snart dags för den första Quidditch-matchen. Inte för att jag brydde mig, men alla andra på hela skolan pratade om det. Till och med jag kände ett litet pirr i magen när jag hörde någon av de äldre prata taktik.

Kvällen innan Halloween gick jag och Lucretia ned från astronomi-tornet. Jag ville skynda upp till sovsalen och hämta Ethel, jag hade tänkt ta med honom till sjön där ett par gråsparvar byggt sitt bo. Ethel kunde behöva träna sina jakt-instinkter lite.

"Ethel!" Ropade jag och tittade in i sovsalen. Det var tomt. Ethel var inte där. Jag sprang ned till uppbehållsrummet igen.
"Lucretia!" Ropade jag. Lucretia stod i ett hörn när jag kom nedrusande. Hon vände sig om efter att noggrant stoppat ned vad-det-nu-var i sin ficka.
"Vad är det Will? Jag är lite upptag..."
"Ethel är borta!"
Lucretia stirrade på mig.
"Är du säker?"
"Ja!"
"Letade du överallt?"
"Ja!"
"Säkert?"
"Jaa!"
Hon vände sig om och sprang upp i min sovsal. Jag suckade. Lucretia litade alldrig på någon.
Snart kom hon ned igen.
"Han är inte där."
"Jag sade ju det!"
Jag tittade irriterat på henne. Lucretia blundade och dunsade ned i en fåtölj. Jag förstod att hon tänkte intensivt, tack vare en liten rynka i pannan.
"Har du några aktiva fiender just nu?" frågade hon utan att titta upp. Jag skrattade lite glädjelöst.
"Fiender? Vem är det som har fiender här va?"
Lucretia tittade irriterat upp på mig.
"Allvarligt Will!"
"Ja ja, men jag kan faktiskt inte komma på någon nu."
"Ingen?" Sade Lucretia uppfordrande.
"Jaa, kanske... Men det kan inte vara..."
Jag ville inte tro att det var Lesley, som om jag hoppades att vi bara hade en vänskaplig liten paus från varandra. Men det kunde ju inte vara han. Han kunde ju inte komma in i Slytherins uppbehållsrum!
Jag påpekade det för Lucretia. Hon nickade.
"Och det är just det som gör det här så mycket lättare."
"Lättare?" frågade jag förundrat.
"Det betyder att det måste vara någon från Slytherin, vilket begränsar antalet misstänkta."
Wow, tänkte jag. Hon har verkligen koll på sådant här. Men jag kände ingen lust att springa omkring och anklaga mina kamrater.

Senare på kvällen satt jag och funderade. Lucretia hade sprungit iväg och konfronterat alla hon såg som var lika gamla som hon själv och hade begränsad muskelupplaga. Nu satt hon bredvid mig och såg lite olycklig ut. Själv var jag väldigt orolig. Var kunde Ethel vara?
Plötsligt hörde jag ett litet ljud. Jag stannade upp i mina funderingar och vände mig om. Inget. Jag skakade av mig tanken. Jag måste ha hört det bara för att jag tänkte på Ethel... Men nej, där var det igen. Ett litet, litet mjau. Jag tittade på Lucretia. Hon satt också vänd i fåtöljen och på helspänn.
Vi var de sista kvar i uppbehållsrummet nu. Allt var knäpptyst...
Och så hördes det igen, tydligt den här gången. Det var ingen tvekan om var ifrån det kom. Lucretia rusade ned till flickornas sovsal. Jag hörde höga skrik och tjut. Jag rusade mot trappan, men på väg ned upptäckte jag att jag inte kom någonstans. Desto fortare jag sprang ned, desto snabbare kom jag upp igen. Jag kunde inte komma ned i flickornas sovsal.
Fler skrik hördes och så ett utdraget jamande. Ethel störtade upp för trapporna så fort hans små ben bar honom. Jag tog honom i famn så fort han kommit upp.
"Ethel!" skrek jag.
Lucretia kom också upp, dragandes på en annan tjej. Hon storgrinade.
"Den här tjejen tog Ethel! Han låg i en kartong under hennes säng."
"Det gjorde jag visst inte", snyftade flickan. "Jag h-hittade honom i m-min säng o-och..."
"Och så stoppade du honom i en kartong!" fräste Lucretia.
Flickan, som jag nu kände igen som tjejen Hazel, började snyfta ännu högre. Jag tittade upp på Lucretia och tänkte att Hazels sista dag var kommen, när Lucretia plötsligt fick ett milt ansikts-uttryck.
"Okej", sade hon. "Men nu vet du i alla fall vems katt det är i fall han smiter ned igen."
Jag stod som träffad av blixten. Jag hade aldrig sett Lucretia ge någon sitt förbarmande.
"Ja, god natt då Hedwig... Och förlåt för att jag..."
Hedwig Hazel torkade bort de sista tårarna och log snällt mot Lucretia, som besvarade leendet. När Hedwig hade gått ned igen vände sig Lucretia om mot mig och log skuldmedvetet (vilket gjorde mig ännu mer förvånad).
"Det var dumt av mig att bli så arg. Du är väl inte arg på henne va? Jag tror faktiskt inte hon menade något illa... Hedwig är faktiskt schyst."
Jag flinade. Att det fans en mjuk sida hos Lucretia hade varit helt främmande för mig.
"God natt Ethel", sade jag senare när jag låg i min säng. Jag visste hur mycket han betydde för mig.

Superbra!
Upptäckte att jag hade slutat bevaka denna tråd istället för en annan tråd, det var därför jag inte såg att det hade kommit mer

Jättebra!
Keep it up. :')