Sandra Dawn - Hogwarts förbjudet

Okej. Bra.

Nu kommer nästa kapitel!





Det plingade i en liten klocka när jag steg in i Ollivanders affär, strax efter mig kom mamma. Hon hade redan ätit upp sin glass, jag tog en sista tugga av vofflan. ”Hallå”, ropade jag. Men jag fick inget svar, bara ett hasande hörde jag. Det fanns ett tjockt draperi, därbakom hörde jag ett mumlande. ”Jaja, jag kommer.” draperiet drogs undan och där stod han, Mr Ollivander. Grå hårig och med silvriga ögon som utstrålande en slags kuslig stämning. ”God dag, unga dam”, hälsa han. ”Hej”, mumla jag och stirra ner på mina skor. Jag undra vad Ollivander tänkte på och glömde nästan att jag var mugglar-klädd. ”Hon behöver ett nytt trollspö.” Svara mamma och bröt tystnanden. Jag sucka djupt, jag hade hört berättelser om Ollivander. Hur läskig jag var och så. Jag hade aldrig träffat hon hade fått sitt förra trollspö i julklapp. ”Vilken arm är din trollstavsarm?” fråga han. Jag tvekade, ”Jo, jag är vänsterhänt” sa jag snabbt. Jag stirrade åter ner i skorna. Ollivander fiskade upp ett måttband, och börja mäta mig på de mest konstigaste vinklarna. Jag stod som fast frusen. När han var klar, tog han en blank, svart, långsmal ask, och gav den till mig. Han öppna den jag plockade ut trollspöt. ”11 tum, drakhjärtesträng, mycket böjlig.” sa Ollivander lågt. ”Ta och vifta runt med den” viska mamma, till mig. Jag tog trollspöt och vifta runt. ”Nej, den ska du inte ha” sa ollivander, och slet trollspöt ur min hand. ”Testa den här, 12 tum, Fenixfjäder, oböjlig” fortsatte Ollivander. Jag testa den, men inget hände. Efter minst en halvtimme, och inget resultat, valde Ollivander en stav som låg längst bort, på högsta hyllan, låg en dammig ask. Han öppna den med lite besvär. ”Testa denna” börja han för säkert hundrade gången. ”11 ½ tum, enhörningshår, böjlig.” Jag tog den vifta runt som jag bruka. Snabbt titta jag ut och såg några maskrosor som växte mellan kullerstenarna. Helt plötsligt dök några blommor upp ur staven, och jag blev varm. Det var en väldigt häftig känsla. ”Den blir bra, mycket bra” sa Ollivander när blommorna försvunnit. Jag titta på mamma med ett förvånat ansiktsutryck. ”Det blir 6 galleoner och 25 siklar.” svarade Ollivander. När mamma hade betalat honom, försvann han bakom det tjocka draperiet. När vi kom ut frågade jag genast mamma ”Varför kom det blommor ur min stav” fråga jag och skaka lätt plastkassen där staven låg. ”Jag vet inte, gumman, du får fråga pappa när du kommer hem.” ”Känner du dig klar nu? Något mer du vill handla?” ”Ja”, svarade jag snabbt ”Weasleys Vassa Varor” svara jag snabbt med ett snett leende. När vi var klara där, hade det redan börjat skymma och både jag och mamma bar på tunga kassar. Vi gick ut genom Diagongränden och igenom Den läckande kitteln.




Hoppas det blir bra!

Bra!
Hoppas det kommer ett till kapitel snart!!!

Jättebra skrivet. Hoppas att det kommer fler kapitel.

Nu kommer nästa kapitel, ursäkta att det dröjde!









Kapitel 4


När vi kom hem jag raka vägen upp till mitt rum och öppna fönstret på vidgavel. Jag dunsa ner på sängen och knäppte händerna bakom mitt huvud. Jag gick igenom allt i mitt huvud, mamma som sa att jag skulle till Beauxbetongs, maskrosorna som dök upp ur mitt trollspö, jag hörde röster nere från köket. Pappa var hemma!
Jag kasta mig ner för trapporna och flög i famnen på min far. ”Pappa” lyckades jag få ur mig och krama honom hårt som om jag var rädd för att han skulle halka ur mitt grepp. Mamma hade gjort färdigt middagen och vi åt samtidigt som pappa berättade om sin dag. Jag önska att jag också kunde bli en auror OCH gå på Hogwarts. Varför skulle föräldrar vara så envisa? Precis i det ögonblicket ringde telefonen. Varför skulle vår familj ha en telefon. Jag sprang ut ur köket och svarade i luren. ”Hallå, det är Sandra.” På andra sidan hörde jag en flickröst svara mig. ”Hej Sandra! Det är jag, Alessia. Skulle du kunna komma över?” ”Ja, jag ska bara äta upp middagen.” Jag hörde ett ”okej” i luren och sen klickade till i luren. Jag la ner den, och gick in i köket igen. Jag åt upp min ärtsoppa, samtidigt som jag berättade för pappa om maskrosorna som hade dykt upp ur min trollstav. Han visste nog inte vad han skulle tro. Jag drog på mig en tunn sommarjacka och sprang till Alessia som bodde ett kvarter bort. Det tog mig 5 minuter att springa bort till Alessias gråa radhus. Jag igenom porten och ringde på klockan till hennes dörr. Det var Alessias mamma som öppna, Johanna. Hon kommer ifrån Burma, hon talar engelska med en viss brytning. ”Hej Sandra!” log hon emot mig. ”Alessia är på sitt rum” fortsatte hon och flytta sig från dörröppningen och höll upp dörren för mig. Jag gick förbi Johanna och upp för trätrappan, där jag jag svängde vänster. Dörren var öppen och på den bäddade sängen satt Alessia. Hennes svarta hår dinglade i en hästsvans som gick ner på ryggen. Jag hälsade på henne och gav henne en kram. Vi satt tysta en stund. Många gånger kände jag hur Alessia sneglade på mig. ”Sandra” sa hon bara rakt ut och sen vände hon sig 90° så hon hamna precis framför mig. Jag såg in i hennes bruna ögon, hon såg väldigt nervös ut. ”Lova att inte skratta” sa hon efter en stund. ”Jag lovar!” svarade jag allvarligt. Hon stirrade er på sina händer. ”Jag är en häxa” viskade hon.

Bra mer snälla.

*kastade

skitbra hörrö!!!


*bevakar*

Tack så jätte mycket! Mer kommer snart!

Jättebra! Men det stavas inte Beauxbetongs, utan Beauxbatons! Annars var det PERFEKT!!!

Hehe! Öh, jo! Förlåt!
Nästa kapitel!






Kapitel 5
Jag bara stirra på henne, jag kunde inte bara fatta det. Min mugglarvän. ”Hur vet du det?” viskade jag. Det var det enda jag fick fram. Hon visade mig ett brev som var skrivet med grönt bläck. ”Jag fick ett sådant här, imorse”. Det blev alldeles tyst. Efter stund trillade alla pusselbitar på plats. ”Hogwarts!” Alessia tittade upp igen och börja stirra på mig, som jag hade gjort. ”Jag är också en häxa.” Bekände jag. Efter alla dessa år, hade jag äntligen kunna säga det. En tung sten hade lossnat från mitt hjärta. Alessia fortsatte stirra på mig, nu börja en lätt ton av avsky glimta i hennes ögon. Hon reste sig upp. Brevet som hade legat i hennes knä singla ner mot golvet. Jag reste också mig upp. Jag kikade på klockan jag hade varit där i en timme. ”Måste gå” pep jag och börja gå mot dörren. Jag hade aldrig sett Alessia på det här sättet. Jag gick mot ytterdörren. Snörde på mig skorna och tog på mig min jacka. Jag öppnad ytterdörren kastade ett sista ögonkast upp mot trappan och klev sedan ut. Det hade blivit kyligt och min tunna vår jacka värmde inte tillräckligt. Det var som all värme försvann. Varför hade Alessia blivit ledsen när hon fick reda på att jag var en häxa? Hemska minnen slog emot mig. Jag började gå långsammare och långsammare, det blev kallare och kallare. En tanke slog mig lika hastigt som en blixt slår ner. ”Dementorer!” Jag började springa. Jag snubblade genom allen men snubbla över mitt skosnöre som hade gått upp. Jag låg hjälplös på marken. Jag snurra runt på rygg. Sedan blev allt svart. När jag vakna låg jag fortfarande på marken. Men det var varmt, som en vanlig sommardag, mitt på sommarlovet. Ljuset försökte tränga sig in under mina slutna ögon lock. Försiktigt så öppnade jag ögonen, jag låg inne i en gränd. Jag var smutsig och överallt låg det skräp. Försiktigt reste jag mig upp och gick mot allen som jag skymta bakom ett sopberg.


Hope you like it! ♥