Det sista året på Hogwarts =D

Jag nickade och log tankfullt mot henne.
- Ja, det har du rätt i det känns bara som om jag dödade henne, jag var ju orsaken till min mors död, sa jag tyst och log sedan mot henne.
- Nej, värdelös kommer du säkert inte att vara, kan du utföra en patronus, sa jag leende och tog fram staven och en silverskimrande tiger blev synlig.
- Fin va?, sa jag leende och drog sner min koffert och drog på mig min Hufflepuffklädnad.
- Ja, jag är också glad att jag gjorde resan, sa jag och plaserade pygmépuffen Nyx på miin axel.
- Fick den av Fred och George, de har startat en ny butik visste du det?, sa jag leende och dörren slogs upp och en man isvart klädnand kom in.
- Han är inte här din idiot, försvinn Scabior, sa jag kallt åt dödsätaren.
- Du borde passa din tunga miss Forest annars går dig det illa, sa han illsket och vände sig om.
Dörren hade just stängts efter honom då den öppnades igen, denna gången av Neville.
- Neville, skrek jag glatt och kramade om honom.
- Hej, Alex älskling, sa han och kramade mig tillbaka.
- Har saknat dig, sa han ömt och såg mot dörren där Scabbior nyss stått.
- De söker genom hela tåget efter Harry, sa han roat.
- Som om Harry skulle befinna sig här på tåget, sa jag och himlade med ögonen och vände mig om mot Gemma.
- Jo, det här är Gemma, ny DA medlem, sa jag leende och Neville log mot henne och höll om mig med ena armen.
- Trevligt att träffas, nya medlemmar är alltid välkommna, sa han artigt.

Jag lade en snabb tröstande hand på hennes arm och kramade till försiktigt.
-Du ska aldrig klandra dig själv för det där! sa jag och såg allvarligt på henne. - Du kanske absolut inte styra över det där alls. De bestämde för att få dig och du gjorde inget annat än att föddas. Precis som bäbisar ska.
Jag släppte taget och rotade lite till i min koffert. Till slut hittade jag den svarta klädnaden. Jag drog på mig manteln först och bytte sen byxorna och tröjan under den. Jag avslutade med att fästa mitt gulla Huflepuffmärke på mantelns framsida.
Händelsen gick fort, men ändå stelnade jag av skräck som alltid när en dödsätare var i bilden.
- Gud va modig du är som vågar vara så spydig mot en dödsätare! utbrast jag när mannen hade smällt igen dörren.
Men jag blev först stel av skräck igen när dörren öppnades återigen för jag trodde att han kommit tillbaka för att straffa oss. Men jag pustade ut när jag såg att det var Neville Longbottom.
Jag sträckte fram handen när Alex hade presenterat mig.
- Jag hoppas jag håller måttet bara så jag inte förstör för er andra, log jag osäkert mot dem båda.

Neville såg på henne och log.
- Klart du håller måttet, vi har många nya och alla börjar ju på sin egen nivå.
Alla bidrag är välkommna, sa han vänligt och jag kramade om honom innan jag såg på Gemma.
- Scabior har vart på tre kvastar förr, han är inte så bra som man kan tro, sa jag leende och Neville såg på mig.
- Fattar inte att du inte hamnade i Gryffindor, sa han och kysste mig och jag rodnade och såg på Gemma.
- Ja, jag och Neville, är ihop, som du kanske märker, sa jag tyst och sken sedan upp utav lycka.

Jag spärrade upp ögonen och stirrade på dem. Lite oartigt, jag vet, men jag blev så förvånad. Visst, Alex och jag hade inte varit så nära vänner förut så det fanns ingen anledning att hon skulle berättat en sådan sak till mig. Men var jag verkligen så ouppmärksam att jag inte hade märkt det?
- Jaha! Det visste jag inte, sa jag förvånat och log emot dem båda. - Tack för att jag får vara med i DA. Det ska bli spännande!
Jag satte mig ner igen och stängde kofferten så att jag var redo när vi skulle vara framme.
- Och förresten Neville, sa jag plötsligt. - Jag är i alla fall glad att Alex är i Hufflepuff.
Jag log menande mot henne.

Neville log mot henne och nickade.
- Ja, vi ses då, ska gå och byta om, sa han och gav mig en kram och försvann.
Jag packade ihop det sista och stängde kofferten och tänkte på det hon hade sagt, att hon var glad att jag gick i Hufflepuff.
Hpn kan inte ha haft särskilt många vänner om hon sa så.
Ja däremot jag hade tonvis, kanske inte en bästis.
Men jag kunde sitta med och vara med alla, ja förutom de i Slytherin då.
Men jag var typ vän med de flesta, jag visste i alla fall allas namn.
Jag satte mig mitt emot henne och såg på henne.
- Hur mycket kan du då?, av trollformler och så?, kan du aväpna någon?, lamslå?, få personen att tuppa av?, kan du utföra en patronus?, sa jag lätt och tänkte efter vad vi hade lärt oss på DA.

Jag vinkade till Neville när han försvann från kupén och log samtidigt vänligt mot Alex efter att jag fått reda på vad som var för mig en nyhet.
- Tja... sa jag och tänkte efter på vad vi hade fått lära oss hittills i skolan. - Jag har i alla fall klarat igenom alla slutprov hittills så jag kan ju lamslå och avväpna i alla fall.
Jag blickade ut i mörkret och såg ljuset från Hogwarts lysa upp himlen i fjärran. Jag blev glad inombords att äntligen vara framme, men samtidigt gnagde en oro i magen om hur det skulle bli nu när det var så kaotiskt i yttre världen.
- Jag skulle väl säga att jag är rätt bra på skyddsförtrollningar för att jag använt dem runt mina lägerplatser om sommrarna. Men färdiglärd kan man aldrig vara, eller hur?

- Nej, färdiglärd kan man aldrig bli, men vi behöver inte öva så mycket på grunderna.
Bara träna lite, sa jag fundersamt och såg på henne.
- Hur ser din patronus ut?, sa jag nyfiket och såg slottet närma sig.
Hur hemskt det än skulle bli där så längtade jag dit.
Hoppas bara att pappa skulle klara sig, att han skulle överleva alla annfall.
Jag var orolig för honom han var inte så bra trollkarl.
Jag hade lagt en massa skyddsförtrållningar innan jag åkte till Hogwarts.
Men jag visste att skulle han bli anfallen skulle han inte klara sig.
Det var jag som hade hållt undan dödsätarna och snapparna hittills.
Jag la handen ofrivilligt på axeln och grimaserade.
Jag hade blivit träffad av en förbannelse och såret var alldeles svart och inflamerat.
Jag skulle kolla med Pomfrey om hon kunde göra något, men fördjävligt ont gjorde det.

Tåget började sakta in kände jag och jag ställde mig upp och svepte en mantel över mig. Och med tanke på regnet utanför slängde jag snabbt en avdunstningsbesvärjelse över mig.
- Ska jag vara ärlig så har jag aldrig lyckats skapa en kroppslig patronus. Bara en vit dimma de få gånger jag har försökt. Och det var i och för sig två år sedan.
Jag log blygsamt emot Alex.
- Vill du också ha skydd från regnet? frågade jag och visade oskyldigt min trollstav.
När jag såg henne ta sig för axeln och grimasera försvann leendet och jag gick fram till henne.
- Vad är det? Har du ont?

- Du lär dig det är ändå inte det som är viktigast att lära sig det viktigaste är skyddsförtrållningar, aväpningsbesvärjelser, förtrållningar och lite förbannelser är heller inte så dumt, sa jag tröstande.
- Men jag lär dig att göra en patronus, sa jag leende och nickade.
- Skydd från regnet låter underbart, sa jag leende, visserligen kunde jag säkert göra det själv men jag antog att den här tjejen behövde uppmuntran och stärkt självförtroende.
För mig hade det alltid gått lätt att lära sig saker och vänner hade jag i massor, så egentligen visste jag inte hur det var att vara utanför och hur hon mådde då.
Jag såg på henne och log svagt.
- Nej då, inte så farligt, blev träffad av en förbannelse och det vill inte läka, sa jag och drog ner tröjan så hon såg det svarta inflamerade såret.

Jag viftade snabbt med trollstaven igen och även om det itne syntes någonting så skulle hon nu vara vattenavstötande. Samtidigt log jag stort emot hennes uppmuntran. Det kändes verkligen skönt att jag hade satt mig i denna kupén och kanske fått en ny vän över bara de här timmarna. Och samtidigt så skulle jag få börja i DA och där kanske jag skulle bli accepterad också eftersom Alex var tillsammans med en av ledarna.
- Tack för att du är så snäll, sa jag varmt.
Det gnisslade i bromsarna och tåget krängde till när det till slut stannade helt vid Hogsmeads station. Genast hördes ett stort mummel i närliggande kupérna och korridoren utanför när alla eleverna började packa ihop sig och röra sig mot dörrarna.
- Oh! ropade jag till när jag såg det hemska såret. - Herregud, du måste till Madam Pomfrey! sa jag oroligt. - Låt mig ta din koffert, sa jag sen och svepte med trollstaven över våra väskor.
Hon hade säkert kunnat få dem att sväva själv, men jag kände att jag ville göra något för henne eftersom hon var skadad och hade uppenbarligen ont.