Mugglare på Hogwarts

Vad kul, kan inte skriva idag,just nu är jag inne på telfeon, jag hae innwbandy match

Ok, skriv när du vill och kan!!

när kommer det mer? Är en ny läsare.

Håller med! Lite sent just nu, men kommer det mer imogon? *Bevakar*

jaa, håller med... Slutar snart bevaka händer ju inget...

Förlåt att det tog väldigt lång tid, ska bli bättre på att skriva oftare...
Kapitel 3.

Dagen därpå anlände en väldigt storvuxen man. Han påstod att han hette Hagrid och att han skulle hjälpa mig handla. mamma och pappa ställde inga frågor. Det fattade inte vad som hände och när Hagrid sade att Laura var en häxa började det bara gråta igen. Han hade inte vågat prata mer men jag hade följt med. Vi köpte en tennkittel, en kostym och till sist skulle vi köpa ett trollspö. Han berättade att spöet väljar sin härskare. Men vilket spö skulle välja en mugglare? Hagrid stod vid min sida när jag provade spö efter spö. ingenting hände. Tänk om Hagrid skulle berätta för mig att jag inte var en häxa. För jag visste att jag inte var det. Till sist fick jag ett spö. Jag tog upp det i min hand och jag kände hur vinden ven genom mitt hår. Ollivander log.
"Det sägs att det där spöet väljer den som behöver det." Jag förstod inte om det var en komplimang eller inte men jag köpte spöet och Hagrid visade mig till perrongen. han hade hämtat mig samma dag. På biljetten stod det med stora bokstäver Perrong 9 3/4. Jag suckade. Ännu ett skämt. Jag trodde på magi, men visst kunde man få vinden att blåsa inomhus och visst kunde man förfalska en tågbiljett. jag släppte mitt bagage och Hagrid såg förvånat på mig.
"Det är bäst att du plockar upp det där" Sade han. Jag blängde på honom.
"Du ljuger!" Jag visste att jag betedde mig som en barnunge men jag kunde inget annat säga.
"Hon är död! Låt henne vara!" Jag började springa därifrån och kände hur hjärtat snabbt dunkade i bröstkorgen. Jag höll i spöet. Jag hade glömt slänga iväg det också. Jag tog bussen hem och när jag kom hem sade jag ingenting mer. Det frågade inte heller. Det var egentligen ingen skillnad. Det hade inte märkt mig när Laura levde heller. jag kände svartsjukan men jag kände också skuld, skuld för att jag kände så. Det var inte hennes fel. Hon var så god. Jag kunde se henne framför mig. Sitta där och le glatt när hon fick alla rätt på glosförhöret. När hon fyller år, eller när någon annan blev glad. Hon var alltid glad. Den enda gången jag sett henne ledsen var... var... när hon do...g. Jag vågade inte tänka tillbaka på det som hänt. jag kunde inte.

Ravenclawsome!

Tack!

*bevakar*

Känn dig bevakad