Under ytan

Åhh! Det var ju jättelänge sedan du skrev
MER NUUU!!!

ååååh, förlåt! Jag kommer bli tvungen att skriva kortare kapitel, för jag hinner helt enkelt inte med

När jag, Ryan och Draco kommit ut i korridoren märkte jag inte vad som var fel, förens vi kommit några trappor högre upp i slottet. Vi var utanför rektorns arbetsrum när vi märkte en lång, smal gestalt torna upp sig framför oss. En hög, kall röst sade:
"Draco?"
Dracos ansikte bvlev askgrått när han mötte Ni-vet-vems blick.
"Herre?" svarade han.
"Varrför umgås du med den där blodsförädaren?"
Jag morrade lågt, och Voldemorts ansikte vändes mot mig.
"Och vem är du?" Hans läppar var ett enda smalt streck, och ansiktet var omöjligt att läsa.
"Jasmin. Vad gör du här? Jag trodde att du gömde dig?" föraktet i hennes röst kunde misstolkas, inte ens av Voldemort.
"Hmmm, du har attityd." sade han gillande. "Blodstatus?"
"Mugglarfödd."
"Nåja, men det kan jag bortse ifrån om du inte säger det till någon. Är du skicklig på magi?"
"Om hon är!" utropade Ryan varmt.
"Okej, Jasmine, jag vill att du följer med mig. Jag behöver en medhjälpare som står under mig. Kan jag lita på dig?"
"Nej." spottade jag fram.
"Bra. Imperio."
Min hjärna blev alldeles tom, och innan jag visste vad jag gjorde hade jag gått fram och ställt mig brevid Voldemort. Med stora ögon tittade jag på honom. Det enda som saknades var väl egentligen en viftande hundsvans. Jag var hans ägodel nu. Han visste det. Jag visste det. Ryan och Draco visste det. Nu återstod det bara att se vad han planerade för mig.

Öhm.... Jag tror faktiskt inte att Voldemort är så O.o
'Hmmm, du har attityd.', sade han gillande.
Jag tror faktiskt att Voldemort inte skulle säga så 'gillande' xD
Men annars var det bra^^

Bra!

Nej, du har rätt, men jag ville att hans skulle vara lite... udda... I alla fall mot henne

Ah... Okej ^^

braaa!!!