Mot sin vilja - Manda Bloom PG-11

''Du har väll sovsäck?'' Sa hon och tittade granskande på mig.
''Det här kommer bli svårt'' Sa hon och fortsatte med tältet.
Zeel satt på min axel och njöt. Det gjorde inte jag.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Jag var rädd för allt som skulle hända.
När vi hade gått och lagt oss viskade Celia något till mig.
''Förlåt om du känner dig som en råttsvans, men spela bara med.'' Viskningen var nästan ohörbar.
Men jag uppfattade den. Jag nickade kort och Zeel hoade belåtet inifrån min koffert, eller ja, jag hade nu förvandlat den till en ryggsäck. Zeel blinkade.
Hon måste nog också förstått. Jag och Celia tittade på varandra och vi båda skrattade.
Ett skratt var länge sen som jag klämde fram.
Vi åt frukost på ett torrt gammalt bröd som en gång hade varit mjukt, från Celia och en varsin klunk ur pumpajuicen. Vi hade kommit fram till att vi inte skulle prata något. I sådanna fall vilken väg som, ''höger? Vänster?'' Eller, ''Gav du Zeel mat?''
Annars gav vi oss iväg genom skogarna tysta. Vi båda kunde smyga, klättra, springa och hoppa landa, fly, ja, allt, tyst som en indian. Ibald hade jag tänkt fråga henne om hon någon gång hade testat att flyga kvast, men eftersom vi båda hade spårmärket kvar lät jag bli.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Mer ?

bra!

Oj, ja, tack amanda1104!

~~~~~~~~~~~~~~

Ibald hade jag tänkt fråga henne om hon någon gång hade testat att flyga kvast, men eftersom vi båda hade spårmärket kvar lät jag bli.

~~~~~~~~~~~~~~

Vi hade vandrat omkring länge. Flera veckor antog jag.
Mitt i natten vaknade jag av att någon drog ned blixtlåset på tältet och såg henne.
Cathlyn.
Hon kom framsvävande. Vit. Ljusblå. Som en patronus. ''Följ mig'' Hade hon sagt.
Jag följde efter. Hon frågade mycket om Celia Gold. Tills hon vände sig om. Hon spärrade upp ögonen. Hakan föll sakta nedåt. Hon drog efter andan och tittade vilt omkring som då en pil precis borrade sig igenom hennes hud precis i tinningen. Hon tittade på mig.
''Tack för allt.'' Och så försvan hon i ett blått dis över mig. Där jag satt. Mitt i natten på en stubbe. Och fick återse exakt vad som hände när Cathelyn dog.
Jag var med.
Jag mådde illa och gick tillbaka mot tältet. Jag antar att jag spydde flera gånger på vägen, jag såg det när jag skulle ut i gryningen för att kissa och ge Zeel frukost, frisk luft, och ompyssling.
Jag städade bort att efter mig. Men diset var kvar. Jag öppnade den gamla pumpajuice flaskan och allt dis sögs in i den. Jag tyckte jag såg Cathelyns ansikte och ett par händer bankande mot glaset.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Mera ?

Jääättebra!

JÄTTEBRA MER

Super!

Tack! Jag skulle jättegärna vilja ge er alla tumme-upps! Men då måste ni kommentera kritik och beröm!
VAR SKEEETA HÅRDA! Jag gillar sånt c:

~~~~~~~~~~~~~~~

Jag tyckte jag såg Cathelyns ansikte och ett par händer bankande mot glaset.
Jag tålde inte att se mer. Jag blev snurrig.
Diset föll tillbaka och jag såg svarta skepnader. Jag föll i någon sorts trans. Jag kände hur jag föll och hur det kittlade till i magen. Och fallet. Det gjorde så ont. Jag dråsade till och såg dörren.
Familjen Moonfall's dörr. Den snäckdekorerade. Den slogs på vid gavel och rosa gnistror flög omkring den. Jag hörde krashet av en spegel.
Ett öronbedövande, lidande, skrik. Fruktansvärt. Jag hörde. Såg. Och visste allt....

~~~~~~~~~~~~~

Kort kort kapittel som jag delar på 2 delar. Detta är del 1.

Spännade MEEEEEEEEEEEEEEEER

Bra, men det var bara lite förvirrande!
Annars var den toppen!