Clato-rollspel! (Privat rollspel för Incendio & Dramione99)

Blev Cato upprörd över att jag nekat hans idé? Han blängde surt mot mig och jag höjde förvånat ögonbrynen.
''Hey, ta det lugnt!'' Sa jag skämtsamt. ''Är du så desperat efter sista minuten-kärlek? Vill du inte dö ensam inne på arenan?'' Sa jag med överdrivet mjuk röst och sarkastisk röst. Jag visste hur upprörd han skulle bli, men jag hade dragit det draget nu. Jag hånflinade brett åt den stora gestalten som stod bredvid mig.

"Jag tänker göra en sak klart för dig nu! Jag kommer bli den som inte dör ensam inne på arenan. Det kommer bli du, Prexy. Tro mig. Jag kommer att få alla sponsorerna på fall, och de alla kommer att sattsa på mig!! MIG, MIG, MIG!!!!"
Jag pekade på min själv, för att vara tydlig nog. Hon hade lyckats göra mig rosenrasande nu. Och om jag inte kom ifrån Clove på ett tag nu så..., då visste jag inte vad som skulle hända härnäst. Det där hånfulla flinet i ansiktet. Det fick mig att vilja bryta nacken av henne.
"Och, jag är verkligen inte i desperat behov av sista minuten-kärlek! Jag tycker bara det är riktigt roligt att leka med små oerfarna ungar i din stil!" skrek jag argt, och kände hur blodet i mig kokade.
Sedan stampade jag iväg tioll en annan del utav tåget.

Jag kunde inte låta bli att fnissa lite för mig själv. Jag hade gjort honom så arg att han lämnat kupén.
''Vad var det där?'' Undrade vår handledare Joshua, som klev in i kupén.
Jag ryckte på axlarna och skrattade lätt.
''Tävlingsnerver.'' Sa jag och log brett mot Joshua. Jag skulle göra allt för att ställa in mig hos honom, han skulle minsann få se var deras vinnare stod. Eller, vinnare visste jag inte. Risken att Cato faktiskt skulle vinna var stor.

Jag satte mig ned i den tomma kupén jag "flytt" till. Tåget rörde sig i en så hög hastighet att jag knappt kunde se vad landskapet utanför föreställde.
Jag drog några djupa andetag, koncentrerade mig på att lugna mig själv. Det var inte det lättaste. Jag blev arg bara jag tänkte på Clove nu. Hon hade egentligen inte gjort mig någonting. Men jag var så van vid att alla ville ha mig. Iallafall alla tjejer i min ålder. Att hon inte verkade ett dugg intresserad av mig gjorde mig verkligen frustrerad.
Utan att jag märkt det, så hade våran handledare Jousha kommit in i kupén jag satt i.
"Är du fortfarande lika upprörd?" frågade han vänligt.
"Ja, Det är jag!" svarade jag ilsket. Att vara ohövlig emot sin handledare var kanske inte bästa sättet att ställa sig in för att få hjälp. Men vem brydde sig egentligen? Jag var född till att delta i dessa spel, jag hade tränat all min lediga tid inför detta. Tyvärr var den bistra sanningen att mitt öde var att dö, ung.

Tiden på tåget passerade, och jag befann mig i vårat rum i Huvudstaden. Jag sneglade mot Cato.
''Hur är det..?'' Frågade jag vänligt. Han kunde ju inte vara arg ännu, eller? Mina ögon glittrade. Hans raseriutbrott borde ha fått mig att vilja backa och ta avstånd ifrån honom, men det hade blivit raka motsatsen. Jag ville vara med honom.

Hm ...., asså, delar de SOVrum, eller? Vårt rum..., då tänker jag på ett hotellrum liksom, med dubbel säng och allt och, ja, du fattar!! Hehe, måste bara kolla. men jag antog att du menade "sällskapsrummet" på våning 2? xD
--------

Herregud, så glad hon lät helt plötsligt. När jag tittade på henne så var hon som en ny människa. Det långa, mörka håret låg snyggt och blankt över axlarna på henne, och de bruna ögonen glittrade. Hennes leende var varmt. Otroligt. Jag mindes för en kort sekund varför jag känt någon sorts form av smärta, då hon blev vald på slåttern.
"Det är väl bra, antar jag" sa jag i neutralt tonläge.
"När jag inte är jättearg så kan jag vara helt okej, tror jag, haha. Du verkar inte gilla mig nåt vidare ändå, det är lugnt. Men jag är faktiskt ruskigt nyfiken, hur det kommer sig att du inte fallit för mig än ..... Det är nåt nytt för mig, liksom...."

Nej, det gör de inte. De har det som alla andra distrikt(12, som vi läst om i Hungerspelen)
---
Jag kunde inte låta bli att förbryllas över vad han just sagt.
''Haha, det är inte svårt. Det gäller sig att inte öppna sina sinnen, bara. Jag har lärt mig att inte göra sånt.'' Sa jag med inget speciellt tonfall. Jag vidgade ögonen så att han skulle kunna se in i mina ögon. Jag log svagt och försökte komma på något att fortsätta meningen med.
''Det är många som velat ha mitt hjärta, men nej. Om det ska vara någon så ska det vara den rätta.'' Sa jag och ryckte på axlarna och log så att man såg tänderna.
Tänk om han skulle falla för mig? Nej, det gick inte. Jag sköt snabbt undan tankarna om oss.

"Åh, jag förstår ......" inte, lade jag till i tankarna. "Så du stänger dina sinnen? För att inte gilla mig? Eller?"
Jag lutade mig tillbaka mot kuddarna i soffan vi satt i.
"Det är ju iallafall bra att du, öuhm, vet hur du vill eh, ha det. Vänta på den rätta är väl ganska viktigt, men jag har alltid haft bråttom med tjejerna där hemma, tyvärr."
Jag kliade mig på axeln.
"Jag har ju alltid vetat att jag skulle in på arenan. Så man fick ju ta sina chanser."
Oh my, vad satt jag och svamlde om nu? Helt meningslösa saker.

Jag skrattade till lätt. Jag ville verka som en glad och charmig person, trots att jag inte var det.
''Jag stänger mina sinnen för allt. Det är klart att jag kan vara glad och ledsen, men jag ser liksom till att inte bli för bra vän med allt för många, jag orkar inte bli ledsen när de försvinner i spelen. Och jag har alltid sett till att aldrig bli kär. Jag tillåter mig själv inte att bli kär.'' Sa jag och log svagt.
Nej, jag skulle inte tillåta mig själv att falla för honom. Inte nu, och absolut inte här. Vi skulle snart in på en arena för att komma därifrån döda.

"De flesta som åker iväg är ju 18" sa jag. "Min kusin åkte för några år sedan .... hon kom inte tillbaka. Hennes kille, han typ bröt ihop där hemma, trots att han var ungefär som jag då ...... Så du gjorde nog rätt i att inte bli kär i någon. Jag har aldrig varit kär i någon, jag heller."
Jag tänkte på alla de jag känt som dött på arenan. Det var rätt så hemskt egentligen.
Det var dumt av mig att sitta här och prata med Clove. Och om såna här saker, till på köpet, på ett kamratligt sätt. Jag gillade henne mer och mer. Hon sabbade mina planer på att vinna Hungerspelen, eftersom att jag så gärna ville att hon med skulle överleva, helst tillsammans med mig också.