Rolla privat någon?

((Så brukar det bli för mig med! Dåligt ))

Jag slår i hårt i det kompakta sandgolvet. Benet värker men allt jag kan tänka på är Jolene. Jag tittar upp. Bilden av soldaterna som drar och sliter i henne är suddig, men sann. Jag ställer mig upp och i ett vingligt försök att fälla hjälmen klarar jag det. Jag slår honom hårt rakt i anskiktet. När jag är klar med honom hostar han svagt och har ingen chans att kämpa imot. Vapnet är riktat mot jolene. Vi står som i en stel triangel. Han växlar mellan att sikta mig och Jolene. Det fanns inget jag kunde göra nu. Om jag försökte skulle antingen jag eller Jolene bli skjuten. När han stannat vapnet på Jolene och jag är säker på att han ska skjuta händer något jag inte kan förklara;
Soldaten faller till marken i kramställningar. Han kvider och sprattlar på golvet. Jag sparkar undan hans vapen innan jag omfamnar Jolene. Hon tittar på mig. "Vi måste hitta din mor" säger jag. "Göm dig, kom inte fram fören jag kommer, gå!" säger jag och hon springer in till sovrummet och stänger dörren. Jag tar tag i vapnet innan jag springer ut på gatorna. Då ser jag något konstigt. Som ren magi kampas alla soldater av krampattacker.

(( Mhm! D: Oj, Juliana blir värsta "hjälten" nu. XD ))

Juliana hittar dem, ser hur de böjer sig ned i kramp, tar sig för magen och sjunker ihop på marken. Hon fortsätter sitt evinnerliga mantra och runtomkring henne hörs blandade reaktioner, uppmuntrande, skrämda, förtvivlade och triumferande. Juliana koncentrerar sig hårt på att hålla dem på marken och hon inser att om hon fortsätter såhär länge till kommer hon kollapsa, hon är för svag för att göra sådant här alldeles för länge. Dessutom får ingen soldat eller annan se henne göra det här. Då mördar de henne eller, ännu värre, sätter henne i tjänst hos soldaterna. Det skulle hon aldrig klara. Juliana uppfattar det fjärran men vardagliga ljudet av ytterdörren som slår igen som följs av Kates gråt. Juliana gissar på att hennes "far" och kvinnan gått ut, för att se om det fungerar? För att leta efter någon? Eller något? Det kan inte Juliana svara på. Men hon hoppas på att de klarar av vad de än ska göra. Juliana vet att hon har knappt tio minuter kvar innan hon förlorar medvetandet och då skulle det inte vara någon konst för soldaterna att veta vem som orsakat deras krampattacker.

((ahah det är ju nice! x)))

Jag springer längst gatorna och letar i alla hörn. När jag ser henne kramar jag henne hårt. "sabrina, de är ute efter dig!" jag flåsar tungt och tittar på mannen som är med henne. "Du måste gömma dig! Vem vet hur länge detta håller" säger jag och gör en gest mot soldaterna, fortfarande i krampattacker. "Det kan jag förklara" säger mannen. Han visar oss till något jag tror är hans hus. "Den här vägen" säger han och visar oss in. Där är den som gör 'magin'

(( Beror på hur man ser på saken. xD ))

Juliana hör dörren slår igen och ett par avlägsna ord.
"Du kan släppa." Säger någon, någonting. Hon vet inte längre. Men när hon öppnar ögonen och avslutar det evinnerliga mantrat känner hon något varmt droppa ned från hennes haka och antar att hon överanvände magin en aning. Hon tittar upp på nykomlingarna i stugan och tror att de är syskon. Men allt snurrar som smått och hon kan knappt fokusera blicken. Idiotiskt. Man ska inte lägga sig i världen, då vänder sig världen emot en. Hon tar sin ärm och lägger den under näsan för att stoppa blodflödet, det är ineffektivt men det får duga. Hon lyfter den fria handen och vinkar en aning till hälsning då hon inte vill prata med sin arm för munnen.

Jag stirrar på tjejen. "Hur är det med dig?" frågar jag. Jag sätter mig bredvid henne. Jag tar fram en näsduk och ger henne. "Här" säger jag. "Var det verkligen du som gjorde det där?" frågade jag sedan.

Juliana tar emot den och pressar den mot näsan. Det fungerar bättre än hennes nu blodiga ärm. Tur att den är svart, annars hade det väl varit ännu värre.
"Ja, fast jag vet inte om jag kan göra om det på ett tag." Svarar Juliana med sin veka röst, då hon trots allt inte använder den så ofta och dessutom har hon förlorat blod. Underbar kombination i det här läget.

Jag tittar på henne. Sedan på Sabina hon tar ett steg fram och säger: "Det behövs inte..." jag ger henne en blick som ska försöka betyda något i stil med 'Vadå? Behövs inte? det är just det som behövs'. Hon fortsätter; "Jag menar, de är soldater, de har vapen, elpistoler, de är straka och dominanta. Och det finns tusentals av dom." Jag kramar om henne. "sabina, säg inte så!" säger jag. "Visst är de starka och många men..." jag tystnar. Jag spänner mina öron och lyssnar. "Någon är utanfö.... Spring!" säger jag till sabina och hon gör som jag säger. In genom dörren kommer en soldat med en elpistol i högsta hugg, jag kan inte göra något för att stoppa honom att chocka mig och alla andra.

"Det behövs, Juliana vågar bara inte gå så långt som det egentligen behövs." Tänker Juliana för sig själv vid... Sabina? Jo, hon hette troligen Sabina. Vid Sabinas uttalande. Juliana är svag, svagare än vad hon vill framstå och därför har hon aldrig vågat gå längre än till den punkten då allt börjat snurra, följt av ett par gånger medvetslöshet. Juliana rycks bryskt upp från sina själviska tankar när dörren pressas upp och nästan faller av de rostiga gångjärnen. En soldat kommer in och Juliana är inte sen på att gömma sig. Men när mannen som tagit sig an henne när han själv bara var ett barn träffas och faller till marken kokar det över en aning, då Juliana är utmattad och har knappt någon koncentrationsförmåga kvar byggs irritationen på lite extra och hon möter soldatens mörka ögon med ilska.
"Moriens." Säger hon iskallt och mannen faller till golvet, död. Sedan när Juliana äntligen lyckas lugna ned sig biter hon sig i läppen som straff, hon mördade någon. Igen. Det här blir något som ingen soldat kommer glömma.

Jag ligger som förstelnad av chocken. Soldaten dunstar ner på golvet. Jag ställer mig vingligt upp och går med stöd av väggarna igenom huset.
Han Sabina fly? Han hon gömma sig? Jo jag har ett svagt minne av att hon sprang. Jag letar efter en bakdörr, osäker om det finns någon.
Till mina förväntningar finns det. Jag stapplar ut och börjar få tillbaka känseln i fingrarna. Jag håller mig mot stängslet som gör att ingen flyr till skogs. Jag börjar springa bakom hus och leta. Efter några hus hittar jag henne. Tryckt mellan två soptunnor sitter hon. Sabina kramar om mig och jag börjar få tillbaka känslen i mer än fingrarna.

Kate skriker ett outhärdligt skrik när hennes far ramlat ihop. Juliana försökergenast trösta barnet samtidigt som hon gör ett halvdant försök till att ignorera liket. Liket av en soldat som hon tagit livet av. Hennes "mor" försöker få sin man att sluta skaka där han ligger på det platta jordiga golvet. Juliana sväljer hårt men lyckas åtminstone få det skräckslagna barnet att sluta skrika och gråta. Ett steg åt rätt håll iallafall.

[Ska sova nu. ]