Him and her (Privat roll)

"Jag får inte använda magi hemma" säger han dystert, "så länge jag bor under mina föräldrars tak får jag inte använda magi - det är någon löjlig regel mina föräldrar har". Han suckar och skakar på huvudet.

Han skiner upp vid upplysningen om bergen, och vänder - precis som hon - ryggen till henne och byter om. Det känns löjligt att vara pryd. Skillnaden mellan att vara i kallingar och badbyxor - för honom - är att kallingarna sitter åt mer. Han viftar med sin stav över sina klädnader, han använder en trollformel som gör att kläderna är vattenavstötande, nämligen Impervius.
"Kan du Impervius?" undrar James Thalia - han känner sig egoistisk av att bara göra sina kläder till vattenavisande och vill gärna hjälpa.

" Åå, tråkigt, det får jag för min bror. Ja, eller när jag blivit myndig." flinar hon roat, hon längtade tills dess något enormt. Att kunna och få använda sig av magi, när hon ville.

Talia ser på honom när han byter om och blicken kan inte låta bli att glida neråt. Hon ler vid tanken, men låter det bara vara en tanke, en dröm.

Hon skakar på huvudet. "Nope, det kan jag inte, hjälp mig?" ler hon och ställer sig framför honom och drar på sig huvan som skydd för regnet.
Hon kan inte annat än le, före sommaren var hon van att titta upp på folk, nu hade hon vuxit så pass att hon kom i jämnhöjd med de flesta.
Hon ser leende in i hans klarblåa ögon som glittrar sådär underbart och utan att tänka sig för drar hon handen genom hans blonda hår för att få bort det från hans ansikte.

Han ler mot henne, hans ögon glittrande och han känner hennes hand glida igenom hans hår. Han tycker det är skönt, han har alltid älskat när folk leker med hans hår - han vet inte varför. Hon nekar till kunskapen om Impervius, så han lyfter sin stav än en gång och viftar med den mot henne.
"Nu är du vattenavvisande" säger han med ett leende som når ända upp till hans ögon. "Om du hinner mellan alla dina quidditchträningar du säkert kommer få - så kan jag lära dig den. Markus, som gick ut här förra året, lärde mig den under mitt sjätte år eftersom när vi började vräkte det ner precis som nu. Han tyckte att den var nödvändig, likaså gör jag"

"När blir du myndig då?" undrar James med ett oskyldigt leende. Det är alltid något speciellt när folk fyller sjutton, han minns sin. Hans kompisar i sovsalen hade ordnat stor fest åt honom och bjudit in en massa tjejer - det slutade med att de andra fyra killarna hade varsin brud i sängen - de trodde att han inte märkte något. Hans firande med familjen veckan därpå - Dumbledore hade hjälpt honom att få åka hem över en helg - hade varit betydligt trevligare. Han hade fått den typiska klockan, några bra böcker och vetskapen om att hans föräldrar hade satt undan pengar på ett konto till honom sedan han föddes. För att han skulle köpa ett hus sen när han gått ut Hogwarts.

"Tack." ler hon mot honom och får lust att göra något mer med honom än att bara prata...Men hon slänger genast bort den tanken och nickar. "Ja, det vill jag gärna, man kan aldrig få förlite av ny kunskap." sa hon lätt och insåg att hon lät som en typisk Claware. Skulle han lära henne den skulle det bli att de fick mer tid tillsammans och den tanken tilltalade henne mycket.

Thalia drar ner kofferten och ser på honom. "I november, den 20. Jag längtar dit." ler hon glatt och drar ut kofferten i korridoren. Tåget stannade precis så hon drar huvan längre över ansiktet och följer strömen av elever ut, hon hoppas att James följer efter henne. När hon tänker på honom, ja....magen känns varm hela hon känns varm och glad.

Han ler, hoppas hon kan. Det betyder att han ska få spendera mer tid med henne, och det vill han verkligen. Hon verkar så fin, och rar som person.

James tittar lite förvånat på henne, vad gör hon med sin koffert? "Du vet att de tar koffertarna åt oss?" frågar han henne med ett skratt, men hon drar bara luvan över huvudet, lämnar kofferten och går ut ur kupén med resten av eleverna. Han försöker gå efter henne, men han känner sig som lite av en stalker. Hon kanske gick för att leta reda på sina vänner, vad vet han. Men han känner det behagliga fladdret i magen och bestämmer sig för att följa efter henne.

Han ser henne kliva på en av vagnarna - han vet att det är testraler som drar dem, men han har aldrig sett någon dö och är glad för det - så han kan inte se dem. Han vet bara att de är där. Han kliver upp på vagnen och sätter sig mitt emot Thalia. Innan någon annan hinner kliva på vagnen gör den en knuff och börjar rulla. Skönt, det är bara de två.

"Haha, du får dras med bara mig hela resan verkar det som" skrattar han mot henne.

Thalia ser ut genom fönstret, men hör att någon kommer och sätter sig. När hon ser att fet är James skrattar hon bara. "Men det tycker jag bara är trevligt." flinar hon och ser åter ut genom fönstret, ut på testralerna som drar vagnarna.
"De är fina djur, eller hur?" ler hon och kommer på att det är inte många som kan se dem. Hon visste att Theodor kunde det, och Potter och Neville och ett fåtal till i skolan.
"Kan du se dem?" ler hon lite sorgset eftersom hon vet varför hon kan se dem. Henes moder liggandes med en kniv i magen och fadern förd till Azkaban. Modern avled senare på Mungos med Thalia och Atlas vid sin sida.

Han tittar henne i ögonen, ser den sorgsna blicken. Och så skakar han på huvudet, "nej, jag kan inte se dem" svarar han. "Det tror jag att jag är glad för". Han lutade sig fram och lade en hand på hennes knä, "det är okej att vara ledsen" säger han lågt och tittar henne djupt i ögonen.

Han drar ner sin huva utan att ta bort handen från hennes knä, och drar den lediga handen genom sitt hår en gång, innan han låter blicken återvända till Thalia. "Det kan inte ha varit lätt att gå igenom det som krävs för att se dem.." mumlar han tyst till henne.

----
UPDATE: Btw - tänker du vara kompis med Cho. Hon går ju sjätte året i Ravelclaw ... *hoppas inte* För jag tål typ henne inte XD

Hon ler mot honom, ler för att han bryr sig. "Nej, det är väll inte det. Jag var sex år då, far hade torterat mor med crusio och sen kastat en kniv i hennes mage. När jag och Atlas kom hem hade han förts till Azkaban och mor till Mungos, hon avled strax efter." sa hon tyst med stel röst, inte en känsla visade hon när hon berättade. Hon hade stängt inne sorgen, liksom sin broder. Men tillsammans hade de sedan levt. Brodern hade tagit hand om henne, och det var hon evigt tacksam för. "Och nu är min far på flykt, med Voldemort." sa hon trött och såg på James.

Hans ögon blir stora och han kan bara stirra på henne när hon berättar sin livshistoria.
"Oj" säger han tyst och vänder sin blick från Thalia, ner i golvet för att få en stund att ta in faktan han just har fått höra. Han sväljer innan han ser upp på henne. Han lyfter sin hand och smeker hennes kind. "Har du någonsin släppt ut sorgen?" frågar han. Hennes ansikte hade varit känslokallt hela tiden hon berättat, och han vet av erfarenhet att det är dåligt att stänga inne alla känslor.

"Någon gång måste du släppa ut dina känslor. Det är inte bra att gå och hålla dem inne. Jag minns när min - detta kommer låta fjantigt i jämförelse, men det kändes som en bit av mig dog - när min hund dog. Jag älskade, älskar, honom över allt annat, och en granne körde över honom. Hon påstår att det inte är med flit, men hon hatade alltid Saxen. Han brukade få springa lös i vår trädgård. Jag hade en känsla inombords av att någon ropade på Saxen, så jag gick ut för att kolla till honom. Då låg han utan för min grind, alldeles sönderkörd. Jag stängde alla känslor, kände mig fjantig. Killar gråter inte, det är så bara. När grannen sen skaffade en egen hund, så kunde jag inte hålla längre. Det var nog ett år efter. Men efter det kunde jag nästan släppa taget, gå vidare. Du måste låta känslorna leva, Thalia".

Hon bara skakar på huvudet men vill ändå le när han smeker hennes kind. "Nej, släpper jag ut dem, känns det som om jag inte skulle kunna kontrolera mig. Jag gråter inte, jag har aldrig gråtit. Att gråta är att visa sig svag." säger hon, för det var det hennes far alltid sagt och hon och hennes bror var präglade på det.

Hon lyssnar på hans historia om hunden, det lät så sorgset och sött med en gång och hon tar hans hand som stod.
Men när han säger det där om känslorna, skakar hon bara på huvudet. Glädje, ilska och vrede kunde hon visa. Men inte sorg, att gråta de var för de svaga.