Eragon [Privat rollspel]

Aily blänger på dvärgen.
"Alla här inne, förutom Alex, vet vilken klang du tillhör" fräser hon. Hur kan han trott något annat. Törne, som legat bakom Murtagh höjer huvudet och ser på henne.
"Tygla din ilska och oro, ungryttare" säger han. Aily böjer på nacken.

"Jag har ingen klan heller", fru människa", nu är jag arg. Jag tar ett steg mot henne, men hejdar mig genast när både Saphira och Törne morrar åt mig och Eragon och Murtagh blänger på mig. Jag vänder mig istället mot Alven och Ailys bror och frågar om de vet något mer som kan hjälpa oss.
Bredvid mig har Ór blivit alldeles tyst och krupit ihop lite. Jag tror att jag skrämde, eller åtminstonde överraskade henne med min ilska.

I mina tankar berättar Eragon att hna vet hur jag känner, men att jag måste lära mig att leva med det. Han själv trodde länge att han var Morzans son och tyckte att det var oerhört svårt. Jag försöker dölja mina tankar om att jag har det mycket värre, men jag lyckas inte och känner genast Eragons ogillande, fast han säger inget mer och avbryter bara kontakten.

Alex berättar hur han och deras föräldrar varit i Father Dur och besökt Orik. Dvärgarnas konung. Men under natten hade något hänt. Skrik hade hörts från deras rum.

... och Ailys bror berättar också att några dvärgar tog sig dit så fort som möjligt, men när de kom fram så stod dörren öppen och hela rummet var ett enda kaos. Alla Ailys föräldrars tillhörigheter var kvar, men de var borta.

Den här gången låter Aily tårarna rinna. Hon känner Aureus sorg vilket förstärker sin egen. Murtagh kommer fram till henne.
"Aily, du kommer hitta dom" viskar han. Orden ger henne stöd och hon lyckas sluta gråta. Alex ger henne en kram.
"När ger vi oss av" frågar Aureus.
"Vid gryningen" svarar Eragon.

Jag ser med mycket blandade känslor hur syskonen kramas.
"Men... Nej." säger jag när jag får höra att vi ska resa iväg i gryningen.
Jag försöker hitta en bra anledning att inte kunna resa, men det bästa jag kan komma på är att jag inte kan resa med för att min drake är alldeles för liten och svag för att kunna flyga med mig.
Jag ångrar mig nästan genast för jag känner hur hårt orden tog min lilla drake.
Jag försöker trösta henne och väntar på att någon ska berätta för mig hur jag ska kunna resa med.

"Ni rider på Aureus" säger Eragon. Aily stirrar på honom.

Aily ser lika chockad ut som jag känner mig. Jag skulle ha valt ett hug med en yxa i magen framför det här.
"Aureus är en vacker drake, men varför skulle Aureus låta mig rida", frågar jag med en röst som inte tillhör mig.
Murtagh svarar att Törne redan har pratat med Aureus om det och Aureus ger mig tillåtelsen "om jag sköter mig".
Jag känner ilskan blossa upp igen, så för att inte angripa någon av människorna så vänder jag mig om för att packa.

Aily suckar. Hon vet att hon inte kan säga emot.
"Hur många blir det som rider på honom?" frågar hon.
"Tre puls en drake" säger Murtagh. Aily böjer på nacken.
"Jag följer också med" säger Murtagh vilket gör henne förvånad.

På väg tillbaka håller Ór avstånd från mig, och det är klokt för jag är så rasande att jag inte vet vad jag gör. Jag skulle antagligen krossa Órs skalle av ren ilska, men det skulle jag aldrig överleva. Jag känner henne sedan lite mer än 2 månader, men kan inte ens tänka mig ett liv utan henne längre.
Eragon och Saphira försöker ta kontakt med mig via sinnet, men jag är så otroligt arg att jag bara känner att de vill mig något mycket svagt och inte bryr mig. Jag skriker ut ordet Jierda som jag har hört någon gång under min utbildning och jag vet inte vad som händer, men mitt och min drakes hem ligger plötsligt krossad på marken. Jag är fruktansvärt trött och så överraskad att våra lärare kommer in i mitt sinne med smärtsam kraft.
Jag försöker lyssna, men min kropp är så tung så tung. Jag sjunker ihop på marken och vilar lite. Måste bara vila. Vila. Vil...