Vampyrer i Voldemorts rike (Privat roll)

Alea följer tveksamt efter vargen då den börjar gå. Hon vägrade att luta sig mot den då hon märkte att den erbjöd det, det förvägrade hennes stolthet. Hon hade ännu inte bett någon om något även om hon nu kände att hon var i skriande behov av mat, vila och omvårdnad. Men vargen, eller ja Alex, kunde hon lite på honom? Ja, hon fick väll så lov, han hade ju inte anfallit henne fast hon var ett lätt byte som snart av sig själv skulle kollapsa. Hon hoppades att det inte var långt dit de nu skulle, vart det nu var. Hon hade inte tänkt sig några promenader, hon hade sökt sig till gränden för att finna mat ur någon sopkorg och kanske få sig vila.

Vargen svänger av vid grändens slut, vilket också är slutdestinationen som han skulle leda henne till. Det är en nött dörr till ett gammalt apotek och en skylt som hänger över dörren står det: "Apotekarnas bod" på. Den ser inte heller ut att vara i topp trim, men det är rätt dörr iallafall. Alex ska precis gå in genom hundluckan innan han minns Alea. Hon kan inte gå in genom hundluckan iallafall. Så han förvandlar sig till människa och öppnar dörren på det sättet istället. Det fungerar ungefär lika smygande.
"Alex?" Ropar Joanne inifrån och kommer snart ut till dörren. Alex nickar bara kort och stel, Joanne kommer stänga dörren om Alea nu vill komma in. Alex har viktigare saker att tänka på just nu, som att se efter ett av de styrkande elexiren. Han glömde ta med sig ett extra förra gången och insåg inte att han skulle bli så trött, så fort utan det.
"Hallå där, jag är Joanne." Hälsar systern på Alea men Alex har redan gått för att hitta Cathrine.

Alea är mer än lättad när vargen visar sig vara Alex, så hon hade haft rätt. När han slutligen leder henne till en gamal dörr tvekar hon en sekund men kliver sedan in. Kvinnan som hälsar på henne är svagt bekant, hon kan ha skymtat henne på stationen någongång eller så. "Alea" hälsar hon tillbaka och ler nervöst. Vart var hon?, ville de henne illa?, var allt bara ett trick? frågorna snurrade runt i hennes huvud och hon kände åter yrseln komma farande, den satte åt henne ganska ofta nu förtiden. Hon måste ha bleknat märkbart för Joanne tar oroligt tag i hennes magra kropp och halvt bär halvt leder henne fram till en säng och lägger henne där. Och då svartnar det för Aleas ögon, hon orkar inte längre hålla sig uppe. De fick va fiender om de ville hon skulle ändå inte kunna försvara sig i det skick hon var.

"Gudskelov, Alex, vad har hänt med henne?" Frågar Joanne chockat. Alex rycker på axlarna med en skakning på huvudet. Han letar fortfarande efter Cathrine som plötsligt dyker upp bakom disken.
"Har vi en gäst?" Frågar hon ivrigt och Joane nickar.
"Hon verkar inte må speciellt bra dock, har du något stärkande på lager?" Frågar Joanne, även om det var mer som en order om att hämta. Cathrine försvinner bakom disken och kommer tillbaka med brygden.
"Ska jag lägga den i te eller något liknande, så den inte är lika koncentrerad?" Frågar Cathrine fundersamt.
"Jag tror att den kommer behöva full styrka." Svarar den äldre storasystern och Alex själv börjar se över de olika kittlarna. Han vet att systrarna kommer ordna till det bra utan honom.
"Hur går det med Felix Felicis?" Frågar Alex över rummet.
"Bra, men låt den vara, Alex! Den är inte klar än." Svarar Cathrine tillrättavisande.

Alea känner något mot hennes läppar och rycker automatiskt bort huvudet. Men flaskan följer efter henne och hon har tillsist inget val än att svälja innehållet och efter det känner hon gott svalt vatten mot läpparna. Hon sjunker åter ner mot kuddarna och bara njuter, när sedan låg hon i en säng? Tog någon hand om henne? Sen sista dagen i skolan, då allt tillslut krachade tills hon hade inte några kvar. Det var tre år sedan nu, så länge hade hon levt i flykt. Hon orkande inte öppna ögonen men kände att någon oroligt såg över alla hennes sår och skador.

"Alex! Sitt ner och sluta vandra runt." Säger Joanne, istället förvandlar sig Alex till hund och lägger sig vid eldarna under kittlarna. Det är varmt, tryggt och han har någorlunda överblick över hela situationen. Joanne verkar noja sig över Aleas ärr och sår.
"Vad kan ha orsakat sånt här?" Säger hon och rycker åt sig några saker från Cathrine som helt enkelt låter henne vara, både Alex och Cathrine vet hur Joanne blir med sina konstiga modersinstinkter. De klagar förstås inte, utan Joanne skulle ingen av dem kunna grundläggande medicinska formler, enkla helande trolldrycker och lindrande kurer. Även om Joanne lärde sig mycket från deras mor.

Alea känner att Joanne håller på och stör sig inget vidare av de svidande salvorna för hon känner att hela hon blir helad, ärr och sår läks. Det är bara när Joanne kommer åt det skadade revbenet, det som var brytet och som Alea försökte laga ihop med magi men hon hade aldrig varit vidare på helande, det är bara då hon flämtar till av smärta och öppnar ögonen och ser bedjande på Joanne.
Men hon ber inte om hjälp utan tackar bara, det var ju ändå inte hennes mening att komma här och tränga sig på, inte in i en famils. En familj som de så tydligt var.

"Jag lämnar inga halvfärdiga jobb." Säger Joanne bestämt, till vem vet inte Alex och det gör honom en aning förvirrad. Förbryllat ser han sig om och Cathrine kommer med ännu en flaska stärkande. Så Joanne kanske talade med Alea? Det förvånar honom inte. Joanne brukar tala med patienter. Även om det inte är så ofta som hon får dem. Men de flesta är mugglarfödda eller rymlingar då St. Mungos inte riktigt tar emot sjuka och skadade längre. Inte på samma sätt iallafall. Alex lägger ned huvudet på tassarna igen och undrar om han borde sova, han sover bättre som människa. Men han finner det säkrare i hundläge. Vilket ytligt dilemma egentligen, han beslutar sig för att vänta med att sova.

Tillslut efter otaliga drycker, och formler verkar Joanne vara nöjd och Alea känner sig bättre än vad hon gjort på månader. "Tack" säger hon svagt och försöker resa sig upp. "Sömn unga dam" säger Joanne och tvingar i henne ytterligare en dryck som gör att Alea slocknar direkt. Hon får en filt över sig och Alea somnar och sover bättre än vad hon gjort på år och länge och det är inte bara trolldryckens förtjänst- För första gången på år känner hon sig någorlunda trygg att kunna lite på någon eller några. Hon mådde bättre med, visst hon var mager så att revbenen syntes och kläderna var väll inte i bästa skick och så ren var hon väll inte heller. Men såren och ärren var alla läkta och helade.

"Du också Alex." Säger Cathrine strängt till Alex som kurar ihop sig där han ligger och somnar snart. Även om han hör både suckar och klagomål över att han ligger där är nog systrarna lättade över det. Alex är en bra vakthund, vilket egentligen är lite ovanligt eftersom han i grund och botten är människa. Trots att han spenderat de senaste åren som varg större delen av tiden. Han skulle kunna leva som en, det skulle nog inte störa någon, förutom flocken han tog sig in i förstås. Tankegångarna får Alex att drömma om ett liv i frihet, inte på flykt, utan i frihet. Som varg spränger han fram i skogen och sätter tänderna i en stor älg tillsammans med sin flock. Det var en bra dröm.