Om Voldemort hade vunnit

James gick i rask takt upp till huset, passerade en grävling i en av buskarna med ett litet leende och svängde graciöst med staven för att öppna deras ytterdörr. Han hörde larmet gå av, det som gick av om man öppnade utan att knacka en viss sekvens med trollstaven mot dörrknackaren. James flinade belåtet, om de behandlade honom som skit skulle han irritera sönder dem så mycket han kunde. De skrek irriterat på honom, och han sade nonchalant
"Förlåt, jag glömde." med en ryckning i mungipan.

Skandar landade stadigt på vägen utanför Voldemorts residens och drog kappan fast om halsen då vinden slet i den. Han hade haft en otroligt tung dag på ministeriet, och han hade flera gånger haft lust att transferera sig bort, hem till den vackra mugglarflickan som tack vare en imperioförbannelse skulle vänta på honom i sovrummet. Men han hade inte gjort det, han hade varit tålmodigt, för Voldemort behövde anhängare utomlands.
Skandar slog lätt med staven på den höga porten och gick sedan raskt genom trädgården. Då han anlände till mötesrummet bugade han kort mot Voldemort och satte sig sedan på sin plats mitt i mot dottern, Cara. Det var knappt ett år sedan han fått sätta sig så nära herren, tack vare hans nämning till ministerie. Många hade skadeglatt förväntat sig att Skandar skulle misslyckas på grund av sin unga ålder, men de hade blivit besvikna. Voldemort var mycket nöjd med honom.

Cara vaknade med ett ryck av att larmet gick. Hon hade inte märkt att hon somnat. hade hon verkligen varit så trött? Hon såg på Yaxley som stod en bit bort
"Jag ville inte väcka dig" sa han leende och Cara reste sig upp. Yaxley var en av de dödsätare som hon lärt sig gilla. Inte bara för att han hjälpt henne under sjunde året utan också för att han behandlade henne som en normal person, inte mörkrets prinsessa.
"Låt mig gissa, jag är sen?" sa hon uttråkat och han nickade. "Jaja lika bra vi går innan min far börjar söka efter mig" sa hon och gick mot sammanträdesrummet. Hon öppnade dörrarna och struntade i att de slog i väggarna.
"Nej men vad trevligt att du kunde titta in" sa Voldemort kallt och Cara bara fnyste. Hon var verkligen inte det minsta intresserad av att vara här. Hon slog sig ner bredvid sin far och tittade på människorna i rummet utan att egentligen se dem. Hon funderade på att åka Alaska, hon kunde kanske lära sig hur man överlever i extrem kyla?
"Cara?" sa hennes far i en högre ton och hon tittade på honom "du har inte lyssnat!"
"Det är väl klart jag inte har" sa hon bara tröttsamt. Det var hans som tvingade dit henne och hon tänkte inte samarbeta.
"Jag har precis talat om för dig att du nu äger Island" sa han och Cara höjde ett ögonbryn
"Vad skall jag med ett land till?" sa hon uttråkat och ett flertal av dödsätarna i rummet muttrade.
"Styra det" sa Voldemort och tittade på henne som om hon vore en idiot.
"Inte intresserad, din värld, dina länder!" sa hon och reste sig upp "Var det allt?" frågade hon och hennes far nickade trött
"Gå bara, jag pratar med dig senare" sa han och Cara log
"Tack" svarade hon och kramade hans axel med handen och lämnade sedan rummet. Vad var vitsen med att ge henne ett land? Hon hade inga planer att styra upp ett land, och Island av alla länder. Nej hon tänkte inte lägga sig i mer än hon behövde

Laura kände hur det brände till i underarmen, hon satte sig något förvånat upp, det var länge sedan sist hon vart kallad till ett möte även om hon besökt huset frivilligt lite från och till.
Hon ställde sig upp och granskade sin spegelbild hon hade inte förändrats mycket sedan skolan. Svarta jeans, svarta sneakers och en grön långärmad tröja som gick ihop med färgen på hennes ögon. Hon flinade belåtet, hon skulle sticka ut bland den svartklädda skaran som var Voldemorts dödsätare. Liksom med det Weasleyröda håret som hon ibland avskydde. Hur många hade inte tagit henne för en Weasley trotts att hon inte hade något med dem att göra?
Vissa kunde inte alls förlika sig med att hon ståt på de godas sida i kriget, nej de avskydde henne, eller snarare avundsjuka? Hon hade trots allt hamnat högt upp på listan bland de betrodda trots att många renblodiga som har vart hans dödsätare länge inte hade det.
Hon flinade belåtet innan hon transfererade sig iväg till slottet, de var inte vän med mörkrets prinsessa, bilket hon hade vart från deras sjunde år. Det året kriget var, det året hon lovat Voldemort att gå över till hans sida om den goda förlorade.
Hon kommer fram till huset och går in då de stora gallergrindarna öppnar sig för henne. Hon gick direkt in i rummet och satte sig på sin plats, den hade visst flyttats upp sen sist. Dock satt hon ganska så i mitten men mer mot Voldemort. Hon log, inte dåligt för ett halvblod, uppvuxen bland mugglare, förr bland de goda och med Weasleyrött hår.
Laura lyssnar tyst på insidenten mellan Voldemort och Cara och flinar roat. Typiskt Cara och Voldemort, kunde han inte inse att de kanska inte hade samma...ja intressen? Nej tydligen inte, hur lång tid hade det inte tagit för henne att övertyga honom om att Quidditchen skulle få komma tillbaka? Och tillsist när hon fått det, blev hon chef över magiska spel och sporter och fick styra över ett par kompetenta idioter som inte kunde komma på något själv och var livrädda för henne. Varför? Jo, för det hon kunde göra men sällan gjorde.

Det ryckte till i mungipan igen då hans dotter hånade honom framför alla dödsätare, men de andra verkade inte lika roade. Det var synd att dödsätarna inte hade något sinne för humor, om det inte gällde att tortera mugglare. När mötet var över gick han ut ur huset och transfererade sig till Diagongränden, gick in i en slumpmässigt vald affär och slank ner spegeln i en liten pojkes ficka. När han låtsades beskåda en bok hörde han pojken säga
"Jag vill inte ha det här skräpet, du kan ta den." och såg honom, i ögonvrån, ge spegeln till sin syster.

Cara tittade upp på himlen, den började färgas rosa och hon log, snart skulle natten vara här och då skulle hon ut och roa sig, hon tänkte inte sitt kvar här. Hon hörde hur människor började lämna huset och hon undrade när hennes far skulle komma och skälla på henne? Han hade en tendens att alltid göra det. Hon bestämde sig för att göra sig i ordning för att gå ut. Hon gick in i huset och in i sitt egna badrum. Hon lät vattnet från duschen rinna över henne. Hon stängde av duschen och virade en handduk runt sig och gick ut ur badrummet och började leta efter kläder. Hon tittade på sin far när han slog upp dörren
"Ja?" frågade Cara och granskade en svart klänning som hon hade i handen
"Jag har sagt åt dig att inte säga emot mig under mötena!" sa hennes far kallt och Cara gav honom ett leende
"Jag har sagt åt dig att inte ha med mig på mötena" sa hon och gick in i badrummet och bytte om till klänningen. Hon tittade på den urringade klänningen, den var kort, men det bekymrade henne inte, hon borstade håret och sminkade sig lätt.
"Lilla pappa sköt du världen utan mig så slipper du det här" sa Cara och transfererade sig till London

Jag är med men min mall kommer in fören i morgon då jag spelar från mobilen, min karaktär kommer att vara lita anurlunda om man nu kan säga så.

Vi har redan börjat så du kan tyvärr inte hoppa in

vad synd, hade gjärna velat vara med

Skandar reste sig då mötet slutade, och utväxlade en kort blick med herren. Han fick en godkännande nick, mer lovord kunde man sällan förvänta sig från lord Voldemort. Mötet hade inte varit spännande, inget annat häpnadsväckande hade hänt än herrens dotters utbrått. Fast det kunde inte heller kallas häpnadsväckande, tänkte Skandar med ett snett leende och lämnade rummet.
Han transfererade sig till London, till sin bostad. Han hade lyckats få en takvåning alldeles från centrum, med stora fönster över den vackra staden, högt ovanför all buller och oljud. Bostaden var dyrt inredd, och Skandar tände på eldstaden med en snabb knyck av staven.
Den vackra mugglarflickan, Sofie, väntade med ett leende på honom. Hon var klädd i en vacker silvrig klänning och bar smaragder runt halsen, men även utan dem var hon en skönhet. Normalt skulle Skandar ha ätit middagen hon förberett honom, och sedan tagit henne i sängen, men ikväll ville han ut.
Efter att ha ätit klart bytte han om till en vit kragskjorta och lämnade de översta knapparna uppknäppta, och svarta byxor. Han drog på sig en svart skinnjacka och transfererade sig sedan till en av de största gatorna i London, där festglada människor trängdes för att komma in på de bästa klubbarna.
De passerade dock en extravagant byggnad som om de inte såg den. Namnet "The Siren's Call" blinkade ovanför huvudingången, och Skandar gick med ett brett leende förbi kön av häxor och trollkarlar för att släppas in.