Privat Rollspel

June frös så hon skakade, men började ändå springa. Efter två varv var hon varm, men väldigt andfådd. De sista tre varven gick väldigt trögt, och det gjorde ont i kroppen på henne efter gårdagens träning. Efter fem varv stannade hon flåsande tillsammans med de andra eleverna

...5... Äntligen slut! Det hade känts som om hon sprang med stenar knutna kring smalbenen. Daniella, som hade sprungit bredvid henne, satte sig ner efter det femte varvet och flåsade våldsamt. Tillslut slutade flåsandet och Daniella sjönk ihop till en hög. Cora fick nästan panik. Men Jätten verkade inte bry sig, utan undrade varför Cora hade avbrutit tystnaden genom att skrika. Cora nickade mot Daniella, men fick inte fram ett ord.

När Cora satt i det lilla sjukhus-rummet (som låg längst ner och längst bort i huset för att de sjuka inte skulle smitta de andra) tillsammans men Daniella, hörde hon att några soldater pratade om Daniella utanför.
"Inte värd nivå 2..."
"Inte värd någon nivå alls..."
Cora blev orolig. Vad hände om någon inte klarade någon nivå alls...?

De två flickorna hade försvunnit efter att den ena sjunkit ihop. June undrade om hon hade svimmat av utmattning, det skulle ju faktiskt inte vara så konstigt. Själv trodde June att hon skulle spy för hon var så strött, och hon längtade hem till sin syster.

Cora var orolig för Daniella hela dagen och vid middagen var platsen bredvid henne tom. Sängen bredvid henne i sovsalen var också tom.

Cora drömde mardrömmar hela natten och vaknade kallsvettig flera gånger. Samma mardröm om en man, dold av en huva, som siktade på henne med en pistol och hon kunde inte röra sig...

Nästa dag var Daniella fortfarande kvar på sjukhuset. Cora hade ingen att prata med, vilket kanske var bra, för en pojke som hade viskat något till sin kompis fick göra tjugo extra situps på morgondagens träning.

De två nästa dagarna gick trögt. De fick göra samma saker om och om igen, träna tills de var så trötta att de bara föll ihop så fort det var slut. June trodde hon skulle bli galen, men hon hade ingen ork att säga emot. Maten tycktes bli sämre efter varje dag som gick, och det hjälpte inte heller henne och resten av eleverna att bygga upp sina krafter igen.

"Byt!"
Cora bytte ben och stod nu på sitt vänstra ben.
"Händerna bakom ryggen!"
Barnen lydde under tystnad.

Medans de stod där stilla och balanserade tänkte Cora på varför de blev tränade. Skulle de vara med i kriget eller? Det här var ju precis som en berättelse. Och berättelser slutar ju bra...

Efter en kvart var de klara med balansträningen och gick över till springning.

De sprang och sprang på rullbanden. June lyckades inte lika långt som när hon sprungit dagen innan, för hon var tvungen att avbryta när hon fick en hostattack.
Flåsande satte hon sig ner och vilade i en minut på golvet.

När Cora hade sprungit klart (4 km) gick hon och satte sig bredvid den rödhåriga tjejen.
"Hej! Jag har aldrig frågat dig vad du heter..." började Cora.
"Tyst i klassen!" röt Jätten.
Cora fortsatte. Men viskande.
"Vad heter du?"

(Jag antar att du menar June? ^^)
En tjej satte sig bredvid June och frågade vad hon hette.
"June, vad heter du själv" Viskade hon till svar.

"Coraline. Men du kan kalla mig Cora." viskade Cora så tyst hon kunde. Men inte tyst nog.
"Du där!"
Cora svalde.
"Du ska vara tyst! Tjugo situps! Kom igen!"
Cora lydde skamset och la sig på rygg.