privacy for me and Emma <3 [aka LunaLovegood1 xD]

Jag går förbi toaletten bredvid klassrummet där vi tränar med Glee. Jag ryser när jag tänker på alla onda enhörningar som gömmer sig i avloppsrören.
Jag skuttar resten utav vägen till toaletten. Den höga hästsvanstofsen guppar. Jag går snabbt in på toaletten och gör mitt. När jag kommer ut står Quinn där.
"Hej Brittany.", säger hon vänligt.
"Hej.", svarar jag. Babymagen står ut under klänningen. Det var en stor chock när Santana förklarade att barn växer i magen och kommer ut genom kvinnan, och inte kommer flygande med storken. Quinn ser längtande ut på Cheerios-dräkten som jag bär. Jag tvättar snabbt händerna och torkar av dem med en pappersservett. Quinn börjar snyfta när jag vänder mig om. Quinn står och stirrar på dräktens kjol som snurrar. Jag går fram och omfamnar henne.
"Det är okej ...", mumlar jag.

Jag tittar ointresseserat på Puck, som verkar ha kommit av sig.
"Vad var det du ville?" fräser jag när jag ser att han öppnar munnen för att berätta. Jag försöker dra ut på tiden så att Brittany kommer tillbaka och vi kan gå snabbare.
"Titta här" säger Puck som om jag inte sagt något alls och drar fram ett kort. Jag tar emot kortet och tittar på det. Jag håller på att tappa hakan. Det är Brittany, min Brittany, tillsammans med en annan kille jag inte känner, antagligen för att jag inte legat med honom, men... De kysser varandra. Jag ger lugnt tillbaka kortet till Puck, går ut ur skolan och sätter mig på en parkbänk. Gråter. Hur kunde hon?

Quinn snyftar till.
"Tack.", säger hon tyst.
"För vad?", frågar jag oförstående.
"För att du bryr dig om mig.", säger Quinn och skrattar till.
"Varsågod.", säger jag och ler. Quinn går mot handfaten och tar en pappersservett. Hon torkar bort sina tårar och mascarastrimmorna.
"Jag måste gå. Santana väntar på mig.", säger jag. Quinn nickar.
"Gå du. Hejdå."

Jag går mot dörröppningen till klassrummet för Glee. Santana är inte där. Däremot står Puck där och hånflinar.
"Har du sett Santana?", frågar jag honom.
"Ja, hon sprang ut från skolan till footballplanen.", jag springer ut mot spelplanen. Finner Santana på en bänk. Gråtandes.
"Vad har hänt, gumman?"

Jag bara viftar med händerna och torkar bort tårarna
"Du behöver inte bry dig. Gå och var med Nån annan istället, det är ju ändå bara..." säger jag och går in igen. Jag kan nästan känna Brittanys förvånade blickar bränna på min rygg, men jag orkar inte bry mig. Jag letar upp Quinn.
"Hej, hur är det? Vill du typ hänga eller något?"

Jag sitter helt mållös kvar på bänken. Vad är det som har hänt? Santana som alltid varit snäll mot mig?
Jag rusar in i skolan och letar upp Santana. Hon och Quinn står och pratar vid några skåp. Korridoren är tom. Alla är och äter lunch.
"Vad har hänt? Varför är du så arg på mig?", frågar jag tyst, nästan ohörligt och jag känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken.

Jag fortsätter prata med Quinn.
"Hur går det med.. Ja du vet... Alltså jag förstår om du inte vill prata om det." säger jag till Quinn.
"Nej, det är okej. Jag kan väl säga att det är bättre nu än det var tidigare i alla fall" svarar Quinn med ett framtvingat leende, men jag ser hur jobbigt hon fortfarande tycker att det är.
"Ska vi gå och äta?" frågar jag och tar hennes arm, så går vi in i matsalen. Jag ger inte ens en blick till Brittany.

Santana och Quinn går och mot matsalen. Santana skänker mig inte ens en blick. Jag känner hur tårarna börjar rinna. Det är säkert slut mellan oss nu, tänker jag. Hon är mitt allt. Vad ska jag göra nu? Jag går ensam mot matsalen. Bryr mig inte om att folk stirrar på mig.
"Får man inte vara ledsen, eller?", fräser jag till en tjej som stirrar på mig som om jag vore en alien. Precis sådär skulle Santana sagt. Jag känner att mitt hjärta, det finns inte. Det är splittrat i tusen bitar. Går inte att reparera. Någonsin.

~

[När jag skriver med snedstil betyder det att det är tankar, bara så att du vet ]

Jag hör Brittanys röst bakom oss, hon fräser till samma tjej som jag tidigare fräst till när hon glodde på mig och Quinn som om vi var aliens eller något. Och ärligt talat tror jag inte på Brittanys spelade, ledsna fasad. Eller i och för sig, hon kanske är ledsen för att jag kommit på att hon varit otrogen mot mig. Och jag som trodde att du älskade mig. Och sedan så försöker hon spela mig, enligt det hon sa till den stackars tjejen.

Jag känner hur Santana skickar blixtar mot mig, fast hon inte ens tittar på mig. Kylan hon utstrålar mot mig ... Det är som att hon står och stampar på de kvarvarande delarna av mitt krossade hjärta. Medan Santana väntar på att Quinn ska komma tillbaka från toaletten går jag fram till henne.
"Seriöst. Kan du berätta vad det är som har hänt? Vad har jag gjort?", säger jag medan mina ögon börjar tåras igen.

"Alltså, du borde redan veta. Gör du inte det är du mer korkad än vanligt" svarar jag iskallt. Visst, det gör ont i mig att säga det, men efter vad hon gjort mot mig så känns det inte mer än rätt. Om jag ndå inte har något kvar att leva för, hur ska jag då kunna gå omkring och leva med tanken att den person jag älskar, ja, älskade, mest i världen går omkring och är glad.