A changing world

Joshua följde Preston med blicken, men han vände den till dörren då någon knackade kraftigt. Hans hand for till svärdsfästet och något i hans hållning ändrades. Från att ha liknat ett vamksamt kattdjur flrvandlades han nu till ett redo att attackera.
Dörren slogs upp, och en medelålders kvinna steg in. Joshua slappnade åter av, men det fanns en vaksamhet i hans hållning. Kvinnan verkade dock ofarlig och hon såg på Preston efter att ha nigit djupt.
"Ers höghet, ni skulle ha varit hos lord Omer en kvart sedan för er historialektion!" tuktade hon strängt. Sedan vände hon sig med ett vänligare leende mot Melinda. "Ursäkt mig ers höghet, men Preston har sina studier att delta i."

Preston suckar med en trotsig min och ska precis säga något till Fru Henning som svar. Men Melinda gissar på att mor och far inte kommer visa samtycke till att få höra om att Preston inte lytt sina lärare
"Preston." Säger Melinda tillrättavisande och tar upp nallen. "Du får den efter dina lektioner." Fortsätter hon och pojkens min blir snopen istället. "Förutsatt att du kommer i tid." Den meningen får igång Preston och han sprintar förbi Fru Henning som inte verkar veta vad hon ska göra, när hon bestämmer sig för att lämna rummet. Prestons nalle hamnar under den kraftigt vadderade madrassen, innan hon vänder sig om mot Lionsbane. Lite som att hon blivit misstänksam över något.
"Kan ni vara trevlig nog att inte låta Preston veta var den är?" Frågar hon artigt nog.

Joshua följde allt som hände, och undrade inte att den lilla prinsen försökte smita undan historialektionen. Joshua hade lärt sig att läsa då han trätt in i armén, och han hade fördjupat sig i sagor om gamla slag och kända generaler. Men allt annat hade tytts honom onödigt och ointresserat.
Då Melinda tiltalade honom förundrades han över vänligheten i hennes röst, blandad med artighet. Som soldat vande man sig i något dera; retfull, gladlynt vänlighet från sina vänner, strikt, krävande artighet från överordnade, osäker artighet från sina underordnade.
"Som ni vill, miss", svarade han. Det var trots allt inte hans sak att tala med den lilla prinsen.

"Tack." Svarar Melinda i samma tonfall innan hon måste komma ihåg när hennes mor skulle ha sin första lektion. Melinda säger att det är hennes eftersom Melinda själv redan kan tala, skriva och läsa latin flytande och hennes mor fortfarande stakar sig när hon försöker lära Melinda språket. Melinda skulle hellre lära sig något annat, som kanske hur man knyter knopar, även om latin är viktigt och allt möjligt så skulle det nog gynna henne mer om hon lärde sig något sådant än att kunna latin. Hon kommer fram till att det är cirka tio minuter kvar tills hennes mor anländer med sina böcker och allt för illa dolda entusiasm.

Joshua höll sig tyst och undvek att se på prinsessan allt för mycket, så hon inte skulle känna sig betraktad, även om det var just det han skulle göra.
Knappt tio minuter hade passerat då dörren slogs upp, den här gången utan en knackning. Drottningen steg in i rummet, och Joshua sjönk snabbt ner på knä och böjde nacken.
"Älskling, är du redo?" utbrast hon glatt. Hon följdes av en nätt, ung kvinna som bar på några böcker, pergament och skrivdon. Drottningen märkte Joshua och log brett. "Res er, sir." Joshua löd hennes kommando och ställde sig åter på vakt.

Melinda ler så gott som övertygande mot sin mor.
"Självklart, mor." Svarar hon och slår sig ned vid det runda bordet och den, faktiskt nya, kvinnan lägger ned högen med saker på bordet. Hennes mor vinkar bort kvinnan och Melinda drar ned en bok från högen och lägger den på bordet.
"Carpe Diem, filia." Säger hennes mor, Melinda erkänner att det börjar bli en gammal hälsning. "Översätt." Uppmanar hennes mor.
"Fånga dagen, min dotter." Översätter Melinda på automatik. "Carpe diem, mater." Svarar hon efteråt och sedan börjar hennes mor prata om högläsning, inte för Melinda dock.

Tjänarinnan som följt med drottningen ställde sig med böjd nacke vid väggen bakom drottningen, så hon skulle vara tillgänglig när som helst men inte vara i vägen. Joshua, som började bli uttråkad med enformigheten, granskade henne då Melinda och hennes mor började diskutera latin.
Flickan var kanske aderton år, väldigt nätt, men inte på samma sätt som Melinda. Hon såg mer vardaglig ut, vilket betydde att hon antagligen inte var av adlig släkt. Hon såg upp då hon kände Joshuas blick på sig, och han log vänligt. Hon besvarade hans leende och skänkte blicken då hon rodnade.
Joshua vände bort blicken och antog åter den uttryckslösa minen, även om hans ögon log. De ofattbara latinska orden gjorde honom dock utträkad, och snart tappade han bort sig i tankar och hoppades på att de skulle vara klara snart.

När lektionen är över har modern lärt sig mer latin än Melinda som dunkar huvudet i bordet när hon försvunnit ut genom dörren. När hade hon nästa eländiga lektion? Hade hon inte etikett eller något dylikt idag också, eller var det imorgon? Hon borde kunna sina lektioner, men tyvärr, när de flyttas och slussar runt bland hennes dagar har hon svårt att minnas när det var. Istället tittar hon upp mot sin livvakt.
"Ursäkta frågan, men vet du om det är på något sätt användbart med latin utanför slottsväggarna?" Frågar hon, med klar nyfikenhet som färgar både rösten och den förut så ointresserade uppsynen är som bortblåst. Ingen annan i slottet har ju varit utanför slottet, eller så vill de bara inte berätta för den ömtåliga prinsessan, nästan så att Melinda får ett skrattanfall. Men det skulle inte prinsessor få det heller, om de nu skulle visa känslor alls.

Joshua bugade sig hövligt då drottningen lämnade rummet och utbytte en snabb, relativt vänlig blick med tjänarinnan som följde efter henne. Åter ensam med prinsessan, kunde han inte hjälpa att le då hon dunkade huvudet i bordet. Det var tydligt att hon tyckte att den föregående timmen hade varit lik stort slöseri av tid som han tyckte.
"Jag har aldrig haft behov av latin", svarade han enkelt. Vad skulle en soldat med latin till? "Men ni kommer inte att vara en soldat, så jag vet inte hur det blir för er, milady."

Melinda stödjer huvudet i handen med en smått fundersam blick, hon vet att bland adel och andra kungligheter talar man latin, och med en del lärare tvingar de en tala latin. Vilket Preston skyr som pesten.
"Får man fråga om hur det är utanför staden?" Frågar Melinda med samma intresse som vid den föregående frågan. "Sir." Lägger hon sedan snabbt till, för artighetens skull samt respekt. En av tusen saker som henne mor tjatar om, men det förstår Melinda i alla fall, som till skillnad från latin och att hon inte får leka med Preston eller något annat som faktiskt är underhållande.