Skrivträning!

Åh, jag vill vara med! Hitta bara på något som går fort så skriver jag.

Hehe, jag förstod reglerna, men inte organiseringen. . . ) :

Typ, du (Snövinge) ger oss en eller två meningar, som du gjorde tidigare, och så ska någon fortsätta till en lagom längd. Men ska flera kunna svara på samma grej, och vad händer sen? D: Förlåt, är alldeles seg och har jättesvårt att förstå sånt här. Haha, jag går in i något slags mode där jag måste fråga och göra mig säker på alla aspekter.

Ska även flera kunna ge konstruktiv kritik?

Jag tror att alla kan ge konstruktiv kritik och svara, ja.
Tror dock inte bara att det är fortsätta på berättelser, utan det kan vara massa olika uppgifter.

För mig spelar det ingen roll om det är samma sak eller något annat ^^

ikka; vad kul!

soratanaka; den övning som vi gjord nyss gick ut på att man skulle fortsätta en berättelse utifrån meningen, precis som Knizzlare och EltiI gjorde. Och tanken var att alla skriver för sig och inte bryr sig om varandra (när man skriver). Men sen får alla ge konstruktiv kritik! (Jag ger till alla ) Och precis som ikka sa tänkte jag göra lite olika typer av övningar! Men nu kör vi på en till lika dan!

Fortsätt meningen!

Läraren reste sig upp och såg ut över klassen. Han öppnade...

Och tänk på att det inte nödvändigtvis behöver vara HP-fanfic, även om det får det!

Läraren reste sig upp och såg ut över klassen. Han öppnade...en stor låda, ur den flög en massor av underliga varelser.
"Jag tror att det är det här som mugglare kallar oförberett prov, ni ska nu göra en varelse var orörlig men inte skadad." sa läraren.
Esmeralda riktade in sig på en av dom, dom var små och gröna med små rosa vingar och var hur snabba som helst.
En pojke som Esmeralda inte kände, från Hufflepuff viskade "Petrificus Totalus" i hennes öra och virade sitt finger om en av hennes lockar och sedan tog han avstånd.
Esmeralda var förvirrad och kollade på pojken.
Han gav henne ett leende som hon redan tyckte mycket om.
Esmeralda provade, hon sa Petrificus Totalus och så som han hade virat sitt finger runt hennes lock rörde hon trollstaven.
Varelsen föll ner i hennes händer oskadad men orörlig.

(jag vet inte om man kan använda Petrificus Totalus mot annat än människor, men det fick bli det ändå)

Bra?

Läraren reste sig upp och såg ut över klassen. Han öppnade munnen, men stängde den snabbt igen. Han drog fingrarna genom håret och tittade ner på sina skor. Eleverna i klassen var också märkbart obekväma; ingen pratade med någon annan, utan alla fingrade på mobilerna eller tittade på klockan. All nervositet berodde på att det var höstterminens första dag och därav första gången som ungdomarna i 7D träffades. I andra klasser hade säkert några känt varandra, men om det var så i 7D så märktes det inte, alla satt knäpptysta. Efter någon minut tog den unge läraren ett djupt andetag och började prata.
"Hej och välkomna till Byskolan", sa han. Han hade en väldigt stark röst som inte visade några spår av obekvämhet, men kroppsspråket signalerade tydligt att läraren inte alls trivdes med att prata inför folk. Säkerligen var det många av eleverna som funderade på varför man blev lärare om man hade problem med att tala inför andra.
"Jag heter Klas och ska vara er mentor under hela högstadietiden", fortsatte han. "Jag har precis gått ut lärarhögskolan och ni blir min första klass. Jag hoppas vi kommer trivas tillsammans. Nu ska jag först dela ut era scheman sen ska jag dela in er i grupper så ni får lära känna varandra". Det var alltså första gången som Klas hade ansvar för en hel klass, inte så konstigt att han var spänd.

---------
Något jag skrev ihop snabbt här på mugglis. Har inte orkat läsa igenom det, men jag har stavningskontroll iaf. Tycks?

Jag kan va lärare CX

Läraren reste sig upp och såg ut över klassen. Han öppnade en stor bok som såg väldigt tung ut och som säkert var flera hundra år gammal. I flera minuter stod han med sin stora potatis-liknande näsa i boken. Till slut höjde han sakta huvudet och tittade åter igen ut över klassen. Blicken flackade runt ett tag innan den stannade på mig.
"Isadana, vill du vara så snäll att svara på frågan?" Jag suckade och tänkte att hur kunde en sådan virrig människa få anställning på Hogwarts?
"Ni har inte ställt någon fråga, professorn" sa jag så lugnt jag kunde. Jag började bli irreterad.
"Inte det? Nehe. Ähumm..." Man kunde se hur svetten började rinna i pannan på honom och blicken flackade ännu mer. Han var alltid lika rädd för att göra fel och det gjorde han varje lektion.
"Ehh, men då s...". Han blev avbruten av att Killen Som Jag Aldrig Kommer Ihåg Namnet På ropade: "Lektionen är slut!"
Alla elever plockade undan och gick fast det var nästan en timme kvar av lektionen. Innan jag också gick ut ur klassrummet kastade jag en blick över axeln på professorn som stod och tittade ner i golvet med slokande axlar. Hans lektioner slutade alltid så här och jag tyckte synd om honom för det.


Jag har inte skrivit en sån här novell på evigheter så jag vill gärna ha kritik Hoppas ni gillade den

jag tycker allas var bra

Tack för kritiken, Snövinge, ska tänka på det.
-------------------------


Läraren reste sig upp och såg ut över klassen. Han öppnade munnen och började tala. En djup stämma som ekade i klassrummet inledde lektionen. Ändå hörde jag inte vad han sa. Jag kunde se hur läpparna rörde sig och formade ord. Hur han fortsatte prata fastän han mycket väl visste att ingen lyssnade. Inte ens klassen plugghäst, lärarnas favorit, alltså jag, försökte att försöka bry sig. Jag höjde volymen i min ipod och fortsatte lektionsdrömma. Kanske, kanske någon gång om väldigt länge, så skulle alt bli som vanligt igen…
jag vaknade till liv igen när jag såg hur andra, som antagligen lyssnat med ett halvt öra, reste på sig och började gå mot utgången. Jag kom snabbt på fötter och följde med strömmen ner mot matsalen. Satte mig ensam med en milkshake vid ett bord och väntade på att Kimie skulle komma. Klockan var bara halv, vi hade fått sluta tidigare, så det skulle dröja åtminstone tio minuter innan hon skulle komma studsande mot mig med ett leende lekande på läpparna. Jag kunde riktigt se framför mig hur hennes bläckblåa hår lockade upp sig i korklockar vid sidorna som om det precis hade regnat, det gör det alltid här, hur hennes barnsligt stora ögon glittrade i ljuset från ljusrören i taket.
Och med ens stod hon där framför mig, livs levande med sin klänning som fladdrade levande runt omkring sig.