Saga börjar på Hogwarts

Kanske för att det är efter Dumbledores tid, han är redan död menar jag.

mm kanske men MEEEEEEEEEEEEEEEEEEER!

Aha!!

Här kommer kapitel fyra!
Kap. 4
Den morgonen, den första september, vaknar jag, är förväntansfull och lite nervös, det verkar ju jätteläskigt att springa rakt på en tegelvägg, men Fiona sa ju att det inte gör ont alls, så man får väl hoppas på att det är sant, tänker jag. Jag kliver upp ur sängen och gäspar stort, sedan går jag till min garderob och tar fram jeans och en tröja. Jag sätter på mig det, men tänk om folk tycker att jag ser konstig ut? Jag kanske borde ta en annan tröja? Jag tar fram en annan tröja och en kjol, men är det för tjejigt med kjol? Kommer jag se larvig ut då, vill jag ha den, eller vill jag inte ha på mig den? Jag bestämmer mig för att jag inte vill. Sådär står jag och velar en lång stund, men tillslut bestämmer jag mig för en ljusblå tunika och ett par jeans. När jag har ätit frukost, borstat tänderna, kammat mig, packat och satt på mig ytterkläder sätter jag mig i bilen, det blir pappa som skjutsar mig till King´s cross station, för mamma har inte tid. Jag säger hejdå till pappa, och sedan går jag fram till spärren mellan perrong nio och tio, tar ett djupt andetag och ett hårdare grepp om bagagevagnen, och springer. Jag väntar på en krasch, men kraschen kommer aldrig. När jag öppnar ögonen står jag framför ett mörkrött, gammalmodigt ånglok. Jag tittar på en klocka, tåget ska gå om två minuter, så det är väl bäst att jag kliver på tåget, tänker jag. På tåget är det ganska trångt, men jag hittar en ledig kupé. Den är alldeles tom. Jag sätter mig på en plats närmast fönstret, och tittar ut, och efter en stund börjar tåget rulla. Plötsligt öppnas kupédörren, och en flicka stiger in i kupén. Får jag sitta här, det är fullt på alla andra platser? Frågar hon. Javisst, det vore trevligt med lite sällskap, svarar jag. Hon sätter sig ned på platsen mittemot mig. Så vad heter du då? Frågar hon. Saga, svarar jag. Jaha, jag heter Signe, säger hon. Sedan blir det tyst en stund, och jag passar på att granska hennes utseende. Signe är blond, hennes hår är utsläppt. Hon har blåa, vackra ögon och hennes näsa är väldigt lik min, alltså som en helt vanlig näsa. Hennes mun är väl, precis som näsan, helt vanlig. Hon har inte bytt om till sin Hogwarts-klädnad än, och det har ju inte jag heller. Är du också lite hungrig, Saga? Frågar hon mig, men jag hinner inte svara eftersom en vagn med massor av godsaker kommer skramlandes. Vagnen dras av en kort, mullig häxa. Någonting från vagnen, små vänner? Frågar hon. Ja tack, säger vi i kör, och reser oss upp samtidigt. Signe köper några Chokladgrodor, Droobles Bästa Bubbelgum, Bertie Botts Bönor I Alla Smaker, och Lakritsstavar, själv köper jag Bertie Botts Bönor I Alla Smaker, Chokladgrodor, Kittelkakor och Pumpapastejer. Vi betalar och sätter oss ned på sätena igen. Jag öppnar hungrigt en Chokladgroda och äter genast upp den, chokladen smakar ljuvligt. Sedan gör jag en ansats att slänga förpackningen, för vad ska man med tomma pappersförpackningar till? Men Signe stoppar mig och berättar om Chokladgrodekorten som ligger i askarna, och jag tar nyfiket upp kortet. Minerva McGonnagal, står det. Jag vänder på kortet och läser. Så här står det:
Lärare i förvandlingskonst på Hogwarts och föreståndare för Gryffindors elevhem. Hon kämpade i båda krigen mot Voldemort och hjälpte till att skydda Hogwarts och dess elever när Voldemort skickade Dödsätare till skolan under Det Andra Kriget. Efter det blev hon rektor på Hogwarts.
Vem är Voldemort? Frågar jag Signe. En väldigt, väldigt ond trollkarl som levde 1926 till 1998, svarar hon. Han hette egentligen Tom Dolder, men bytte namn, lägger Signe till.
Jaha, svarar jag. Sedan öppnar jag en ask med Bertie Botts Bönor. Du får se upp med dem där bönorna, säger Signe. När de säger alla, så menar dem verkligen alla. Det finns dem vanliga smakerna, som choklad, pepparmint och marmeladsmak och sådant, men det finns även en massa äckliga smaker, som spenat, lever, komage och snorgubbesmak. Okej, säger jag och tar en grön böna. Sedan önskar jag att jag inte hade tagit den, det smakar precis som den där läbbiga brysselkålssoppan som mamma brukar göra till påsk. Signe öppnar sin ask hon med, och tar en orangebrun böna. Blä! Den smakar ju rostat bröd, utbrister hon. Själv börjar jag fnissa, men det går inte att sluta, och tillslut sitter vi där båda två, i en stökig kupé och gapskrattar. Efter fem roliga, fnissiga minuter har vi äntligen slutat skratta, och jag testar en till böna. Den är grå, och när jag har stoppat in den i munnen börjar jag att nysa, det var nämligen en svartpepparböna. Vi börjar skratta igen, men lugnar oss lite när kupédörren öppnas. Det är en pojke i femtonårsåldern som säger att vi snart är framme på Hogwarts och att vi ska sätta på oss våra klädnader om vi inte har gjort det än. Jag lägger märke till ett glansigt märke på hans bröst, det är ett stort P på det. När han har gått frågar jag Signe om hon vet vad P:et står för. Det står för prefekt, min syster är också det. Sedan börjar vi sätta på oss klädnadera, och medan vi gör det förklarar hon vad det är för något. När vi har fått på oss dem stannar tåget, "perfekt timing", säger jag till Signe, som nickar.
Hoppas ni gillar det!

Jättebraa!

Jättebra! mer ;D

jäääääätte bra! meeeer

Skriver...
Lägger upp efter nästa kommentar!

Här får du en kommentar, skriv mer nu ;D ♥

Kap. 5
Förstaårseleverna hitåt! Hör jag en bekant röst ropa. Det är Fiona. Hon ler mot mig, hon ler faktiskt väldigt mycket, men jag skulle snart få se att alla lärare inte alls var så trevliga som man kanske hade hoppats. När alla förstaårselever har samlats runt Fiona följer vi efter henne ner till vattnet. Där ligger det några båtar som vi ska åka i till Hogwarts. När jag ska sätta mig i en båt ramlar jag ner i det iskalla vattnet istället. En flicka med tjocka, långa röda flätor och fräknar hjälper mig upp, medan en pojke med sandfärgat, tunt hår börjar gapskratta och peka på mig, och några andra följer hans exempel. Jag rodnar under skrattsalvorna, och sätter mig i båten, den här gången med större framgång. Jag sitter med Signe, en blek, mörkhårig pojke som det verkar vila något spöklikt över. Eller är det bara inbillning? I båten sitter även flickan som hjälpte mig upp. Ingen av oss säger någonting på hela färden, vi är alldeles för upptagna med att titta på allting.
När vi går in genom den stora, till synes tunga ekporten hörs ett ”Åååh!” och några djupa suckar. ”Förstaårseleverna, professor Bergh”, hör jag att Fiona säger. Mycket bra, mycket bra, säger den som måste vara professor Bergh, och jag tycker att det ser ut som att han ler lite ondskefullt åt mitt håll, men det är nog bara inbillning. Professor Bergh är en lång man med fula, äckliga tänder och flottig, gulaktig hy. Hans hår verkar vara insmetat med någon kräm med bästföredatum som har gått ut för flera år sedan, och jag kan riktigt känna hur jag avskyr den här läraren.
Han tornar upp sig över den bleka skaran elever, som alla verkar vara nervösa. När han har berättat lite om de fyra elevhemmen får vi äntligen gå in i Stora Salen. När jag läser upp ert namn kommer ni upp hit och sätter er på stolen och provar hatten, hon gör en gest mot en gammal maläten hatt. Den kommer då säga vilket elevhem ni passar i. ”Brown, Julie” Flickan med fräknar och röda flätor går upp till hatten och provar den. Ett ögonblicks tystnad… ”Gryffindor!”ropar hatten. ”Bode, Olivia” Flickan som tydligen heter Olivia går upp och sätter sig på stolen och drar hatten över ögonen. Ett ögonblicks tystnad… ”Hufflepuff”, ropar hatten.
Efter många namn blir det äntligen min tur. ”McWright, Saga” ropar Fiona. Jag går upp mot pallen som hatten är på, jag tror aldrig att jag har varit så här nervös någonsin (eller möjligtvis när jag vaktade Ambers kattungar och den där lilla olyckan hände) och sätter mig på pallen och provar hatten. Hmm, hör jag en tunn röst mumla i mitt öra. ”Mycket mod, ser jag, och inget dåligt huvud heller… Snäll och rättvis flicka är det också… Och det finns begåvning och längtan efter att visa vad hon går för, ja, du store tid, det vill jag lova… Men var ska jag placera dig? Jaa du, det här var svårt… Det är bäst att det blir… GRYFFINDOR!” Jag går och sätter mig vid Gryffindorbordet, jag blir tillsammans med både Signe och Julie, precis som jag ville. Signes syster är också i Gryffindor. Pojken med det bleka håret som skrattade åt mig utropas till Slytherinare när hatten knappt har nuddat hans huvud än. Rektorn, Minerva McGonnagal håller ett tal och sedan, på något lustigt sätt är de tomma faten inte längre tomma, utan de dignar av mat. Jag tar för mig av allt utom pepparmintskaramellerna som jag inte ens förstår varför de är där, och börjar äta. Maten smakar ljuvligt. När alla har ätit upp försvinner alla rester och på faten ligger det istället massor av olika efterrätter, och jag tar för mig av en äppelpaj med vaniljglass. Även den smakar ljuvligt. När alla har ätit upp försvinner resterna än en gång, men den här gången följer faten med. Prefekterna leder de olika elevhemmen till sina sällskapsrum, Gryffindors sällskapsrum har flera pösiga fåtöljer och i en öppen spis sprakar en munter brasa. På väggarna hänger scharlakansröda och guldiga baner med det stora, guldiga Gryffindorlejonet på. Prefekterna dirigerar pojkarna till den vänstra dörren och oss flickor till den högra dörren. Vi får välja en säng i ett rum med stora sängar med scharlakansröda förhängen, jag väljer sängen närmast fönstret och plötsligt ligger min koffert bredvid sängen. Julie och Saga har sängarna bredvid mig. Jag tar upp mina sovkläder och byter om, sedan lägger jag mig i den stora mjuka sängen och drar för förhängena. Jag tänker fråga om Saga eller Julie smakade äppelpajen, men jag somnar med en gång när jag har lagt mig i sängen. Jag drömmer en ytterst konstig dröm om blåa katter i mögliga hattar som går på vattnet och skriker ”Gryffindor!” men nästa dag när jag vaknar kommer jag inte ihåg drömmen alls.