Det sista året på Hogwarts =D

Som i en rund ring med Jusin i mitten tog de sig nu fram genom källarkorridoren. Dörr för dörr stannade de så att Justin kunde öppna och se vad som gömde sig bakom.
Gemma hade hunnit börja tappa hoppet på att de andra faktiskt var i den här delen av slottet. Gruppen hade kommit till slutet av korridoren och Justin öppnade den näst sista dörren.
De kikade in, men såg ingenting. Det var mystiskt för att i allla andra rum hade det funnits antingen tända facklor eller eldsäder som spred sitt ljus.
Gemma tog ett försiktigt steg in i rummet och viskade:
- Lumos!
Trollstaven blinkade till som när man tänder ett lysrör och sen stabiliserade sig ljuset och de fick se vad som dolde sig i rummet.

De andra följde Gemmas exempel och tände sina stavar. När ljusen från stavarna upplyste den mörka hålan såg de dem. På golvet låg de, stilla och till viss del blodiga. "Neville" skrek Alex och sprang fram till hans avsvimmade kropp. Hon darrade när hon såg honom och la hans huvud i hans knä. Hon hade upplevt liknande och visste hur ont det gjorde, men hon var van id det de var inte dem. Hon hade också en mor som efter träningen med sin dotter helade henne och hjälpte henne. Som hon sa, man måste lära sig vad smärta innebär för att klara av det.

Åsynen av sina avsvimmade och något blodiga kompisar var hemsk. Var de döda eller levande? Med darrande ben skönk Gemma ihop på det kalla stengolvet.
Att något sådant här kunde hända på en skola var ofattbart för henne. Om bara Dumbledore hade levt så hade de varit säkra. Men nu... med Snape som rektor kunde vad som helst hända.
- Är han ok? frågade hon Alex sorgset.

Alex nickar åt Gemmas ord och ser på Juastin. "Hämta Pomfrey." sa hon bara och undersökte de andra så som hon undersökt Neville. "De kommer bli okej, de har inga bestående skador." sa Alex och satte sig åter vid Neville och bara stirrade frammåt och väntade på Pomfrey.

Justin försvann snabbt ut genom dörren och de kunde höra hans springande steg eka på slottets stenväggar. Ingen i rummet sa någonting. De satt vid varsin av fångarna, men gjorde inte mycket mer.
Gemma såg ner på Lunas orörliga kropp som låg framför henne. Hennes ansikte hade några skråmor och blåmärken och klädnaden hade gått sönder på flera ställen. Den var fläckad av både smuts och en mörkt röd vätska, som antagligen var blod. Gemma svalde hårt och blinkade några extra gånger för att få bort tårarna som hade stigit i hennes ögon.

Efter ett tag hörs åter steg och Alex hand slöts automatiskt om staven. Man visste aldrig när en fiende skulle anfalla. Men det var bara pomfrey som genast tog allt under kontroll, frammanade bårar och lade dem på dem innan hon lät dem sväva. "Följ mig." sa hon bestämt till de andra i gruppen som även de har fått sina skråmor för att rädda sina vänner. Alex axel bultar och värker av såret förbannelsen orsakade, men hon ställer sig upp på fötter och följer som de andra Pomfrey upp till flygen.

Under hela biten upp till sjukhusflygeln var Gemma livrädd att de skulle stöta på någon, men de hade mirakulös tur. Antagligen är klockan strax innan lunch så i stort sett alla har lektioner.
Uppe i sjukhusflygeln får Gemma syn på Susan som sitter på kanten av en säng där Hannah ligger. Snabbt går Gemma fram till dem.
- Hur är det med henne? frågar hon tyst.
Susan snörvlar till och torkar sig snabbt i ansiktet med sin tröjärm.
- Madam Pomfrey säger att hon kommer bli bra.
Hon vänder sig och tittar ut över salen där hon kan se att de nyanlända patienterna förflyttas till olika sängar. Det syns att hon har gråtit, och det svider till i bröstet på Gemma.
- Så ni lyckades hitta dem.
Det var ingen fråga utan bara ett konstanterande från Susan som nickade uppskattande men vände sig tillbaka till Hannahs bädd.
- Ja... de kommer också klara sig.
Gemma satte sig på sängen bredvid Hannahs och pustade ut.

Alex blickar ut över salen där hon tyst och orörlig sitter vid Nevilles säng. Pomfrey har bett att se hennes axel men hon vägrar försen hon sett över alla de andra, de var värre däran än henne hon skulle klara sig.
När Pomfrey är åter klar kommer hon bestämt fram till henne. "Nu miss Lestrange, nu ska vi se på din axel. Jag vill inte ha min mor över mig." sa hon bestämt och Alex bara såg på henne, nej vem ville egentligen det? Ville hon egentligen ha Alex över henne som hon sa? Hon var ju trots allt hennes mors dotter vilket hon bevisat idag.

Gemma tänkte att det här måste vara ett rekord på hur många elever som samtidigt ligger i Sjukhusflygeln. Och så tidigt på terminen dessutom! Detta var ännu ett bittert bevis på att mörka tider låg framför dem. Även för eleverna på Hogwarts som annars hade varit en säker plats för ungdomar att vistas på. Nu fanns ondskan mitt ibland dem. Gemma rös till.

Pomfrey brjade ta hand om Alex axel. Hon mummlade fram formler och Alex bet ihop för att inte flämta till eller visa att hon kände smärta, när såret åter sprack upp och började blöda. Aldrig visa smärta eller svaghet, det hade hon fått lära sig. Pomfrey stoppade så småningom bödningen och smörjde på någon salva. "Vi får linda om det här, kan inte läka det, det kanske kan läkas själv." sa hon bekymrat och Alex nu vit i ansiktet nickade. Hon höll i sig i stolen för att inte tappa balanden då Pomfrey band om den.