Någon som vill rolla Hungerspelen?

"Ja, jag vet." flinade hon och gick sedan fram till garderoben och drog på sig jeansshorts och ett svart linne. Mer täkte hon inte kosta på huvudstadsborna. "Jag är grymt snygg och lite smågrym från och till." flinar hon glatt och ser på honom. "Du är stilig." ler hon lite sorgset då hon vet att de inte ska träffas på länge. Med i blien till stationen fick hon följa med, men inte längre. Hon drar på sig sandalerna och hör bilen komma. "Ska vi gå då?" säger hon och tar hans hand.

Mars skrattade.
"Grymt snygg, om inte mer", sade han och höll upp dörren åt henne.
"Vi går." Hand i hand gick de genom huset som Vicinia i nästan en månad skulle få ha för sig själv. Utanför väntade bilen och då den började köra kramade Mars om Vicinias hand.
Människorna hade samlats på stationen, så som det krävdes, men Mars kände att speciellt de unga pojkarna hade genuint velat komma för att säga adjö.

De var alla där och vinkade av honom. Men innan han skulle kliva på kramade hon om honom och gav honom en lång kyss. Hon hörde och såg alla kamerablixtar så hon förstod att nu skulle de få något att skriva om. Att hon inte bara överlevt utan också fått honom. "Adjö, älskling, syns." ler Vicinia svagt med tårar i ögonen.

Mars log och kysste henne hårt, försökte lägga stunden på minnet.
"Adjö", sade han tyst och klättrade sedan på tåget, där hans team, handledare och Fili Jewel väntade. Jewel kom från huvudstaden, det kunde enkelt ses på hennes limegröna hår och matchande klädsel. Hon höll reda på tidtabellen och kvittrade glatt åt teamet.
Då tåget satte igång stod Mars vid fönstret och höll sin blick på Vicinia.

Vicinia vinkade men kände plötsligt ett par starka händer om sina hanleder som tvinga dem bakåt. Hon skrek till och försökte göra sig fri men vakterna var fler och starkare än henne. Snart hade de bundit fast händerna bakom henne. En av dem knäa henne i magen så hon smärtsat föll ner på marken och försökte dra efter andan. "För henne till, huvudstaden. Presidenten vill att han ska sköta sig vilket han säkert gör då vi har hans älskade." flinar en av dem och de släpar upp henne i ett luftskepp.

Men Mars såg inte vad som hände då tåget körde iväg mot tolfte distriktet, där segerturnén skulle börja.
Varje kväll skrev han ett kort brev åt Vicinia, men det fanns inte mycket att berätta än. Festligheterna i tolvan var lugna, folket verkade närmast intresserade över Mars. Han hade trots allt jobbat ihop med en från elvan, en som nästan var som de.
Inget hördes från president Snow, inte förrän Mars en vecka senare anlände till fjärde distriktet. Borgmästaren var en ambitiös kvinna, och presidenten var desperat efter hennes stöd.
Efter en middag med de viktigaste personerna i distriktet drog Mars och borgmästaren sig tillbaka, och han spenderade natten med henne. Det var inget som med Vicinia, speciellt inte med det senaste brevet från presidenten. Om han inte gjorde det, skulle Vicinia vara borta, än igen.

Vicinia blev satt i ett rum dock inte ett alltför litet eller obekvämt. Hon hade en säng och hon fick mat ibland. Hon antog mer att hon hölls fången om Mars skulle missköta sig, säkerligen mycket enkelt att hota med hennes liv eller att hon skulle skadas. Dock besökte presidenten henne med jämna mellanrum, han sa inget bara betraktade henne med sina vassa ögon. Hon gillade det inte men vad skulle hon göra? Skulle hon vägra honom något skulle Mars råka illa ut.
En dag hade han med sig en man, som lystert såg på Vicinia. "Kom till mitt rum." befallde han och Vicinia backade bakåt, dock till ingen nytta.

Mars började oroa sig då Vicinia inte svarade på breven. Dessutom innehöll presidentens brev med instruktioner allt mer antydningar om att Vicinia inte längre var kvar i elvan.
Efter en kväll med en kvinna ur ettan blev Mars allt mer nervös och orolig. Flera veckor utan ett ord från Vicinia och han var nu säker på att presidenten höll henne fången någonstans, antagligen i huvudstaden.
Mars kände ilskan stiga. Om hon hade skadats, om något hänt åt henne, skulle presidenten dö.

Tre dagar senare anlände Mars till huvudstaden. Folket hurrade och vinkade då han anlände, trots stressen stiligare än någonsin.
Kamerorna följde hans ankomst till staden och presidentens välkomnande. Hans min var otydbar, men Mars var tvungen att le och skaka hand med alla som trängde sig fram, då det enda han ville vara att veta var Vicinia var.

Vicinia tillbringade nätterna med olika, hon viste inte vilka de var. Men högt uppstående personer verkade de vara ty presidenten verkade vilja hålla sig väl med dem. Lydde hon inte genast fick hon slag tills hon inte orkade stå på benen mer. Hon hade slutat ätit den mat som ställdes fram, hon visste inte vilken dag eller vad som väntade henne. Hon hörde inget om Mars och hon kände att livet inte var värt att leva mer.
Allt som skedde med henne lät hon ske, annars låg hon bara på sin säng och såg tomt upp i taket i väntan på vad nästa natt skulle innehålla.

Mars deltog håglöst i en fest den kvällen. Presidenten presenterade flera kvinnor som han ville att Mars skulle erbjuda sina tjänster åt, men då det aldrig tycktes sluta drog Mars slutligen åt presidenten på en balkong.
"Var är hon?" Morrade han hotfullt, betydligt längre än presidenten. Snows leende suddades ut.
"Följ med", sade han slutligen, och ledde Mars ut ur festligheterna. Mars lade vägen på minnet och kände pulsen stiga då Snnow stannade utanför en låst dörr. Han grävde fram en nyckel och stängde sedan dörren efter Mars, som stigit in i ett mörkt rum.