19 år senare [Privat roll]

Cara tittade på James
"Ja men bara för det är inte min far att leka med, kom ihåg det. de är många före dig som gjort det misstaget. De har glömt att han är mästare på svartkonster" sa hon varnande. Hon brydde sig om de få vänner hon hade, hon ville gärna ha dem levande. Cara tittade upp och log.
"Det är en gammal trollformel från Andorra som heter, mirrorsius" sa hon enkelt och såg på Trelawney "Jag har ändå aldrig gillat henne" sa hon kallt

"Jag roades av att hon förutspådde Potters död hela tiden, det verkade verkligen gå honom på nerverna." sade han glatt. "Men som person har jag aldrig heller gillat henne." sade han och drack lite till av teet.

"Du hatar honom verkligen eller hur?" sa hon och syftade på Potter "Varför?" frågade hon undrande och tömde temuggen. Hon undrade när hennes far tänkte kontakta henne, det borde inte dröja länge

James grimaserade.
"Han bryter mot regler och får beröm för det, ha-" han såg hennes skeptiska min. "Okej, hans föräldrar dog och han överlevde, han blev världskänd. Mer eller mindre samma sak hände många andra, inklusive mig, men han är den enda som blivit känd för det." sade han med förakt i rösten. "Och hans flickvän överlevde iallafall." sade han igen med en sorgsen röst.

Cara tittade på honom
"Jag förstår din frustration. Men någon måste vara hjälten." sa hon lågt "Så är det alltid och låt honom få allt beröm för när han faller kommer hans fall vara hårdare än någon annans. Och jag bör chansa på att det inte tar långtid innan min far krossar honom" sa Cara och ryckte på axlarna. Hon såg sorgset på James "jag beklagar att hon dog. jag vet hur det är att förlora människor" sa hon sorgset och kramade om honom. Hon släppte honom när det knackade.
"Det bör vara min far" sa hon och gick mot dörren för att öppna

James stod kvar och stirrade rakt in i de röda ögonen och nickade. Han roades av äcklandet i Voldemorts ansikte.
"God dag, Tom." sade han för att reta honom.

"James" sa Voldemort irriterande och steg in.
"Ja kliv in bara" muttrade Cara och stängde dörren bakom honom. "Så vad vill du?"
"Jag ville gratulera dig och ge dig ett nytt uppdrag" sa han enkelt och gav henne en klapp på axeln.
"Nej, nej, nej!" sa hon bestämt "Du sa till mig att jag skulle bli fri om jag gjorde det här!"
"Jag sa kanske" protesterade hennes far och Cara vände sig om mot honom.
"Vad det än är så gör jag det inte. Jag tänker inte bli en mördare för din skull! jag har blod så det räcker på mina händer!"
"Tekniskt sätt är du redan en mördare för min skull och vad gör lite mer blod" sa hennes far och vände henne mot honom.
"Ja räcker det inte! Du måste vara den sämsta fadern ever. Vem uppfostrar sina barn till att bli mördare" muttrade hon.
"Jag räddade ditt liv, mer än en gång" sa han enkelt.
"Ja varje gång jag ville dö" sa hon lågt och tittade bort.
"Se så var inte tjurig nu prinsessan. Jag vill bara att du skall mörda Potter åt mig" sa Voldemort och Cara tittade på honom.
"Nej" sa hon vasst.
"Minns vad jag har sagt. och du må ha räddat honom, men du har fler vänner än så. så som Yaxley, jag vet vad han gjorde och det räknas som förräderi" viskade hennes far och hon bleknade.
"Du rör honom inte" sa hon vasst och vände sen bort blicken "Jag gör vad du vill, låt dem bara vara" sa hon och hennes far klappade henne på axeln.
"Duktig flicka. farväl James" sa Tom och försvann ut genom dörren

James såg på dörren, sedan på Cara, och antog att det var till det bästa att lämna henne ifred. Han gick till lärarrummet där de undrade vem som skulle styra skolan nu. James harklade sig.
"Voldemort är tillbaka. Minerva visste det, jag visste det. Cara vet det. Minervas sista önskan var att jag skulle ta över efter henne, det var iallafall vad hon sa till mig igår." sade han med en säker ton, han hade alltid varit en duktig lögnare, och de verkade svälja hans ord med hull och hår. När han väl talat färdigt reste sig Flitwick upp.
"Ja, jag antar att vi får följa Minervas önskan. James, du är nu befordrad till rektor." pep han.
James gick ut ur rummet, och fram till stenstatyn längre bort.
"Lösenordet är nu Odette." sade han till den, och den släppte upp honom. Han kallade till sig sakerna från sitt lärarrum och packade upp dem.

Cara tittade efter dem båda innan hon smällde igen dörren och sjunk ner på golvet. Hon hatade honom av hela sitt hjärta, han kunde inte få henne att göra det här. Även om hon och Harry inte var vänner som de en gång varit så hatade hon inte Harry, även om han hatade henne. Skillnaden var att hon hatade sin far och Harry hade aldrig tvingat henne att göra något. Hon ville inte döda fler människor, men hon ville inte se sina vänner dö heller. Hon behövde prata med någon, men det fanns ingen. Severus var död, Simon var död och hon kunde inte klaga hos James eller Yaxley. Hon funderade nästan på att gå till Bella men bestämde sig för att inte göra det. Hon suckade och reste sig upp när det åter knackade och Neville stod utanför.
"Du gjorde det" sa han vasst och Cara såg lugnt på honom
"Vad du än tror så spelar det ingen roll, vill du berätta det för världen så varse god" sa hon och stängde dörren igen

Han gick sedan stolt ner och satte sig i Stora Salen, på rektorns plats, för en gångs skull med rak rygg, fläderstaven i sin högra hand och de andra två i hans innerficka, och såg ut över rummet. Detta var en fantastisk känsla, nu hade han makten över hela Hogwarts, och han behövde inte oroa sig för Minerva längre. Han ville testa stavens kraft och transfererade sig till en av Dödsätarnas gömställen, där de satt och samtalade vilt om återkomsten.
"Jag skulle inte vilja störa, men..." de reste sig upp med sina stavar blixtsnabbt dragna mot honom. "Ni vet väl att det är oartigt att avbryta folk?" sade han och snärtade sedan snabbt staven mot den ene, som föll lamslagen ner till marken, sedan mot den andre som föll som en planka. Han skrattade till, gjorde en Protego, tog bort den och skar av den tredjes hand. Den fjärde och till sist den femte sprang fram mot honom, han fick en sten att smällas hårt emot den fjärdes skalle, vände sig sedan om och "Avada Kedavra!" det gröna ljuset var större än de brukade vara, och mannen slungades bakåt. Leendet på James mun försvann, han hade mördat för att roa sig själv. Han såg skräckslaget ner på fläderstaven, den hade dränkt honom i makt. Han fick inte låta det hända igen.