En mugglare i Slytherin

Så bra!! Förstår inte hur du kan vara så fantastisk på att skriva, för du skriver verkligen underbart!
Längtar tills imorgon och nästa kapitel

Men ojojoj, vad ska man tänka nu? Efter kapitel 36 kände jag bara "åååh, vad ska hända nu?" och jag var bara helt överbelamrad med känslor. Nu efter kapitel 37 känner jag... typ samma sak. Fast jag tyckte verkligen om det här kapitlet med bara tankar! Du ska vara jättenöjd med det, för det blev jättebra! Deras tankar klarnade liksom upp för en, och jag tror det kommer öka förståelsen ännu mer inför kommande kapitel. Jag känner mig jätteglad över att ha läst det! Oj, jag lägger in lite för många "jätte" framför en massa ord, men det är verkligen jättebra! (bäst)

Hoppas det här hjälper dig lite att skriva i alla fall!

Jg älskar det!

Men va.

Jag behöver inte såhär mycket tankar såhär tidigt på morgonen...

Draaaacooooo och aaaarteeeeemiiiiis!!! BARA DEJTA. VARRAN. SKIT I THEO.

I sånna här ff's brukar jag hålla på den "snälla" killen. Men neeeej för Theo.
Jag gillar honom bara mindre och mindre för varje kapitel.

Fanfiction.net har bannat mig så kan inte läsa där men bra att man kan läsa här också! Bevakar stenhårt!
PS. Såhär ser min topplista på internetberättelser/fanfics ut.
1: Flame Queen
2: En mugglare i Slytherin
3: En sommarlovskväll framför datorn
Punkt.

Tack för era kommentarer! De inspirerar mig verkligen till att skriva, så ni får faktiskt ett kapitel idag också! Känner mig väldigt duktig som lyckats få ihop ett kapitel till idag (hoppas jag får det till imorgon också)

Hoppas ni tycker om det!

---

Kapitel 38: Hjärtan som rusar

Millicent och Daphne sov fortfarande när jag smög förbi dem ner till badrummet. Pansy var fortfarande i sjukhusflygen på grund av smällen hon fått av Draco igår. Jag hade även en misstanke om att hon drog ut på sin vistelse där för att slippa komma tillbaka hit. Inte för att jag klagade.

Jag satte på en av duscharna och klev in i det behagfullt varma vattnet. Som jag såg ut efter den här natten behövde jag verkligen skölja av mig. Jag ville få bort den obehagliga känslan av torkade tårar på mina kinder.

Jag började sakta men säkert slappna av. Det varma vattnet fick mig att tänka klarare än vad jag gjort i under natten.

Jag insåg att jag på inget sätt kunde ta tillbaka det jag gjort igår, och det fick mig på nått sätt att känna mig lättare. Jag hade kysst Draco, och det fanns inget jag kunde göra åt det nu, så det var bara att gå vidare. Jag skrattade ett kort glädjelöst skratt.

När jag duschat färdigt och torkat mig ställde jag mig framför spegeln och såg på mig själv. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men jag så precis ut som vanligt.

I det grönblå ljuset i badrummet såg min bleka hy sjuklig ut. Jag log åt mig själv. Med mitt hår som hängde i våta stripor och min likbleka hy skulle jag kunna vara någon slags vålnad. Att jag hade två killar som ville ha mig kändes ganska otroligt. Jag var kort, smal och blek, mitt hår hade den mest ointressanta färgen av ljusbrunt – som jag när jag hade dåliga dagar kallade för råttfärgat – och mina tänder var något sneda. En typisk skönhet, eller hur?

Jag suckade för mig själv och virade in mig själv i handduken. När jag kom ut i sovsalen igen sov fortfarande Millicent och Daphne. Det fick mig att fundera på vad klockan egentligen var.

Jag stönade när jag tog upp min armbandsklocka om såg att den bara var halvsju på morgonen. Det betydde att jag antagligen gått upp vid klockan sex.

Jag sjönk ner på min säng och funderade på ifall jag skulle lägga mig och försöka sova någon timme till. Jag började ju ändå inte förrän klockan 9. Men jag var alldeles för vaken för det. Lika bra att ta tag i den här dagen.

När jag klätt på mig smet jag ut ur sovsalen utan att väcka Millicent och Daphne. Bara för att jag vaknat tidigt behövde de inte förlora någon sömn, och jag var inte direkt på humör att prata med någon just nu.

Det svaga ljuset i korridoren mellan sovsalarna och uppehållsrummet gjorde att jag knappt såg att det stod en person lutad mot väggen förrän jag nästan gick på denne.

”Se upp med vart du går, Artemis”, sade en låg behagfull röst.

Mitt hjärta rusade när jag kände igen Dracos röst och han klev ut ur skuggan han gömt sig i.

”Draco”, sade jag lättat och slog armarna om honom. Jag vet vad jag sa om att jag inte ville prata med någon, men Draco hörde inte till dit. Han kramade mig tillbaks.

”Vad gör du här?” frågade jag och såg upp på hans ansikte, utan att släppa taget om honom.

”Jag längtade efter dig”, svarade han och log. Jag kände hur hela mitt inre pirrade. ”Får jag?”

Jag behövde inte fråga vad han menade, utan lutade mig fram och lät honom kyssa mig. Jag hade ju redan förstört allt med Theodore genom att kyssa Draco än gång, så vad spelade några fler kyssar för roll? Speciellt efter som jag inte kunde få nog av de där kyssarna.

”Det var visst inte bara en dröm”, sade Draco något lättat när vi drog oss undan från varandra. Jag skrattade till och drog honom närmare.

Sedan insåg jag var vi stod och att det när som helst kunde komma ut folk ur sovsalarna. Jag släppte taget om honom och tog ett steg bakåt.
Han såg lite besviken ut, men förstod utan att jag behövde säga något när jag gav dörren bredvid oss en menande blick.

”Hur länge ska vi hålla på såhär då?” frågade han.

”Jag vet inte…”, svarade jag undvikande. Jag hade ju fortfarande inte bestämt mig för hur jag ville göra.

”Du har inte bestämt dig än”, konstaterade han. Han lät nästan lite sorgsen.

”Förlåt”, sade jag och tog tag i hans hand. ”Men jag behöver mer tid att tänka”

”Jag förstår”, sade han och nickade. Sedan log han plötsligt. ”Men jag antar att det är okej så länge du låter mig göra såhär”.

I ett steg släppte han taget om min hand och la den istället på min kind, sin andra hand placerade han på min midja och plötsligt stod jag med ryggen mot väggen och Dracos varma kropp pressad mot min. Han kysste mig djupt.

Jag tror jag glömde bort att andas för en sekund och innan mitt medvetande hann ikapp händelseutvecklingen hade min kropp svarat och kysste ivrigt Draco tillbaka. Det kändes som om det fanns elektricitet mellan oss och hela världen försvann.

Sedan hann min förnuftiga sida ikapp mig – tyvärr – och jag puttade vänligt men bestämt bort honom, trots att hela min kropp skrek i protest. Draco protesterade inte utan såg bara på mig med en glimt i ögonen som inte funnit där förut.

”Gör inte sådär är du snäll, inte när jag inte är beredd”, bad jag och flämtade.

”Vadå? Såhär?” frågade Draco oskyldigt och plötsligt var han väldigt nära mig igen och jag kände hans varma andedräkt mot min hals.

”Ja, sådär”, sade jag och puttade bort honom igen. Men jag kunde inte låta bli att le mot honom. ”Tänk på att det kan komma någon”.

”Jag vet, men jag kunde inte låta bli”, sade han och log urskuldande.

”Vi borde kanske gå härifrån innan någon faktiskt kommer”, sade jag.

Han nickade. ”Jag funderade faktiskt på att gå och hälsa på Pansy innan första lektionen.”

Jag såg chockat på honom. ”Va?”. Jag hade inte förväntat mig att han skulle säga det.

”Ja, jag slog henne trots allt medvetslös igår, och jag tänkte att om jag pratar med henne kanske hon låter dig vara”, sade han och kliade sig i nacken. ”Det är värt ett försökt i alla fall”

”Jag förstår”, sade jag. ”Lycka till. Och om du inte dyker upp till första lektionen så antar jag att Pansy slagit ihjäl dig”. Jag flinade.

Han flinade tillbaka. ”Jag klarar mig nog”. Han böjde sig fram och gav mig en lätt kyss. ”Jag ska försöka hinna till frukosten, annars ses vi på förvandlingskonsten”

Jag såg efter honom när han vände sig om och gick därifrån. Jag kände hur jag fortfarande darrade efter att han tryckt upp mig mot väggen och kysst mig. Jag försökte skaka av mig känslan av hans kropp tryckt mot min och se neutral ut när jag gick ut i uppehållsrummet.

Knappt hade jag satt min fot i uppehållsrummet när Theodore kom ut ur korridoren på andra sidan. Han log inte när han såg mig men styrde stegen åt mitt håll.

Mitt hjärta rusade när jag såg honom komma åt mitt håll, men inte på samma sätt som när jag såg Draco. Nu var det på grund av skam och jag hoppades inte mitt ansikte avslöjade något.

Gå honom till mötes, sade den förnuftiga rösten i mitt huvud. Mina ben började automatiskt röra på sig.

”Godmorg…”, började Theo men kom av sig när jag slog armarna om honom.

”Hej”, mumlade jag mot hans bröstkorg. Jag kände hur han slappnade av och strök mig över håret.

”Hej”, svarade han och kysste mig på håret. Jag insåg hur tryggt och bekvämt det kändes när han gjorde det, men samtidigt saknade jag den där pirrande känslan jag fått i början när han rörde mig, och som jag nu fick när Draco rörde mig.

”Hur är det?” frågade han. Jag släppte taget så jag kunde se upp på honom. Hans mörkblå ögon såg bekymrade ut.

”Bra”, ljög jag. För jag mådde inte bra. När jag var med Draco kändes det så självklart att jag skulle vara med honom, men nu jag var med Theodore kändes det inte så självklart längre.

”Bra”, log han och böjde sig fram. Jag mötte automatiskt hans läppar. De smakade hemma. ”Är du hungrig?”

Jag nickade. När vi gick ut från uppehållsrummet tog jag tag i hans hand. Jag behövde stödet och just då kändes det som om det enbart var Theodores hand som höll mig kvar på jorden.

Hur skulle jag någonsin kunna lämna honom?

---

Hoppas ni gillade det! Jag vet att det kan vara lite förvirrande med alla känslor just nu, men förhoppningsvis klarnar det snart.

Vi får se ifall jag får ihop ett kapitel till imorgon, men om inte ska jag försöka skynda mig att bli klar med det!

Kramar!

SUPERBRA! Trubbel i paradiset Art...

Superdubermegaawsomebra!!!

Naaaaw. Gulligt.


Blä på Theo. Försvinn. Bli den dödsätare din far är. (Lite dramatiskt kanske..)

Men Maja då... Det var ondskefullt sagt.