PRS Kkaebsong & JustAFriend

”Nej, jag klarar det inte alls!” Protesterade Zhìyuan och fortsatte att kisa med ögonen - någonting som fick honom att se ganska löjlig ut. Ungefär som ett litet barn som precis lärt sig hur man sätter ihop bokstäver för att vilda ord. Till hans försvar var engelska inte hand modersmål, som istället var mandarin. Hade boken varit på hemspråket hade han utan tvekan kunnat läsa allting som stod på sidorna. Men nu? Nu var det komplett, totalt, jävla omöjligt.
”Du däremot..är du redan klar? Merlin, livet är verkligen inte rättvist ibland”, fortsatte han buttert. Däremot kunde sjuttonåringen inte låta bli att le när Max huvud lutades mot en av axlarna. Fjärilarna fick typ spader.

"Umm...vänta", mumlade han frånvarande, fast i boken. Det gick faktiskt inte att avbryta läsande bara sådär. Nej, inte mitt i meningar. Eller sidor. Eller kapitel. Nu gällde det dock bara några få rader.
"Va?...eh, jo jag är klar", svarade Max och kom tillbaka till verkligheten. Inte ens hälften av tiden de hade på sig hade gått. Vad skulle han göra nu då? Utan att riktigt tänka på vad han gjorde så borrades ansiktet ner i den andres axel. Drog i doften. Försökte memorera allt allt allt.
"Ska jag läsa för dig?", mumlade han efter en liten paus.

Hur kunde någon vara så extremt inne i att läsa någonting? Trots att Zhìyuan verkligen försökte förstå sig på det tankesättet, så kunde han inte för sitt liv komma fram till någon bra slutsats.
”Nej, det är okej”, svarade sjuttonåringen och spärrade upp ögonen en aning när den jämnårige verkade gosa ner sig ännu mer hos axeln. Det där var ungefär vad slytherineleven kallade att leka med elden. Max visste ju trots allt vad han tyckte om honom dock, så förhoppningsvis var han medveten om att det han gjorde fick Zhìyuan att halvt om halvt tappa förståndet. Att klockan tickade på och förde dagen närmare och närmare sitt slut, var inte någonting som hjälpte fjärilarna att lugna ner sig. Jisses.

Jo, det var nog minst sagt att leka med elden. Det var skumt hur vissa delar av hjärnan tycktes kunna stängas av hur lätt som helst medans andra aldrig ville slappna av. Nu hade i alla fall den logiska delen gått och lagt sig. Inte nog med att de båda verkade ha någon form utav känslor för varandra så satt han liksom och gosade in sig i en varulv precis innan fullmåne. Tjo, smart där Max.
Fast det kändes rätt. Inte läskigt. Inte fel. Det kunde väl dock finnas delade meningar om den saken.
Vad fanns det då att göra? Läsa om allt igen? Äsch. Det var inte direkt som att han ville göra något annat. Ha huvudet halvt nerborrat i den där axeln var så mycket bättre än genomgångar och skrivuppgifter.

”Är det skönt att använda min axel som kudde eller?” Undrade Zhìyuan roat och sneglade ner mot Max. Ajabaja, inte säga någonting dumt eller så nu..då kan allting krossas inom loppet av en sekund. Inte bra, farligt, farligt. De små varningarna som rörde sig inne i huvudet på sjuttonåringen började redan bli mer och mer irrationella. Samtidigt verkade det som om han även blev mindre och mindre feg av sig. Det dröjde därmed inte länge förrän ansiktet ännu en gång befann sig tätt intill den jämnåriges. Så pass nära att deras näsor nästintill snuddade vid varandra. Farligt, farligt. Varningsklockor.
”Varför är du så närgången helt plötsligt? Är du inte typ orolig över att jag ska få spel och bita dig?” Undrade Zhìyuan tyst och drog in Max underbara doft. Återigen, nej. Bara nej, nej, nej. Nu beter du dig skitskumt och obehagligt på samma gång, idiot.

Max nickade smått och slöt ögonen, för att snart mötas av en Zhìyuan. Väldigt väldigt nära. Extremt nära. Obekvämt nära med tanke på deras situation. Han backade en aning. Inte långt, bara några cm iväg.
"Skulle vilja påstå att du är betydligt mer närgå-...", började han och blickade in i de mörka ögonen. "...nej". Nej. Borde han vara det? Så kunde han ju inte gå runt och tänka. Fast tänk om det var det den andre egentligen ville göra. Inte kyssas. Bitas. Det kanske var en del av en väl planerad plan för hur Max skulle bli likadan. Det var trots allt en i stort sett okänd varulv han satt bredvid. Nej snälla Max, inga konspirationsteorier nu. Snälla.

Zhìyuan frustade till och nöp tag i den andres kinder, för att retsamt dra i dem. Inte hårt eller så, utan endast för att retas och vara jobbig.
”Åh, jag älskar när du blir sådär osäker”, kuttrade sjuttonåringen och putade med läpparna. ”Klart att jag inte skulle bita dig..aldrig i livet. Du har stått ut med tilltäckligt”, fortsatte han kvickt därefter och lossade på greppet. Nej, han var inte en sån person. Inte alls. Visst, om elixiret inte funnits så hade han inte haft någon kontroll över det hela. Men nu hade han det, vilket betydde att någonting sådant aldrig skulle inträffa.
”Du får ursäkta mina tama skämt. Är lite självdestruktiv verkar det som”, muttrade Zhìyuan och rodnade blekt. En ytterst underbar förklaring. Host.

Jösses... Han rynkade lite på näsan när den andre drog i den fräkniga kinderna. Nej, det där med att ha folk som nöp i kinderna var väl inte det han tyckte om mest i världen. Fast i vanliga fall var det väl mer äldre släktingar. Det var ju helt klart annorlunda med Slytherineleven. Jo, minst sagt annorlunda. Främsta skillnaden var väl alla de där fjärilarna och små stötarna som strömmade igenom kroppen av kroppskontakten.
Han försökte obekymrat himla med ögonen men rodnaden som spred sig över kinderna gick inte att dölja.
'Du har stått ut med tillräckligt'. Tack. Tack för att någon förstod. Inte ställde tusen krav, mer ansvar, mer jobbigt. Tack.

”Du är söt”, mumlade sjuttonåringen tyst, så tyst att det knappt hördes, när den andre började rodna. Ja, det var verkligen sjukt gulligt. De fräkniga kinderna, de gröna ögonen, det lockiga håret..oj, oj, oj. Genast började fantasierna bildas i huvudet, spelades upp om och om igen. Men de var, tyvärr, bara fantasier och ingenting annat. Därför släppte Zhìyuan de perfekta kinderna och vände bort blicken, fäste istället de mörka ögonen på fönsterrutan. Det tillät honom att tänka på annat - främst på den kommande natten. Vart skulle de hålla hus? I ett tomt klassrum? I sjukhusflygeln? Utomhus? I den spökande stugan? Sjuttonåringen vilade ansiktet mellan händerna och suckade frustrerat. Herrejösses vad mycket han hade och tänka på..känslorna han kände gentemot Max, vad som skulle hända senare..Urk.

Söt? Knappast. Det hjälpte ju inte direkt till med rodnaden heller för den delen.
"Tack", viskade han som svar. Protesterade inte. Det kändes inte optimalt att stanna eller gräva ner sig i några av de där känslorna. Även om han inte höll med. Inte alls. Men Max fick ändå ta och reda ut allt i huvudet först. Annars skulle han definitivt göra en massa misstag som de båda skulle må dåligt över i efterhand. Tankarna vandrade tillbaks till den lilla pussen tidigare...räknades det som ett misstag med? Kanske. Fast det kändes ju bra i stunden. Stjärnorna som dansat på läpparna. Varför hade han inte satsat på den andres läppar när han ändå var och nosade där uppe? Så kan du inte tänka Max. Du får inte tänka så.
"Vad tänker du på?", frågade han försiktigt med blicken fäst på Zhìyuans ansikte.