prs yehet & kkaebsong

Det hela kändes perfekt, Joshua kan inte undgå att jämföra den här stunden, men första gången ha blivit kysst. Och den här är så mycket bättre, välkomnande. Ryggen kommer i kontakt med bädden när Zihao lutar sig över, kanske sextonåringen borde ha förstått att det varit lite för perfekt, när han hör någon harkla sig. En djup rodnad stiger sig över Joshua, som förväntar sig en argsint sköterska, men det ögonen möts med är en hel del värre. Kinderna flammar till av genans då han känner eleven som Zihaos egna lillebror. Joshua, som inte riktigt vet hur han ska hantera situationen gömmer sig under sjuttonåringens axel.
"Professor Snape ger dig inte en enda dag vila verkar det som," påpekar han tyst till den äldre.

Med snabba steg gick Weimin fram till sängen och dumpade böckerna vid fotändan. Det mörka håret låg som vanligt i mittbena och ögonen var stora och alerta. Även om han var betydligt kortare än Zihao, samt det faktum att de knappt liknade varandra till utseendet alls, kunde man ändå på något skumt sett se att de var bröder.
”Men för i helvete, lägg inte böckerna där, idiot!” Gormade Zihao och pekade ilsket på högen som nu låg utspridd över åtminstone en tredjedel av sängen. ”Ställ dem på nattduksbordet istället...jag sa inte slängda dem i en hög...” Han suckade irriterat och tittade ursäktande på Joshua. Jo tack, den där Snape tyckte verkligen inte att han skulle få en enda lugn minut, med tanke på hur många böcker Weimin vinglat omkring med.
”Tror du verkligen att jag tänker läsa något av det där?” Undrade han tyst, för att den yngre brodern inte skulle uppfatta hans ord.

Joshua nyper lätt till i den äldres arm, skakar lite på huvudet åt honom.
"Var snäll," väser han och ser ursäktande mot Zihaos lillebror. Det var kanske försent att ändra första uttrycket, men det betyder inte att han vill att den äldre elevens bror ska ogilla honom. Nej nej nej, aldrig. Men det finns inte så mycket han kan göra åt det. Ett litet leende stryks över Joshuas läppar. "Jag kan läsa för dig," påpekar han i låg stämma.

Zihao kved till och blängde stint på Joshua, samtidigt som Weimin lade den sista boken till rätta på nattduksbordet. Den fjortonåriga, änglalika pojken log vänligt mot Joshua för att sedan ge sin äldre bror en snörpning på munnen.
”Mamma kommer att slå ihjäl dig med en kavel när vi kommer hem vid jul”, sade han silkeslent på mandarin innan han vände på klacken och lämnade sjukhusflygeln, innan den äldre brodern hann protestera.

Sjuttonåringen svor tyst för sig själv innan han föll tillbaka mot kudden med en svag duns. Dumma Weimin som skulle komma och förstöra allting...Han vände ögonen mot Joshua, med ett höjt ögonbryn.
”Tror du verkligen att jag kommer orka lyssna på dig när du läser igenom allt det där? Jag tror knappast det.”

Blicken följer efter den yngre eleven när han går ut från sjukhusflygeln. Joshua blinkar dumt, då han inte kan ett endaste ord mandarin.
"Vad sa han?" frågar han Zihao med en nyfiken blick. Kanske han kan försöka lära sig lite mandarin nu.

Joshua rycker lätt på axlarna, låter blicken glida från den äldre eleven till taket.
"Det vet nog du bäst själv," svarar han som en liten viskning oc h sluter sina ögon, försöker att ta in vad som precis hänt.

Sjuttonåringen stirrade efter Weimin även efter att han försvunnit ut genom dörren.
”Han sa att mamma kommer slå ihjäl mig med en brödkavel när vi återvänder hem under jullovet”, förklarade Zihao och lade huvudet tillrätta på kudden. Han studerade Joshua med uppmärksamma ögon, drog lite i hans skjorta som en indikation till att han ville ha den andre bredvid sig.
”Jag vill inte prata om de där dumma böckerna”, gnällde han och fortsatte rycka i det vita tyget. ”Kan vi inte bara glömma bort att Weimin någonsin var här?”

"Så din bror tänker skallra?" påpekar Joshua med stora ögon, han känner inte direkt fjärde årseleven, och inte heller Zihaos föräldrar särskilt väl, men det låter lite väl hårt. Kanske den yngre eleven hade skämtat, det vet inte Joshua och finner sig själv försöka komma på det. Blicken glider ner mot sin skjorta och sjuttonåringens hand, och låter sedan blicken glida tillbaka till den äldre. Ett litet leende dyker upp över ansiktet med en liten suck och sextonåringen flyttar sig upp bredvid Zihao. "Om det är det du vill."

"Antagligen, han har en riktig talang när det kommer till att skvallra", muttrade Zihao. Om det var någonting som han absolut inte såg framemot så var det jullovet. Han kände sig så pass olustig när det kom till ämnet att han började fundera över om det inte skulle vara bättre att stanna på skolan.
"Hursomhelst", fortsatte han med en suck och lutade sig en aning över Joshua. "Det finns inte mycket att göra åt saken." Med ett bittert leende på läpparna lät sjuttonåringen fingrarna leta sig fram till den andres kind. Varför visste han inte, men av någon anledning älskade han verkligen sextonåringens kinder.

Joshua ler svagt mot den andra eleven, han har trots allt berättat för sextonåringen att hans föräldrar inte verkar bry sig särskilt mycket om honom.
"Förlåt," säger han svagt, känner skuldkänslorna bubbla inom honom, han ville inte att Zihao skulle få skäll. Det svider, om Samuel berättat för deras mor skulle hon reta sonen, inte skälla på honom. Joshua låter blicken vila på den äldre, granskar det bittra leendet, ryser till av beröringen vid sin kind. "Tror du att du skulle vilja hjälpa mig med att lära mandarin?" frågar han i tyst stämma, ju fler språk han kan, ju bättre.

Joshuas fråga fick Zihao stt höja på ett ögonbryn. Han kunde inte förstå varför någon skulle vilja gå igenom allt trubbel som var standard när det kom till modersmålet. För någon som växt upp med språket var det självfallet inte speciellt svårt, men för en annan kunde det defintivt vara det.
”Varför vill du det? Du kan väl redan tala typ hundra olika språk?” Påpekade han. ”Men om du absolut vill lära dig så antar jag att jag skulle kunna vara till hjälp.” Med ett snett leende slängde han armarna omkring sextonåringen och slingrade benen runt honom. Ännu en gång kände han sig lite som en fästing. Men det hindrade honom minsann inte.