Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip hade inte så mycket planer för sin dag, mer än att han ville vara ifred en stund. Han hade alltid varit sådan, att han när han var orolig eller något så isolerade han sig lite - kanske var det en av anledningarna till varför han aldrig riktigt trivts i något av de fosterhem han varit i. Det var först när han hade kommit in på sitt rum som han upptäckte det - att hans parabatai-runa var borta. Och det kunde bara betyda en sak.
Nej nej nej. Hon kunde inte vara död. Hon fick inte vara död, Philip klarade inte av att förlora henne. Ångesten - och paniken - inom honom växte enormt, och nästan som i nån slags dvala sjönk han ihop mot väggen. Just då kom hans pappa in i rummet, han hade kommit dit dels för att se om han kunde hjälpa till och dels se hur det var med sonen som inte helt varit sig själv sedan Aubrey försvunnit. Direkt då han kom in och såg honom sitta där fick han onda aningar - det märktes så tydligt att något hänt, dels av hur han nästan oseende stirrade framför sig och hur han nästan verkade darra.
"Vad har hänt?", frågade han, och det var först nu Philip vände blicken mot honom. En blick som var fylld av smärta och inget annat.
"Min runa är borta. Det kan bara betyda att hon är död", fick Philip fram.
"Åh, nej", utbrast fadern med en suck, gick genast fram till sonen och lade armarna om honom. Nästan direkt bröt Philip så gott som ihop i faderns armar, alla hans värsta farhågor hade besannats.

Aubreys kropp började skaka. Hon antog att det berodde på att den försökte stöta ifrån sig demonblodet innan det var försent, men med tanke på att Lilith bestämt höll i henne så fanns det inget hon kunde göra för att stå emot. Ögonen rullade tillbaka i huvudet på henne och när hon öppnade dem igen var de svarta.
"Du kommer återfå din normala ögonfärg efter några dagar när du vant dig vid.. ditt nya jag." Aubrey vände blicken till Jonathan som under hela tiden hade stått och stirrat på henne. Långsamt växte sig ett leende fram på hans läppar, ett leende som skulle ha fått nackhåren att resa sig om Aubrey fortfarande vore människa. Lilith viftade avfärdande med handen åt dem båda, uppmuntrade dem att gå ut och bekanta sig med varandra. Aubrey vände på klacken och lämnade huset Lilith hade tagit med henne till tidigare, sneglade upp på Jonathan som gick vid hennes sida.

Philip visste inte ens hur länge han suttit där hos fadern, men han lände sig nästan bara helt tom. Tom på tårar och tom på energi, tom på ork. Vad hade ens hänt henne? Hans älskade Aubrey. Hur kunde hon vara borta? Så otroligt mycket sorg, han kunde inte fatta att han aldrig skulle få se henne igen.

"Hur är det på institutet?" frågade Jonathan nyfiket. Han hade ju aldrig levt ett vanligt liv som andra skuggjägare. Han hade blivit uppfostrad av Valentine, som var en grym person, och därefter spenderat flera år i Edom med Lilith. Inte direkt dröm uppväxten. Han visste inte vad kärlek var, han visste ingenting alls om känslor. Han lyssnade till det Aubrey berättade vilket bara fick hans nyfikenhet att växa. Därför föreslog han att de skulle besöka institutet. Han stannade till vid en butik som de passerade, som sålde allt möjligt krimskrams. Med sina svarta ögon kunde hon inte gå in till institutet utan hon behövde solglasögon för att dölja dem.

En stund senare - ganska lång stund - hade Philip åtminstone samlat sig något mer. Han slöt sig lite som en mussla igen, från att ha öppnat sig helt för pappan till att istället knappt visa några känslor. Det var väl något slags skydd, även om han visste att hans pappa visste precis hur det var. Han hade ju förlorat både sin fru och sin son på samma gång alla de åren tidigare.

Jonathan gick in till butiken och återvände några minuter senare med ett par solglasögon åt Aubrey. Hans ögon var normala för stunden så han behövde inte dölja dem. Väl framme vid institutet beundrade han utsidan av byggnaden innan han tillsammans med Aubrey gick in. Han hälsade på några skuggjägare, försökte framstå som normal trots att han inte hade den minsta aning om vad det egentligen innebar att vara normal.

Philip drog ett djupt andetag för att försöka samla sig något mer det sista, pratade bara kort med pappan innan han bestämt sig för att ge sig iväg och träna lite. Han hade långt ifrån lust att träffa någon annan på institutet just nu, men han ville få tankarna på något annat för en stund, även om det bara var en tillfällig tillflykt. Så bara en kort stund senare stod han i träningssalen.

Då de kommit längre in i institutet och var ensamma så tog Aubrey av sig solglasögonen. Hon skulle definitivt dra åt sig mer uppmärksamhet om hon bar solglasögon inomhus än om hon var utan. De skulle inte spendera lång tid där: hur svårt kunde det vara att undvika att låta folk se hennes ögon? Snart hade de kommit fram till träningssalen. Utan en förvarning attackerade Jonathan henne, bara för att testa hennes reflexer. Hon duckade med en häftig utandning och fick bara ett leende till svar.
"Duktig tjej."

Philip gick över mot den andra delen av salen för att hämta ett par saker, men tvärstannade av synen där.
"Aubrey", utbrast han chockat. Hur kunde det vara hon? Hur? Och vem var den andra mannen? Ett hugg av svartsjuka gjorde sig genast påmint i maggropen. Och varför var hennes ögon helt svarta?

Aubrey vände på huvudet då hon hörde en välbekant röst. Hon fäste blicken på Philip. Hon begrep att han redan sett hennes ögon så det fanns ingen poäng med att försöka dölja dem. Jonathan studerade nyfiket den främmande killen, höll sig bredvid Aubrey.