Det sista året på Hogwarts =D

Gemma granskade hela tiden bekymrat när Pomfrey försökte med alla olika metoder hon visste för att läka Alex. Gemma själv visste inte alls hur en sådan skada skulle läkas. Det verkade vara en väldigt kraftig förbannelse över såret, ungefär som när Alex innan hade skurit sig själv. Då fick hon en idé.
- Men Alex... det som du gjorde innan. För att läka dina skärsår. Det kanske funkar nu också?

Alex som försjunkit i tankar rycker till och ser först frånvarande på Gemma innan det tränger in vad hon sagt och nickar. "Ja, kanske det." mummlar hon och tar fram staven. Pomfrey protesterar men Alex kunde inte brytt sig mindre. Hon mummlar någa ohörbara ord och såret läks ihop som ingenting, Alex ler lätt och stoppar åter staven i fickan.

Gemma andades ut då hon äntligen såg såret sluta sig och sluta blöda. Hon såg sig omkring i salen och tänkte att de hade haft tur denna gången. Alla verkade ha klarat sig mer eller mindre bra. Men vad skulle hända härnäst? Om detta bara var början, hur skulle resten av terminen se ut? För första gången i sitt liv ville Gemma lämna skolan.

"Om ni nu mår bra, så får ni lämna salen, de behöver vila." sa Pomfrey efter att ha granskat Alex sår och shasade iväg dem mot dörren, Alex tog ett snabbt farväl till Neville och lydde Pomfrey och gick snällt ut.

Den lilla skaran som hade varit på jakt efter sina infångade vänner fick promt gå ifrån dem nu när de äntligen hade hittat dem. Det kändes vemodigt, och Gemma tänkte vagt att någon kanske skulle komma och hämta deras nu sovande vänner för att låsa in dem igen. Men syskonen Carrow mindes ju inget, så chansen för säkert minimal.
De gick i en stor klunga, men ingen sa något. De kände sig nedstämda.

De kom slutligen ner i fängelsehålorna, då de var tvungen att skiljas åt. "Vi ses." sa Alex bara och lämnade dem snabbt. Hon hatade sig själv, hon hade uppträtt som sin mor och nu var hon rädd. Vad skulle hon inte göra i kriget? Tvingas att göra.

Efter att Alex hade lämnat sina föredetta elevhemsvänner tittade Gemma bekymmrat mot hennes håll. Alex hade verkat besvärad på något sätt.
- Kommer du?
De andra stod en bit bort och väntade på henne. Gemma ryckte på axlarna och tänkte att Alex nedstämdhet säkert berodde på att Neville nu låg i sjukstugan. Vem skulle inte vara orolig och ledsen över det?
Gemma mötte upp de andra och de gick tillsammans tillbaka till sitt elevhem.

Alex gick till dörren, sa lösenordet och stod i slytherinssällskapsrum. Pansy kom genast fram till henne och drog ner henne i en soffa med de andra. De började geast prata med henne, men Alex lyssnade inte. Hon var någon annanstans långt bort i tankarna.

Det var som att alla Hufflepuff-eleverna hade stått och väntat på just dem innanför dörren, för när gänget klev in blev de överösta med frågor. De flesta undrade mest bara var vi hade varit hela dagen, men några få verkade veta vad som hade hänt dagen innan och frågade i tysthet om de hade lyckats och hur det var med dem.
Gemma var inte van vid att få så mycket uppmärksamhet och det kändes lite olustigt, men hon svarade så gott hon kunde på allas frågor.

Alex gav upp och mummlade något om att hon var trött. Hon gav sig upp på sovsalen, kröp upp i sängen. Påklädd la hon sig ovanpå och drog för förhängerna. Märket på armen sved och brände, det brukade göra det från och till. Om herren var mycket vred eller liknande.