Någon som vill rolla Hungerspelen?

Dörren till det mörka rummet låstes upp och ljus strömande in. Vicinia kröp ihop på sängen, medveten om att det inte var någon ide att göra motstånd. Hennes blåslagna kropp talade allt för tydligt om vad som skulle ske då. Men som för att skydda det som fanns kvar av henne, ty det fett hon lyckats få efter spelen hade åter försvunnit och hon var lika mager som förr.

Mars väntade tills hans ögon vande sig vid mörkret, och kunde då urskilja den hopkrupna gestalten på sängen.
Han skyndade fram och satte sig intill, var redan på väg att lägga sina armar om henne då han stannade till. Varför skyggade hon undan? Sakta såg han blåmärkena och fick tränga undan en ilska större än han någonsin känt.
"Vad... Vad har de gjort?"

Vicinia ryckte till när hon hörde..kunde det vara Mars? Hon ville tro det, men kunde det vara sant? Eller var det ännu ett av presidentens påhitt? "Är det du?" sa hon svagt och vände sig långsamt mot honom. Hon såg nu att det var han, hon hoppades det. "Jag har utfört presidentens tjänster." sa hon tonlöst.

"Jaa, det är jag", svarade Mars och drog försiktigt Vicinia nära sig. Hon verkade så ömklig och Mars försökte låta bli att föreställa sig vilka tjänster presidenten bett, även om det var uppenbart.
"Inte mer, jag lovar", viskade han tyst och strök hennes hår.

Vicinia fann sig innesluten i Mars starka famn, men hon gjorde ingen annsats att röra sig. Hon kunde åter vara en av de Mars, som bara skulle upplösas när hon rörde vid honom. En av de många presidenten lurat henne med.
När han strök henne över håret började hon fundera om det var den riktiga Mars, så skulle han göra. "Han sa att ha skulle skada dig annars, jag vill inte det."sa hon med samma tonlösa röst som förr.

"Han skulle aldrig kunna skada mig, dumma du", sade Mars mjukt. "Jag är en vinnare, han skulle aldrig komma igenom med det." Men Mars visste hur övertygande Snow kunde vara, han hade själv fått känna det. Och Vicinia kunde förvinna utan att någon märkte det.

"Han sa det." sa Vicinia och kände sig dum, självklart hade Mars rätt. Men vad annat kunde hon göra? Hon hade ju inte precis kunnat ryma därifrån. "Mars, lämna mig inte, inte här." sa hon bedjande och tog hans hand för att förvissa sig om att han skulle stanna nära henne.

"Jag ska inte", lovade Mars och kysste Vicinias hår, även om han inte visste hur. Men presidenten skulle få ångra det här, det här skulle sluta.
"Hur länge har du varit här?" Frågade han tyst och fortsatte stryka Vicinias hår varsamt. Hon hade igen blivit smalare, vilket fick Mars åter att flamma upp.

"Sen du for, de kom och hämta mig på stationen." sa hon och såg sedan upp på honom. "Hur länge är det? Hur länge har jag vart här?" sa hon men tystnade sedan han verkade arg, var han arg på henne? Åter kröp hon ihop, denna Mars som hon trodde var den äkta, var han ändå inte honom? Eller var det bara änn en av alla de män som ville ha henne?

"Några veckor", svarade han och rynkade på ögonbrynen då hon åter drog sig bort. De hade antagligen gjort mer mot henne än Mars kunde tänka sig.
Mars reste sig och knackade hårt på dörren. Hon behövde komma ut. En av vakterna öppnade dörren, och Mars skuffade våldsamt upp honom mot väggen. Vakten sjönk ihop på golvet, men den andra kom till hans undsättning. Snabbt var det bara presidenten kvar, utan beskydd.
"Jag tar ut Vicinia till taket", sade Mars och gick sedan in efter Vicinia. Han var inte säker på om hon kunde gå själv, så han lyfte upp henne, så som han gjort då de anlände till deras nya hus.
"Kom, jag tar dig ut", sade han tyst och gick förbi presidenten. Mars ville inte ta hissen, det skulle lämna för mycket tid att tänka, så itsället klättrade han tjänstefolkets smala trappor enda upp till taket, där den friska vinden omslöt dem.