Sagan om ringen roll

Långt bak i medvetandet visste Tamara att hon var iaktagen. Men ringens kraft var starkare än förnuftets. Den kallade på henne, och ja, hon ville ha den, det ville hon. Till att förstöra den eller till sina egna syften det visste hon inte längre.
Hon gick längre in i rummet, i en fördjupning i väggen fann hon den. Handen slöt sig krampaktigt om dess kalla släta yta. Hon tog fram den, den var så vacker. Hennes ögon var som förtrållade vid dess blanka yta, aldrig, nej aldrig skulle hon låta den förstöras.

Fairna log elakt när Tamara hittade ringen och hon reste sig upp och bestämde sig för att låta Sauron ta den, om Fairna inte gjorde något kunde hon stanna här längre.
"Tamara" sa Fairna vänligt och gick fram till henne "Hittade du det vi har sökt?" frågade hon vänligt

((Vilken ring har Tamara hittat?? En av de tre?? Eller en av de sju?? Eller en av de nio??))

Tamara hoppade till, slöt den ena handen om ringen och den andra automatiskt om svärdskidan innan hon bara såg att det var Fairna. Nu när hon inte längre såg ringen, var inte kraften lika påtaglig och hon såg med rynkande ögonbryn på Fairna.
"Jag, tyckte jag hörde någon hur länge har du vart här?" säger hon misstänksamt och de döda dvärgarna far genom hennes huvud, vad skulle de andra säga om det?
Hon svarade inte om ringen, hon ville inte att Fairna eller någon annan skulle veta om den.

"Du har skarpare öron än många män som vandrat på denna jord" sa hon enkelt och log sedan "Jag må har varit här länge nog för att förstå vad du har funnit" sa hon enkelt, hon tänkte inte ta ringen ifrån henne med våld utan låta henne behålla den tills Sauron fick ta den ifrån henne

( En av dvärgarnas ^^ )

Tamara log, nu lugnad och tog bort handen från svärdsfästet. Hon lossade en guldlänk hon hade fått av Eowyn om sin hals och hängde ringen där. Hon sängde åter länken om halsen och gömde den under klädnaden, nu skulle ingen få veta.
"Vi bör nog ge oss av från staden, nu genast." sa Tamara och undvek hennes blick. De två döda dvärgarna....hon visste inte hur det skulle tas.

Fairna protesterade inte. Hon följde efter Tamara mot utgången och klev bara över dvärgarna, de som var döda var redan döda och inte till för att sörjas. skall man sörja någon skall man sörja de levande.
"Varsko de andra så möter jag er på andra sidan floden" sa hon enkelt och försvann in i mörkret och hoade. Dragor kom snart springande mot henne och hon var tacksam över att han kom. Hon red snabbt tillbaka, packade ner lägret och svingade sig upp igen. hovarna lät mot det hårda trät som utgjorde bron och hon stannade på andra sidan och log
"Sauron" sa hon och fick snart ett svar
"Kom du undan som du skulle?" frågade han
"Ibland tycks du glömma att jag är en alv och ingen orc min vän" sa hon nästan förolämpat och fortsatte innan han hann säga något "Tamara en av människorna fann en av dvärg ringarna" sa hon
"utmärkt, tog du den ifrån henne?" frågade han
"om jag tar den med våld, slutar min resa här! jag gör bästa nyttan som en av dem och inte en utanför" sa hon bestämt
"Det var smart. jag skickar över några orcher" sa han och Fairna bröt samtalet

Tamara klättrade tillbaka upp genom fönstret. Öppnade dörren och log mot dvärgarna som vaktade dörrarna. "Vi skall ge oss av nu, plikten kallar." sa hon leende och de nickade, ju snabbare de blev av med dem desto bättre blev det, tyckte de säkert.
Tamara hämtade de andra två och snart begav de sig från staden ut på de öppna vidderna.

Nerwen följde Tamara. Och det var något med Tamara som inte var helt rätt.
"Tamara" började hon vänligt och red upp sida vid sida med henne. "Står allt rätt till?"

Tamara ser på Nerwen och nickar. "Ja, allt är bara fint." ler hon men för handen omdevetet till ringen under tröjan för att veta att den är där, i säkert förvar.