PRS Kkaebsong & JustAFriend

Fan. Max hade utan tvekan hört det som Zhìyuan sagt. Det hade inte varit hans mening att yttra orden högt, speciellt inte när de satt så pass nära varandra. Sjuttonåringen började helt ärligt fundera på om han skulle sätta en munkavel på sig själv. På så sätt skulle han inte kunna säga en massa trams och bara allmänt hålla på.
”Hm?” Undrade han sedan förvirrat, när den jämnårige frågade vad han tänkte på. ”Ah, satt mest och tänkte över vart vi kan vara inatt..några idéer?” fortsatte slytherineleven och fäste osäkert de mörka ögonen på Max. ”Funderade över om vi kanske kan vara inte klassrum eller utomhus..men så kom jag på att du inte har någon päls.” Nähä? Brukade människor ha ett tjockt lager med mjuk, tät päls? Nej, nej det brukade de inte. Visst kunde vissa vara extremt håriga, men någon päls hade de minsann inte.

Jo, vart kunde varulvar egentligen hålla hus? Någonstans i skymundan självklart, men vart exakt? Nej, någon päls hade han inte även om rufset på huvudet troligtvis skulle varit väldigt effektivt om det hade täckt hela kroppen. Utomhus lät hur som helst väldigt kallt och därmed inte optimalt om Max skulle kunna följa med. Vilket han verkligen ville.
"Umm...", mumlade han tankspritt. "Sjukhusflygeln kanske? Jag- jag måste ändå dit den här veckan", fortsatte han tyst och mötte Zhìyuans blick. Jo, han behövde gå dit varenda vecka. Vissa perioder varje dag. Visst hade det gått över två år, men det var något såren inte verkade begripa...de var och betedde sig inte riktigt som de borde.

”Det blir toppen”, konstaterade Zhìyuan och studerade Max med en frågande blick. Självfallet undrade han genast var den andre var tvungen att besöka sjukhusflygeln, men bestämde sig snabbt för att inte fråga. Förr eller senare skulle den jämnårige berätta det för honom, förhoppningsvis. Eller så skulle den frågan kanske besvaras under kvällen, när de väl besökte skolsystern. Helt ärligt var det nog det bästa stället att vara på, åtmsintone om de nu absolut skulle hålla ihop. Det var varmt, fanns många fönster och sängar - för att inte tala om den mest omtänksamma kvinnan i världshistorien.
”Madam Pomfrey har nog ingenting emot det, brukade spendera många nätter hos henne när hag var yngre. Både före, under och efter fullmånen”, förklarade Zhìyuan med ett blekt leende och sneglade ännu en gång ut genom fönstret, där moln börjat täcka för den blåa himlen.

Skulle han säga något om varför? Det var ju inte heller något hemligt egentligen. Nåja, det skulle ju troligtvis framgå under kvällen. Han nickade som svar.
"Har alla läst igenom kapitlet?", professorns röst skar igenom sorlet av eftermiddags trötta elever. Max nickade lätt och blickade fram mot professorn. "Bra, annars blir det läxa till nästa lektion. Vi avslutar nu".
Försiktigt reste han sig upp och hängde tygkassen över axeln. "Bara en lektion kvar", påpekade han med ett snett leende och blicken riktades ännu en gång mot den jämnårige. Tänkte på vad som väntade. Jösses, tänk att bara veta och vänta på fullmåne. Att kunna räkna ner till smärta. Nej usch.

En lektion kvar..vad kunde klockan tänkas vara? Någonstans runt fyra på eftermiddagen? Då var det vadå? Kanske tre till fyra timmar kvar innan kroppen skulle braka samman? Äh, det var verkligen ingenting nytt så varför tänkte han ens på det sättet? Alla dessa förbaskade frågor som hela tiden flöt upp till ytan, de gjorde det verkligen inte lätt för Zhìyuan att koncentrera sig. Inte alls.
”Mhm, en lektion kvar”, mumlade sjuttonåringen coh nickade några gånger, samtidigt som han reste sig upp och sköt in stolen mot bänken. ”Så..vad tycker du om alla lektioner hittills?” Fortsatte han och ryckte med ens upp sig själv en aning. Bort med de slokande axlarna, bort med de trötta ögonen, fram med ditt vanliga gamla jag. Du kan oroa dig över allt det där andra senare.

"De har väl varit helt okej, förvandlingskonst blir ju roligt. Första lektionen höll jag dock på att somna på. Forntida runskrift... förstår verkligen inte varför jag valde den kursen", babblade han på och började styra stegen ut från klassrummet. Tröttheten började verkligen bli påtaglig. Det var verkligen en tuff start med en så pass sen dag. Nu kunde han ju inte klaga alltför mycket, förmiddagen var ju inte speciellt stressande, men ändå. Hjärnan var trött. Väldigt trött.
"Vad tycker du själv om första dagen än så länge?", frågade han och vände blicken mot den längre.

”Det som du verkar tycka om forntida runskrift, det tycker jag om i princip alla ämnen”, erkände Zhìyuan och himlade lite med ögonen åt sig själv. ”Eller, idag gör jag i alla fall det. Fråga mig samma sak om en vecka så kanske svaret är lite annorlunda”, fortsatte han samtidigt som mungiporna började rycka lite på honom. Okej, nu var det bara förvandlingskonsten kvar. Den sista lektionen för dagen och den slutade..sjuttonåringen rotade fram pergamentet som Ming givit honom under morgonen, för att låta ögonen glida nerför sidan. Halv sex. Merlin vad sent..började inte middagen någon gång runt den tiden?
”Jag måste nog gå lite tidigare från förvandlingskonsten”, mumlade Zhìyuan och rullade ihop pergamentet igen. ”Man vet aldrig med dagar som dessa..”

"Åh", mumlade han med ett snett litet leende. Jo, det klart saker och ting kändes svårare och jobbigare nu. Det var fullt förståeligt.
Max började återigen gå mot trapporna. Schemat var packat, rasten var kort. Så om trapporna skulle bestämma sig för en liten ommöblering så var det basically kört. Nåväl, de var väl alla i samma sits isåfall. Han sneglade lätt på pergamentet den jämnårige plockat upp. Jo, sena lektioner var det allt.
"Okej", svarade han och nickade lite, mest för sig själv. Så han skulle bli lämnad igen, huh? Åh jösses Max.

Vad nu? Gillade Max inte det faktum att Zhìyuan skulle gå lite tidigare från lektionen? Eller inbillade han sig nu, precis som han brukade göra. Kanske, kanske inte. Sjuttonåringen sneglade misstänksamt mot den jämnårige, så diskret han bara kunde, i ett försök att lista ut vad som rörde sig inne i huvudet på honom.
”Du skulle ju kunna följa med? Lärarna känner till min situation, och helt ärligt tror jag bara att de skulle bli glada om de visste att någon bryr sig om mig”, rabblade han på och vek genast undan med blicken, fokuserade istället på att inte ramla i trapporna. Och självfallet hade kinderna blivit lätt rosa igen, som på beställning. Fan vad Zhìyuan önskade att han kunnat styra över det där..

Varför var det plötsligt ett problem att vara ensam på en lektion? Det var ju inte ens en hel lektion det gällde. Bara slutet. Han satt ju i princip alltid ensam. Det var ju okej. Fast nu kändes det inte okej. Han ville ha den jämnårige hos sig. Hela tiden. Typ.
"Jo, det kanske skulle gå", svarade han lite tveksamt. Då skulle ju en bit av lektionen missas. Fast det var ju bara en bit på slutet. Det är lugnt. Du kan faktiskt inte bli orolig för en sådan småsak. Det är bara fånigt. Följ med istället så slipper du ensamheten och du kan finnas där för den längre under 'förvandlingen'. Seså Max, några minuter missad lektion är inte hela världen.
Försiktigt blickade han upp mot Zhìyuans rosiga kinder. "Jag följer med", konstaterade han med ett snett leende.