prs yehet & kkaebsong

"Men varför inte? Mandarin är ett väldigt stort språk, det skulle underlätta om jag någon gång vill åka till Kina," påpekar Joshua "Och hundra språk är att överdriva en hel del." Det svider till när den äldre eleven slänger sina armar omkring honom, samtidigt som benen också gör det. Det är lite som att sextonåringen är en nallebjörn, som en stor tvååring sover med under nattimmarna. Dock klagar Joshua inte, inte alls, det är rätt mysigt. Armarna slingrar sig upp mot Zihaos nacke och pillar med det kolsvarta håret i tystnad.

”Om du någon gång åker till Kina förväntar jag mig att du tar med mig”, sade Zihao och letade sig på något sätt ännu närmare Joshua. Med ansiktet tätt intill den andres, strök han fjäderlätt med läpparna över sextonåringens egna. Det var på gränsen till retsamt gjort, med tanke på att han knappt vidrörde den yngre elevens läppar. Anledningen bakom försiktigheten var dock grundad i det faktum att han oroade sig över den potentiella möjligheten att ytterligare en inkräktare skulle kunna störta in genom dörrarna, vilken sekund som helst.

Joshua låter blicken vila på den äldre när han kommer ännu närmre, känner läpparna svagt mot sina egna. När han förstår att Zihao inte tänkt kyssa honom något mer, puffar han besviket upp kinderna och putar med underläppen. Orättvist.
"Varför förväntar du dig det? Jag kanske får för mig att åka solo," påpekar sextonåringen, drar försiktigt den äldres ansikte närmre sig och låter deras läppar mötas, längre än en sekund iallafall.

Med en lätt fnysning besvarade Zihao kyssen. Händerna fann sin väg upp mot Joshuas ansikte, där han varsamt placerade dem runt kinderna. Varför hade det tagit fem år för honom att inse att det här varit vad han egentligen suktat efter hela tiden? Han drog med fingrarna genom sextonåringens hår och slöt ögonen, tog in ljudet av regnet som öste ner utanför sjukhusflygeln. Det var perfekt, just i den stunden. Om någon kom och störde dem nu, lovade han sig själv att klå upp personen riktigt ordentligt.

Det var perfekt, deras andra kyss. Joshua hade fortfarande svårt för att vänja sig vid den nya relationen de har, helt annorlunda från de förra fem åren. Med slutna ögon tar han in hur otroligt det känns med den äldres läppar mot sina, lyssnar på ljudet av regnet och fingrarna i hans lockar. Sextonåringen drar sig tillbaka en kort stund för andningens skull, och låter ögonen sjunka ner i Zihaos egna.

Zihao mötte Joshuas blick och log gulligt, eller åtminstone så nära gulligt han kunde komma.
”Din lungkapacitet är verkligen inte på topp”, retades han. Även om han själv inte känt något större behöv för ett uppehåll, behövde hans rusande hjärta defintivt en paus. Det slog så pass snabbt att han nästan kunde känna hur alla sinnen började protestera. Ljuset hade blivit för skarpt, trots att seder var dunkelt i salen och ljudet av regnet hade helt plötsligt blivit öronbedövande.

Joshua blänger på den äldre, knuffar till hans axel med handflatan med rynkade ögonbryn och röda kinder.
"Min lungkapacitet är tillräcklig," muttrar han och vrider på blicken åt sidan. "Inga fler kyssar för dig." Lägger han till med seriöst ansiktsuttryck. Även om sextonåringen vet att Zihao har mer än rätt, vill han inte godkänna det. Visserligen är han inte ohälsosam, det är bara det att träning inte varit hans grej. I samband med ätningen hade Joshua tränat hysterisk, men som tur är hade det inte hållit. Det här med dålig kondition har alltid varit ett dilemma för sextonåringen, antingen tränar han alldeles för mycket, eller ingenting alls.

Lätt förvirrad, ögnade Zihao sextonåringen, med munnen halvt öppen. Det måste ha sett rätt dumt ut, men för stt vara helt ärlig, så kände han sig ganska dum. Nu hade han tydligen gjort bort sig igen, sagt någonting okänsligt utan att direkt tänka på det. Han masserade tinningarna och slöt ögonen.
”Förlåt, jag retades bara”, muttrade sjuttonåringen skamset, samtidigt som han fortsatte att pressa fingrarna mot huvudet i ett försök att bli kvitt huvudvärken som plötsligt anfallit honom. Han kisade mot ljuset ett slag innan han gömde ansiktet i den andres axel, med ett stön.

Det tar en liten stund för Joshua att svara, och när Zihao verkar kisa av att de gör ont, och gömmer ansiktet i hans axel, kan han inte undgå att bli orolig.
"Jag skämtade bara med dig.." viskar han, låter handen stryka över den äldre elevens hår. "Hur går det? Fick du ont igen?" Joshua försöker att se vad som är fel, men det går inte. Kanske det är samma sak som hänt tidigare under dagen, kanske det är något helt annat. Men det spelar ingen roll vad det är, för magen knyts ihop av oro i vilket fall som helst.

Utan att säga någonting, nickade Zihao mot Joshuas axel. Huvudvärken hade kommit från ingenstans, likaså ljus och ljuskänsligheten. Han försökte borra ner sig ännu mer i axeln på den andre, trots att det var nästintill omöjligt.
”Jag säger ju att du gör mig galen”, mumlade han slutligen och pressade fram ett litet leende. ”Alltså bokstavligen, du får mitt stackars hjärta att russ iväg alldeles förskräckligt.”