Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip förstod ingenting. Vem var egentligen den där killen? Philip hade aldrig sett honom förr. Hade hon gått och varit otrogen eller nåt? Han ville inte tro det om henne.
"Vad har hänt med dina ögon? Var har du varit, och vem är det där?", frågade han, kom vaksamt närmare. Han hade en känsla av att det var nåt som inte stämde.

Aubrey tog inte blicken från Philip då han närmade sig. Hon stod stilla som en staty, inte alls sig lik.
"Det här är Jonathan," svarade hon bara kort. Alla hade hört talas om Jonathan men ingen hade ju träffat honom än. Nu när han levde igen så fanns det ingen anledning till att hålla tyst om hans återkomst. Hon hade träffat killen för en kort stund sedan men ändå kändes det som om hon känt honom en lång tid. Det berodde nog på runan.

Philip granskade henne, hon var verkligen inte sig lik.
"Vad har du gjort Aubrey?", frågade han kort.

Hon svarade inte Philip utan vände sig istället om för att tillsammans med Jonathan lämna institutet. Halvvägs ut blev de stoppade. Hon hade inte varit så diskret med sina ögon i alla fall. Jonathan var oerhört skicklig på att försvara sig och strida överlag, hon var inte dålig heller så de hade snart lyckats fly därifrån. Skulle hon någon gång få Philip emot sig, vilket hon inte tvivlade på, skulle hon helt klart ha en fördel. Det var han som lärt henne så hon visste exakt hurdana rörelser och trick han skulle använda sig av.

Philips hjärna gick på högvarv. Vad hade hon gjort egentligen? Något var verkligen helt otroligt fel. På något sätt verkade hon ha samarbetat med nån demon som nu var i henne, så mycket kunde Philip räkna ut. Men han hade ingen aning om hur eller hur Jonathan var vid liv. Och varför i hela friden som hon hjälpte honom. Eller jo, han kunde komma på nån anledning, men ingen som han ville tro på. Han hade känt sig sviken tidigare av hur hon inte ens pratade med honom, men det var ingenting mot hur han kände sig nu. Vad hade han ens betytt för henne om hon hellre pratade med demoner än sin egen pojkvän?
Han kom dit de hade blivit stoppade först lite efter dem andra, kom precis i tid för att se sin far få ett stort sår över bröstkorgen av Aubreys svärd innan de flydde.
"Pappa!", utropade han och sprang fram dit, halvt panikslagen direkt när han såg fadern ramla ihop. Han föll ner på knä direkt vid sin far.
"Nej nej nej du får inte lämna mig igen", bad han tyst, fadern mumlade nåt till svar då han inte var helt borta än. Han klarade inte av att förlora honom så snart igen, han hade ju nyss fått tillbaks honom. Och inte just nu.
En bra stund senare var Philip hos Magnus, efter att Jace hjälpt honom få fadern till sjukstugan. Fadern hade ju inte kvar sina runor, vilket skulle göra läkandet svårare och dem visste inte än ifall han skulle klara sig eller inte. På något sätt gjorde det Philip nästan mer målmedveten om att hitta Aubrey så snart som möjligt, och det var också därför han gett sig iväg och pratat med Magnus.

Isabelle jobbade nästan dygnet runt för att få fram information. Hon hade bökat i Aubreys rum, hittat teckningar, sidor där hon antecknat namn på trollkarlar och häxor som inte direkt var bekanta filurer för Isabelle. Ett namn kände hon dock till eftersom hon haft den otrevliga äran att träffa Corinne några gånger. Efter en kort brief up med de andra skuggjägarna gav hon sig av till den äldre damen för att förhoppningsvis få ut användbar information. Det kunde inte fortsätta på det här viset. Corinne var lika ohjälpsam som vanligt men talade efter en stund om, som om det var något hon var stolt över, att Aubrey varit där och bett om hjälp. Att de kallat Lilith till jorden. Den sista meningen fick iskalla kårar att gå genom hela Isabelles kropp. Vad i hela friden hade Corinne gjort? Nu hade de inte bara Aubrey och Jonathan att få tag på, utan också demonernas mamma.
"Vi har ett enormt problem," suckade hon då hon kom infarande till institutet senare på eftermiddagen, "jag besökte Corinne. Hon har tillkallat Lilith från helvetet."

Philip försökte hjälpa till allt han kunde med letandet efter information, han trodde iallafall att han var en av dem på institutet som kände henne bäst. Men för att vara ärlig så var han nog inte till särskilt stor hjälp, då han var som ett vrak av känslokaoset inom honom. Och han visade det nog mer utåt än vad han själv trodde, allt hade bara blivit värre av att inte längre kunna prata med sin pappa som varit hsns stöd. Nu hade han istället ingen att prata med. Faderns läge var fortfarande osäkert, och han var i något slags koma-liknande.
"Så vi har Lilith här också?", frågade han genast Isabelle då hon kom stormande in, med en suck inombords. Behövde de verkligen fler problem utöver det här? Han hade kommit ungefär samtidigt som Isabelle efter att ha pratat med Magnus. Han hade faktiskt fått reda på lite där.
"Magnus pratade på ett svärd vi kunde använda mot Aubrey för att typ få henne fri", sade han.

"Tyvärr," bekräftade Isabelle och vände blicken mot Philip. Att de hade Lilith här var verkligen pricken på i:et. Allt hade verkligen gått åt fanders under en väldigt kort tid. Men de behövde vara optimistiska. Hon gnuggade handflatorna mot tinningarna innan hon nickade som tecken åt Philip att berätta mer om det här svärdet. Hon hade hört talas om ett sådant svärd, en legend, men så vitt hon visste hade svärdet ju förstörts. Men om det fanns ens en mikroskåpisk chans att de skulle kunna få tag på svärdet, eller göra ett nytt, så var det en chans de behövde ta.

Philip lyssnade och suckade, tog det nånsin stopp på problemen här? Han skalade åtminstone av sig det för stunden och började berätta om svärdet, visste bara det Magnus sagt då det var första gången han hört om svärdet. Han hade väl aldrig varit särskilt intresserad av gamla historier och legender direkt.
"Men han visste inte vart vi kunde hitta det", avslutade han till sist.

"Svärdet tillhörde ärkeängel Michael säger du." Isabelle rynkade på pannan, som om hon funderade på något mer att säga, men vände sig istället om mot en dator för att få upp all information som var skriven om svärdet. Hon utbytte en blick med sin kära bror innan hon i tur och ordning såg på sina vänner.
"Vi får helt enkelt kalla Michael till jorden, kanske han kan hjälpa oss."