Det sista året på Hogwarts =D

Slottet stod mörkt och tyst på klippan. Inte ens fullmånen verkade ge särskilt mycket ljus nu för tiden. Antagligen låg alla och sov, för klockan var långt efter midnatt. Men Gemma kunde inte få sömnen att komma till henne. Klarvaken låg hon och stirrade upp i sänghimlen medans de anda flickorna i salen andades tungt.
I morgon skulle det vara en helt vanlig dag. Det skulle i alla fall illusioneras som det, men hon kunde inte riktigt glädjas åt skolan längre. Inte efter att ha sett vad som föregick bakom de stängda dörrarna.

Vad var Voldemort arg på? Något med Harry? Förmodligen, men hon visste inte. Hon antog att Harry och de andra lyckats med något, vad de nu gjorde och det var inte Volldemort glad över.

Genom den lilla lilla glipan som blev i sängen förhänge letade sig solen in ändå och sken i Gemmas ansikte. Det var detta som väckte henne från den oroliga sömnen.
Hon kände sig tung som bly i kroppen på grund av sömnbrist och hon ville verkligen inte stiga upp. Hon kunde inte minnas att hon någonsin varit så trött.
Med de lilla krafterna hon hade hävde hon sig upp och gäspade så stort att det knakade i käkarna. Salen var för övrigt tom, och hon förstod att hon sovit mycket längre än vad hon skulle gjort egentligen.
En snabb blick på sitt armbandur konstaterade hon att det bara var en halvtimma innan lektionerna skulle börja. Men hon orkade inte jäkta ändå utan klädde på sig i sakta mak. Håret lät hon vara och gick sömndrucket ut ur sovsalen.

Eftersom hon ändå inte kunde sova klev Alex upp vid sextiden. Hon duschade länge och väl och började sedan noga reda ut hårets alla tovor. Hon klädde på sig uniformen och satte upp håret, sedan sminkade hon sig och satte sig sedan på sin säng och väntade på att de andra slytherintjejerna skulle vakna. Hon var glad att hon lärt sig dölja sina känslor väl ty annars skulle hon direkt ha avslöjat sig på sin oro för de andra. Men nu såg hon lika oberörd ut som vanligt när de alla gick ner till frukosten.

Gemma visste att hon aldrig skulle hinna i tid om hon gick för att äta frukost i Stora salen, så därför styrde hon stegen direkt emot Spådomskonst-klassrummet där de skulle ha dagens första lektion. Hon visste inte med vilka, och egentligen brydde hon sig inte heller. Men visst hade det varit kul att träffa Alex direkt på morgonen.

Alex åt knappt något men följde sedan med resten av slytheringänget mot örtläran utomhus.

Efter en stund började fler och fler elever från Hufflepuff och Ravenclaw dyka upp utanför klassrummet. Gemma suckade över att inte få träffa Alex än idag. Hon var trots allt lite orolig över hur hon mådde.
Luckan i taket öppnades och en stege firades ner. Det var alltså dags för en timmes sorliga förutsägelser av Professor Trelawny.

Fler elever började samlas, de hade lektion med Gryffindor idag. Alex såg på dem och undrade för sig själv om hon skulle orsaka någon av deras död? Hon ville inte men skulle hon? Hon kunde inte kontrolera sig ibland, hon var lika hemsk som hennes mor kunde vara.

((Oj, förlåt min frånvaro här. Du kanske inte alls bevakar det längre.))

Som vanligt var det minst två utav eleverna som förmodligen skulle drabbas av någon konstig olycka och dö innan terminens slut, enligt Professor Trelawney. På vem hon än såg var det med sorgsen eller skrämd blick.
Gemma brydde sig inte om någonting av vad läraren sa idag, utan ville bara att lektionen skulle ta slut så fort som möjligt.