Runaway (Rollspel)

Joseph skrattade och tittade på henne.
"Ja, sinnesjuk skulle nog vara den enklaste förklaringen, eller hur?"sade han och tittade på May. "Tror du på övernaturlighet?" han vände blicken mot Janet igen med ett höjt ögonbryn.

"Nej." Svarar Janet och ger honom en blick som för många kan vara oläslig men enligt Janet, och vissa andra, utstrålar den ren och skär avsky, eller om man vill vara överdriven hat. "Barnsligheter har jag inte tid med." Säger hon kallt innan hon vänder bort blicken som blir synbart irriterad. Janet blåser bort en hårstrimma från ansiktet och ser ett ansikte längre bort som hon känner igen allt för väl.
"Men Helvete!" Säger Janet och låter räddare än med Josephs syskonskara. "May! Kom hit genast!" Ropar hon sedan och May vänder tillbaka utan att protestera man hör på Janets röst att hon menar allvar.
"Du, kan vi ta det här senare? Du har ju en förmåga att dyka upp där jag är så det blir inget problem blir det?" Säger Janet och tar tag i May som kommit tillräckligt nära.
"Skynda på!" Säger Janet i riktning till en orolig, våt May och hon kastar en blick där ansiktet var och det syns inte längre. Men Janet tänker inte precis stanna för att vänta på att se det igen.

Joseph ser efter henne, vad hade det där varit om? Skitunge, tänker han irriterat och lägger händerna i fickorna innan han börjar gå. Han har ju fortfarande en vecka på sig innan ritualen måste slås igen, så han hade inte precis bråttom, frågan var bara ifall han hade tid med Janets barnsligheter.

Janet packar snabbt ihop grejerna och ger May en av hennes tjocktröjor som blir lika lång som en klänning.
"Dra på dig luvan." Säger en stressad Janet till henne som genast gör det. Janet tar henne i handen och hissar upp väskan högre på axeln innan båda skyndar ut från området. Janet har inte tid att tänka på andra just nu, han hade vart där. Det betyder att båda kan vara där och då är May och hon körda om de hittar henne.
"Varför går vi Janet? Och vart går vi??" Frågar May och Janet skakar på huvudet.
"Vet inte, bort härifrån." Säger hon och ser sig om efter en van, en vit van för att vara exakt med en svart rand runt hela sig. Men hon ser ganska många vita bilar och hinner inte se om någon av bilarna är hennes föräldrars. "Vi går för att dom kommer." Säger Janet sedan och går in i en gränd. Tänk om han frågar om henne och visar bilder på henne? Tänk om han visar bilder på May och frågar om henne också!

Joseph ser en man som ser mycket arg ut, liknade lite på Mikael faktiskt, men Joseph orkade inte bry sig så han började gå därifrån i stället. Just som han tänkte runda hörnet vid ett hus så vänder han sig om och stannar till tryckt mot väggen. Mikael hade alltså hittat till Miami till slut.
Långsamt ser Joseph fram bakom hörnet på sin styvfar som visar bilden på Joseph åt alla som kommer förbi, han himlar med ögonen och drar upp huvan på sin hoodie.

Janet ser inte någon, eller jo hon ser säkerligen hundratals människor men ingen hon lägger någon större vikt vid att känna igen. Hennes mor är enkel att känna igen, hon har antagligen violett eller blått hår eftersom hon har två peruker med färgerna och visar sällan sitt eget hår som är i samma kulör som Janets. Irriterande nog kan Janet inte känna igen sin far lika bra. Tänk om dem får tag i henne? Då kan hon inte hjälpa Joseph med vad det än var han ville eller vill antagligen. Allt blir som förut fast värre, skärpt säkerhet och värre misshandel för att lära Janet en läxa. Bara tanken gör Janet livrädd.

Joseph lyckades undvika Mikael med nöd och näppe att bli upptäckt medan han gick bort från stranden och försökte få syn på Janet och May i folkmassan. Men även för en vampyr var det svårt att få fatt dem.

Janet sjunker till slut ned i parken. Hon orkar inte gå längre och hennes föräldrar tycks ändå inte ha varit här.
"Janet, jag är rädd." Mumlar May och Janet kramar om henne hon vill säga att hon också är det, För det är hon livrädd, men det kan hon inte istället ljuger hon.
"Det blir bra ska du se, när vi blir stora kommer vi komma tillbaka till de med poliser och sånt, blir inte det bra?" Frågar Janet och May nickar.

Joseph hittar Janet och May i parken, han går bestämt fram till dem men vägrar dra ner huvan på sin hoodie.
Han var tvungen att få henne att förstå, att han behövde henne och hennes halsband för att sedan kunna förstöra Mikael, hitta Caroline och kanske skapa en helt ny linje av övernaturliga väsen.
"Jag är en vampyr", sade Joseph allvarligt och tittade rätt in i ögonen på Janet.

Janet hoppar till för hon har inte märkt Joseph förrän han talar.
"Och det ska jag tro på? Säkert att du inte är sinnesjuk?" Frågar Janet ironiskt och May tittar stort på honom.
"Är du som den där vampyren mamma läste om som glittrar??" Frågar hon som en barnunge och Janet ger henne en blick som borde säga: Håll tyst!