Någon som vill rolla Hungerspelen?

Vicinia lät det ske, som hon hade gjort de senaste gångerna, det var ingen ide att kämpa emot. Men hon hoppades och ville tro att detta var den rätta Mars, han betedde i alla fall sig som den Mars hon kände. Varje kväll hade hon låtit sig sminkats och stylats, hennes blåmärken hade döljts och hon hade klätts och sminkats som mannen ifråga ville ha henne. I början hade hon självklart kämpat emot, men senaste tiden hade allt känts meningslöst.
När de kom upp på taket och hon låg där i Mars famn. La hon tillslut armarna om honom, hon var nu säker att det var den äkta Mars. Han visste vad hon behövde, hon hade inte varit ute på flera veckor. Bara varit instängd i det mörka rummet eller vara i någon annans säng. Men nu hoppades hon på en ändring, nog för att hon inte hade så mycket hopp om den saken. "Tack" sa hon svagt till Mars och gömde ansiktet mot hans muskulösa bröst.

Förändringen var tydlig, då Vicinia mjuknade i hans grpp och lade sina armar om honom. Mars kunde inte förmå sig att le, utan gick istället över till en bänk någon placerat på taket, antagligen för att kunna sitta där och njuta av vyn.
"Vicinia..." Mumlade han och lade henne på bänken, innan han hukade sig framför henne så han kunde granska hennes ansikte. Nu såg man allt tydligare täckena på hennes kropp om vad de gjort, och Mars kunde knappt tro det. Presidenten hade lovat att hon inte skulle skadas. Nu när Mars tänkte efter, så insåg han att det inte alls var vad presidenten sagt. Han hade sagt att hon skulle dö om han inte lydde.

Vicinia vände sig om på bänken och såg på Mars. Hon undrade hur han hade haft det, på segertunern. Med henne fången här i huvudstaden vad hade Mars blivit pressad på då? av presidenten. Åter såg hon upp i den stjärnklara natthimelen, stjärnorna var inte alls lika klara som hemma i 11an. I 11an förstörde inga ljus den becksvarta himmelen, här kunde man knappt se dem för alla ljus. Men dock var det natthimelen, som hon hade längtat efter att komma ut igen och att ha Mars hos henne.
Hela vistelsen hade mer varit som en mardröm, presidenten hade utnyttjat henne till det yttersta. Letat på hennes svaga sidor och andvänt sig av den tills det hade knäckt henne, hon hade mer eller mindre tappat viljan att vilja leva.

"Säg något." Mars var oroad över hennes tystnad, och om han bara fick veta att hon var i skick, att hon skulle bli som förr, kunde han ge sig av efter presidenten.
Hatet som dämpats då huvudstaden gett tillbaka Vicinia åt honom hade nu återfått sin kraft, men han trängde undan den. Vicinia var så bräcklig, Mars ville inte skrämma henne ytterligare.

"Jag vill inte förlora dig." sa hon tonlöst och såg upp i skyn. Helst skulle hon vilja dö, få ett slut på allt. Men hon ville inte att något skulle hända Mars. Hon ville vara med honom om nu detta krävde att hon levde. Hon kunde låta vad som helst ske med henne sålänge inte något hände Mars. Sålänge han inte gjorde något dumt.

Mars satte sig bredivd henne och lade sina armar om henne, som för att skydda Vicinia för världen.
"Vi far hem nu, inget mer ska hända dig, jag lovar", sade han tyst med munnen nära hennes öra. Han skulle göra vad som helst för att förhindra att presidenten någonsin mer rörde Vicinia.

"Jag far inte hem om du inte följer med mig. Annars kan jag lika gärna stanna här." sa hon men hon ville hem, mer än något annat. Hon ville bort från allt, från huvudstaden och människorna som gjort henne illa...från presidenten. "Mars, jag vill hem." sa hon tyst med bedjande ögon och lutade huvudet mot hans arm.

"Jag kommer med, jag lovar", mumlade Mars och flyttade blicken till den strålande utsikten. Han undrade var presidenten var, vad som hänt sedan Mars anföll hans vakter och rymde till taket med Vicinia. Han skulle få lida för det, men Mars brydde sig inte. Presidenten skulle få känna så mycket mer.
"Kom till mina rum, vi ger oss av genast på morgonen", sade han bestämt och hjälpte Vicinia att resa sig. Där skulle hon vara säker.

Vicinia nickade tacksamt och ställde sig upp på skakiga ben. Hon vinglade till och tog tag i Mars. Hon hade inte insett hur svag hon i självaverket var. Eftersom hon slutat att äta, hade de gett henne en spruta. En spruta så att hon skulle kunna orka med nattens bestyr, men inte göra motstånd. Mer eller mindre drogad hade hon vart. "Du får stödja mig." sa hon och såg tacksamt upp på Mars, glad över att ha honom där.

"Såklart", sade Mars och lade sin arm om Vicinia så att hon kunde ta sig fram till dörren och sedan nerför trapporna. Det tog dem mycket längre än då de kom upp, men Mars hade en känsla av att Vicinia nu ville gå själv, för att få något av sina krafter tillbaka.
De träffade inga gäster på vägen till Mars rum och det tjänstefolk som passerade dem höll blicken nere.
Då de kom till Mars rum ledde han Vicinia till köket och ställde ett glas vatten vid hennes bord.
"Hur mår du?"