Sagan om ringen roll

Fairna väntade otåligt på dem, hon tyckte de tog allt för lång tid på sig. Hon ville inte att de skulle bli fångade, för då skulle hon bli tvungen att återvända och hämta ringen. Hon log när hon såg dem komma över bron
"Jag ser att lyckan bistod er" sa hon vänligt "låt den bistå oss alla när vi lämnar denna plats bakom oss" sa hon

Tamara nickar och de börjar rida, snabbt bort från dvärgstaden. Hon kände sig konstig, ringen tryckte mot hennes bröst. Precis som om den ville försvinnan in i henne, förena sig med henne.

Fairna höll ett vakande öga på Tamara men sa inget, hon fann det bäst så. Hon väntade ändå på att orcherna skulle komma. Dragor följde snabbt stigen och de kom ut på fälten. Hon var inte hundra på vart de befann sig, men hon visste att vägen tillslut skulle leda dem till Rohan eller Gondor om de fortsatte åt öster och bortom Gondor låg Mordor. platsen som hon såg som sitt hem.

Tamara följde efter Fairna och försöke få kontroll över sig själv. Helst skulle hon vilja riva sig av ringen, men det tog emot. Hon ville ha den. De red vidare, mot öst Tamara märkte knappt vart de red, hon var mer inne i sig själv än utanför.

Fairna hörde ett horn blåsa och hon visste vad den signalen betydde men hon kunde inte göra något och låtsades bli förvirrad och såg förskräckt på orcherna som störtade mot dem och särskilt mot Tamara. Fairna drog sin båge, det skulle se allt för konstigt om hon inte gjorde något
"Försvara er för allt era liv är värda" sa hon och sköt iväg pilar mot orcherna som föll ihop

Nerwen reagerade blixtsnabbt och drog upp pilbågen. Pil efter pil ven iväg. Och orch efter orch föll.

Tamara var inte berädd, hon var så inne i sig själv att hon inte upptäckte dem försen de hade ryckt henne ner från sadeln.
Men av den hårda dunsen på marken vaknade hon till medvetande, och drog en av sina dolkar och körde in den i sidan på en orsch.
Då hon märkte att de var påväg mot ringen, var det som om det svartnade för hennes ögon och med en kraft hon inte visste atthon ägde. Kom hon tillslut upp på fötter och kunde dra sitt svärd, hon andades tungt och kunde knappt stå upp då hon märkte att hon hade fått en kniv inkörd i låret.

Fairna siktade på orcherna som var för långt bort för att nå Tamara men tillräckligt nära för att det inte skulle se konstigt ut. Hon såg på orcherna och önskade att de bara kunde få tag på ringen. Hon svingade sig av från Dragor och drog sina långa knivar Legolas gett henne för många år sedan när de mötts. Hon var inte den skickligaste med dem men hon ville inte ta med Dragor för långt in i striden. Orcherna såg på henne och de försökte inte anfalla henne men hon stack ner några av dem ändå och låtsades försöka komma mot Tamara

Nerwen svingar sig av Enya och drar svärdet. Hon var snart framme vid Tamara.
Hon hugger huvudet av några orcher. De backar nästan undan från henne. En skrämmande glimt i hennes ögon och sedan föll yttliggare några huvuden.
Hon ser kniven i Tamaras lår. "Kan du gå?" undrar hon och svingar svärdet så att en till orch dör.

Tamara nickar, men är vit i ansiktet av ansträgningen att hålla sig upp. Det smärtar något otroligt i Tamaras ben och hon känner blodet droppa ner i strida strömmar.
Hon höjer åter svärdet, ett huvud föll av men med smärta känner hon en pil i armen och faller ihop på marken.
Halsbandet far runt hennes hals och ringen blev synlig, med ett skri far de över henne och rycker åt sig den.
Sedan försvinner de där ifrån, men Tamara märker inget av detta. Hon ligger kraftlös utbredd på marken och andas tungt av smärta och förlust.