En mugglare i Slytherin

SKRIV TILL DINA FINGRAR BLÖDER SÅ LÄSER JAG TILLS MINA ÖGON BLÖDER. GE MIG EN BOK OCH JAG LÄSER DEN HELLRE ÄN NÅGON ANNAN.

Oh, my darlings ♥ Tusen gånger tusen gånger tusen tack för alla era kommentarer och för att ni peppar mig att fortsätta skriva!

Ledsen att jag inte lagt ut nått kapitel på några dagar nu, men skolan har dragit igång den här veckan och har helt enkelt inte haft tid att skriva. Men nu är det helg! Så nu har jag knåpat ihop ett kapitel åt er, hoppas ni tycker om det

---

Kapitel 39: Stinkbomber och gryffindorare

Han log för sig själv när han lämnade uppehållsrummet. Den där kyssen hade varit underbar, den bästa hittills, och han var glad att han tagit chansen. En del av honom hade dock nästan önskat att de hade blivit påkomna.

För ifall de hade blivit påkomna skulle han inte längre behöva smyga och dölja sina känslor för henne när andra var i närheten. Det han ville helst var att hon skulle vara bara hans. Och om de hade blivit påkomna så skulle Nott fått reda på vad de gjort och antagligen lämnat Artemis. Hon skulle säkert bli ganska ledsen, men det var då han kunde kliva in och trösta henne och sedan kunde de vara tillsammans utan att behöva gömma sina känslor i tomma korridorer.

Det var inte så många elever vakna än så korridorerna var i princip tomma. När han gick genom entréhallen och såg in genom dörren till Stora salen såg han att den också var i princip tom. Det var bara lärarbordet som nästan var fullsatt, det var bara Dumbledore och drummeln Hagrid som saknades. I resten av salen satt de några idioter som var uppe trots att klockan bara var strax efter sju på morgonen. Sedan insåg han att han faktiskt också var vaken nu.

Han stönade lågt. Men han hade faktiskt en bra anledning till att han inte kunde sova som en vettig människa, vilket han tvivlade på att de andra eleverna hade.

Han fortsatte genom entréhallen och försökte ignorera att Slytherins timglas inte var lika fullt som de andra tre. Det var skamligt att till och med Hufflepuff låg före. Han skulle vara tvungen att utnyttja sina prefektförmåner och dra lite poäng från de andra elevhemmen senare, för så här kunde det inte se ut.

De få elever han mötte på vägen till sjukhusflygeln väjde undan för honom. De flesta hade lärt sig undvika honom om man inte ville ha problem. De var bara tre äldre gryffindortjejer som skulle gått in i honom ifall han inte klivit åt sidan. Om han inte misstog sig så spelade de i Gryffindors quidditchlag.

”Se dig för, Malfoy”, sade den längsta tjejen och blängde nedlåtande på honom. ”Vi vill ju inte att du ska göra dig illa inför nästa quidditchmatch”

Han nedlät sig inte att svara utan sträckte bara på sig och gick vidare. Han hörde hur de skrattade åt honom. Jäkla gryffindorare, trodde att de ägde stället bara för att guldgossen Potter gick där.

Han svängde runt ett hörn och gick rakt in i någon. Det visade sig vara en liten förstaårselev av utseendet att döma. Den andra eleven snubblade bakåt och föll på rumpan när de krockade. Pojken tappade en påse med något som föll ut på golvet och rullade iväg åt alla håll.

”Se dig för”, fräste han.

”Förlåt”, pep lilla pojken och började frenetiskt plocka upp det han tappat ut. Något med pojken sätt att försöka dölja påsen från honom fick misstänksam.

”Vad har du där?” frågade han strängt. Han hoppades verkligen att det var något som inte var tillåtet på skolan.

”In… inget”, pep pojken och rodnade medan försökte stoppa ner påsen i en ficka.

”Ge hit”, röt han och ryckte åt sig påsen. När han öppnade kände han genast igen de små gröngula kulorna som låg däri. Han log skadeglatt.

”Du vet väl att stinkbomber är förbjudna?” sade han lent och tog upp en liten kula ur påsen och höll upp den.

Förstaårseleven bleknade. ”Det… det är inga stinkbomber! Det är… godis!” sade han hastigt.

”Tror du verkligen att jag kommer gå på den?” sade han och hånlog. ”Men om du envisas kan du få bevisa det för mig. Ät”. Han höll fram stinkbomben.

Den lilla pojken skakade på huvudet och satte händerna för munnen. Han såg direkt vettskrämd ut.

”Så du erkänner att det här är stinkbomber?” frågade han.

Pojken nickade uppgivet.

”Ser du vad det här är?” sade han och pekade på prefektmärket som satt på hans bröstkorg.

Pojken såg upp och spärrade upp ögonen då han såg det silvriga P:et. Han nickade långsamt.

”Bra. Och då vet du också att jag kan dra poäng från dig. Vilken jag kommer göra, samt konfiskera de här stinkbomberna”. Han slängde ner stinkbomben han höll i handen i påsen och drog igen den. Pojken hängde besviket med huvudet.

”Tio poäng från…”, han såg ner på pojken och såg det röda och guldiga märke som blänkte på hans bröstkorg. Hans hånleende blev bredare. ”… Gryffindor. Stick härifrån nu”

Pojken vände på klacken och sprang därifrån, men innan han svängde runt hörnet såg han sig om och blängde ilsket på honom. Han såg hotfullt tillbaka.

När pojken var borta fortsatte han med lätta steg mot sjukhusflygeln. Stinkbomberna stoppade han i en ficka, de skulle han säkert få användning av.

När han svängde runt nästa hörn höll han på att gå in i någon igen. Men den här gången hann han precis väja undan från krocken. Han såg upp och mötte ett par allt för välbekanta gröna ögon bakom ett par runda glasögon.

”Se dig för, Potter”, spottade han fram.

”Du kan se dig för, Malfoy”, sade Potter lika giftigt.

”Det var du som nästan gick in i mig”, sade han nedlåtande. ”Om du inte passar dig kanske jag måste ta några till poäng ifrån Gryffindor”

”Några till?” sade Potter oförstående.

”Jag ertappade just en av era förstaårselever med en påse stinkbomber, som jag självklart konfiskerade. Ni borde ha bättre disciplin på dem”, sade han och hånlog.

”Du konfiskerade dem säkert bara så du kan använda dem själv”, sade Potter ilsket.

”Och om jag gjorde det? Det är inte så att du kan göra något åt det, jag är prefekt och mot det hjälper det inte om du råkar vara Dumbledores kelgris. Det som förvånar mig dock är att den gamle tokstollen gjorde Weasley till prefekt och inte dig”.

Potter rodnade ilsket. ”Jag har ingen aning, Malfoy. Hur du kunde bli prefekt är dock ett mysterium. Vem som helst skulle ju kunna se att du självklart bara skulle utnyttja det till att trycka ner andra elever.”

Han gjorde en förnärmad min. ”I fallet med de här stinkbomberna gjorde jag inget annat än att följa skolans regler, till skillnad från dig, Potter”

”Grattis, Malfoy, du gjorde något rätt för en gångs skull”, sade guldgossen nedlåtande.

”Alla kan ju inte vara lika perfekta som dig”, sade han sarkastiskt och började gå därifrån. Han orkade inte med den korkade gryffindoraren.

”Var är du på väg?” frågade Potter när han svepte förbi honom.

”Inte för att du har något att göra med det, Potter, men om du måste veta är jag på väg till sjukhusflygeln”, svarade han kallt.

”Ah, jag hörde att du slagit Parkinson medvetslös igår”, sade Potter med en ton han inte riktigt kunde placera. ”Typiskt slytherinare att vända er mot varandra”

Han stannade och vände sig om. ”Du vet inte vad du talar om”. Han blängde på idioten.

”Först Artemis, och nu slår du till och med ut din framtida fru. Du är ju sjuk”, sade Potter.

”För det första – du vet ingenting om relationen mellan mig och Pansy. Och för det andra så var hela historien med Artemis i grund och botten ditt fel, Potter”, sade han ilsket.

”Jag kan erkänna att det var fel av mig att säga det, men om du inte haft sådana sjuka idéer så hade hon inte behövt vara utstött nu”, sade Potter och drog en hand genom det löjligt rufsiga håret.

”För din information så har vi välkomnat Artemis tillbaka till Slytherin”, sade han överlägset.

Potter hajade till och såg förvånat på honom. Sedan dök en bekymrad rynka upp mellan hans ögonbryn. ”Det har hon inte sagt”

”Kanske är ni inte så bra vänner som du trodde”, sade han med ett hånleende. ”Om du ursäktar mig, Potter, så har jag bättre saker för mig än att prata med dig. Och fem poäng från Gryffindor för att du tror att du vet bättre än alla andra”.

Han vände på klacken och gick därifrån. Där fick Potter så att han teg. Han var glad att Artemis uppenbarligen inte talat om för gryffindorarna att hon hade fått komma tillbaks till Slytherin, kanske betydde det att de inte var så bra vänner som han fruktat. För hon var mycket bättre än att ha sådana vänner som Potter, Wealsey och Longbottom.

Plötsligt var han framme utanför sjukhusflygeln. Kicken han fått av att sätta dit Potter sjönk ihop när han insåg vad han var tvungen att göra nu. Att få Pansy att acceptera Artemis skulle bli näst intill omöjligt, men han var tvungen att försöka.

Han tog ett djupt andetag och sköt beslutsamt upp dörrarna.

---

I det här kapitlet ville jag försöka komma tillbaka lite till den självgoda och nedlåtande Draco som han faktiskt är. Jag vill inte att han ska bli för snäll om ni förstår. Jag är inte helt nöjd, men vill bara lägga ut ett nytt kapitel nu, så det får gå ändå

Hoppas ni gillade det iaf! I nästa kapitel får ni se vad Draco och Pansy pratar om! Ska försöka skriva det till imorgon

Jättebra!! Finns inget annat ord på hur bra det var

Jag finner inte ord.
Bara döda mig inte. det är aningen för mycket känslor i den här ff'n än vad som är hälsosamt..

Du dödar mig! Jag dör i läs-sjuka snart!

Jag ääälllssskar den!
Kappittlett var underbart ( precis som alla andra ) och jag fattar inte varför du inte är nöjd?
Önskar jag kunde skriva så!

Underbart, Draco är tillbaka så fruktansvärt bra!

Underbart vad bra det är! Kan liksom inte låta bli att gilla draco trots att han faktiskt i mångt och mycket är ett as! Det är ju ändå draco liksom :3

Finns inte ord för hur bra jag tycker att den här ffen är och jag blir alltid lika glad när jag ser att ett nytt kapitel har kommit! ♥

Wohoo längtar! Ingen fara att du inte kan uppdatera varje dag, ta den tid du behöver så att kapitlen kan bli så bra som möjligt!