PRS Kkaebsong & JustAFriend

”Trevligt, trevligt”, konstaterade Zhìyuan och nickade, med ett litet leende på de smala , bleka läpparna. Varför kunde det inte ha varit mode att se död ut? För isåfall hade han verkligen varit fashionabel. Nu gick han istället och oroade sig extremt mycket över vad Max tyckte om honom. Sure, den jämnårige hade sagt att han tyckte om sjuttonåringen, men inte heller hur han tyckte om honom. Tänk om allting som stod emellan den där osäkerheten och attraktion helt enkelt var utseendet? Fan. Frustrerat drog Zhìyuan händerna utmed ansiktet, alldeles förlorad i den lilla teorin medan fötterna lydigt travande vidare mot deras nästa lektion. Kunde man bli mer pinsam och osäker på sig själv?
”Så, vad tror du att professor McGonagall kommer slänga mot oss under den här lektionen då? Hon brukar kunna vara ganska elak”, började han plötsligt, från ingenstans, och svängde in i en svagt upplyst korridor.

Jo, trevligt skulle det väl bli. Baserat på sällskapet i alla fall. Situationen eventuellt mer tveksam. Fast vad visste Max om det? Cirka ingenting. Fast han visste ju att det gjorde otroligt ont och det var väl svårt att få något sådant att bli trevligt. Eller? Äsch, det skulle nog bli bra på ett eller annat sätt.
"Tja, skulle inte förvåna mig om hon slänger in en katt eller något som vill ska förvandla. Hoppas dock inte det. Fast med tanke på att hon själv kan bli det så kanske hon har mer respekt för just katter. Äh, jag han ingen aning...", babblade han tankspritt på. Nej, det var i princip omöjligt att gissa sig till. McGonagall kunde komma på lite allt möjligt.

Trots att förvandlingskonst var det ämnet som Zhìyuan var bäst på, så var ytterst tveksam till om han skulle kunna förvandla en katt eller liknande. Nja, inte tills vidare. Möjligen om någon vecka, då hjärnan kanske hunnit blivit lite piggare? Men det var ju inte säkert att han skulle klara det då heller, med tanke på hur klumpig och värdelös han var.
”Gör hon det så kommer jag lägga benen på ryggen och fly, innan hon hinner skälla ut mig alltså”, fastslog sjuttonåringen och nickade. ”Att vi ska ha förvandlingskonst under den här dagen är ta mig fan bara ironiskt”, fortsatte han därefter med en grimas, för att sedan dra upp axelbandet lite längre upp på axeln.

"Äh, då håller jag kvar dig där inne", svarade Max med ett skämtsamt leende och klamrade sig fast på den längres ena arm. Åh herregud Max, går det att vara mer skum och pinsam? Klamra dig fast på en jämnårigs arm? När han har känslor för dig och du för honom? Ughhh, leka med elden var det ja...
Han lossade på greppet och sänkte blicken till golvet igen i takt med att kinderna återigen antog en lätt rosa nyans. Många skulle nog anse att Max var söt med de fräkniga och lätt rosiga kinderna. De gröna ögonen och fågelboet hjälpte ju också till på den fronten. Max själv delade dock inte den åsikten. Nej, att konstant rodna var opraktiskt och han var inte speciellt förtjust i någon del av sig själv. Ögonen var okej, men resten? Knappast.
"Tja, det är ju egentligen inte speciellt konstigt att du är bra på det, när jag tänker efter", svarade han med ännu ett snett leende. Han fäste blicken på den jämnårige. På de skarpa, attraktiva ansiktsdragen. Visst såg han trött ut. Väldigt trött. Det gjorde dock inte att fjärilarna tog det lugnt. Nej nej, de fladdrade på för fullt.

”Du, jag ser kanske smal och tanig ut, men inte en chans att du skulle kunna hålla fast mig någonstans. Även om du verkligen, verkligen försökte”, påpekade Zhìyuan och såg plötsligt extremt road ut. Dels för att den jämnårige nyss klängt på honom - ett faktum som han försökte att inte hänga upp sig på, men gjorde det ändå - men även för att han nyss sagt de där små roande orden. Nej, sjuttonåringen såg inte speciellt stark ut, men kroppsbyggnaden var någonting som ofta lurade folk. Hur länge hade han inte spelat i quidditch laget? Snart fyra år? Det var tillräckligt med tid och träning för stt han skulle ha lyckats bygga upp en extremt bra bas. Kombinera det med wushun och allting föll genast på plats.
”Kan du sluta eller?” Undrade Zhìyuan plötsligt, när han insåg att Max kinder blivit rosiga. ”Förr eller senare kommer jag inte att kunna motstå dig längre om du fortsätter sådär..försöker du typ förföra mig eller?” Knorrade han och ruskade på huvudet. Visserligen var det kanske inte så troligt stt det var det den andre höll på med. Men det kändes verkligen som det. Utan tvekan. Sjuttonåringen höll bokstavligen på stt tappa förståndet.

Nej, mycket riktigt hade nog Max inte en chans. Inte en chans i hela världen. Han var inte stark. Inte alls. Eller det var kanske att överdriva för han orkade ju gå runt och bära på Kiwi(vilket minst sagt var ett par kilon) dagarna i ända. Men inte stark stark. Stark nog att hålla fast en åtminstone en och en halv decimeter längre quiddichspelare. Oavsett om personen i fråga såg tanig ut eller ej. Nepp, inte en chans.
Kinderna antog raskt en djupare rosa nyans av den andres fråga. Förföra? Hur skulle han kunna göra det? Det fanns liksom inget fint eller attraktivt att jobba med. Nu visste ju inte Max vad den andre syftade på, men ändå. Han var ju bara Max liksom.
"Sluta med vadå?", undrade han, fortfarande med ögonen fästa på Zhìyuan. Han bet sig löst i underläppen och fortsatte mot klassrummet, som skymtade lite längre fram.

De svarta ögonen blängde mot den kortare och underläppen putade buttert.
”Sluta rodna, det driver mig på riktigt till vansinne”, gnällde Zhìyuan och gled smidigt in framför Max, för att blockera dennes väg. ”Jag skojar inte ens..det är så förbaskat gulligt att jag typ vill..åh, jag vet inte ens”, förklarade han frustrerat och knäppte till den andre löst i pannan. Och sjuttonåringen som tänkt att han inte skulle prata om det där. Alltså om hur bra Max såg ur och bla bla bla. Men den lilla planen hade ju redan hunnit krossas, på väg från en lektion till en annan. Återigen så skyllde han på fullmånen, trots att det inte var särskilt troligt att det var den som fick honom att bete sig pinsamt. Tyvärr var nog det helt och håller Zhìyuans fel.

När vägen blockerades sänktes blicken en aning. Till den andres läppar. Tills det att den jämnårige nämnde det där med gullig. Då vändes blicken ner i marken istället. Max händer vandrade upp till de minst sagt varma kinderna. Visst hade han känt av det men inte så mycket. De var säkert jätterosa ughhh. Kanske ville de göra allting tydligare och få Max hjärna att slutligen skärpa sig. Händerna flög upp till pannan instället. "Aj", muttrade han. Inte för att det egentligen gjorde ont men blä, han visste inte vad mer det fanns att säga.
"Men äsch, du gör det ju bara värre genom att säga så", påpekade han och lutade pannan mot Zhìyuans bröstkorg i ett försök att dölja rodnaden. Vilket ju tekniskt sett var typ motsatsen till vad som var lämpligt i situationen.

”Nej, jag är bara extremt ärlig och...det där kan inte ha gjort ont!” utbrast sjuttonåringen och himlade med ögonen, bara för att själv börja rodna när Max fick för sig att gömma ansiktet i hans bröstkorg. Oj, oj, oj. Nu började minsann varningsklockorna tjuta igen, högre än någonsin innan faktiskt. Det ringde riktigt ordentligt i öronen på Zhìyuan, som började känna sig lätt vinglig - vilket tillslut resulterade i att han greppade tag i den jämnårige. Smidigt som fan, verkligen.
”Min stackars hjärna kommer att explodera snart”, klagade sjuttonåringen och begravde ansiktet i Max stökiga lockar. Herrejösses vad de softade härligt då. Helvete. Nu skulle han ju aldrig kunna lyfta på huvudet igen. För att inte tala om hur den andre måste ha känt sig i det läget.

"Jag-", började han mumlandes, men avbröt när han kände Zhìyuans andetag bland lockarna. Jösses.
Okej, vad i helskotta skulle han göra nu då? Den spontana reaktionen var väl att borra in sig ännu mer. Dra inte den andre i en varm kram och aldrig släppa. Eller fly. Fast det kände egentligen inte lockande alls. Nej, han trivdes där tätt intill. Däremot skapade det endast kaos i virrvarret av tankar, känslor och fjärilar.
"Det här är nog egentligen inte speciellt bra för någon av oss va?", mumlade han, utan att flytta sig en centimeter.