prs yehet & kkaebsong

Joshua ler försiktigt, vet inte riktigt hur han ska känna över det den andra eleven säger. Han håller om honom, sluter ögonen och lutar sitt huvud mot Zihaos som har sitt vid hans axel.
"Förlåt," säger sextonåringen, vill bara krama ut smärtan från den äldres kropp. "Jag tror tyvärr inte att det är jag som gör det där." viskar han.

”Kanske inte, men det känns i alla fall bra mycket bättre om vi låtsas som det”, sade Zihao tyst och skrattade till. Han gjorde ytterligare en grimas när han slutligen lutade sig bakåt, med händerna vilande på Joshuas axlar. Ögonlocken öppnades och stängdes några gånger samtidigt som sjuttonåringen försökte att lugna pulsen genom att ta djupa andetag.
”Är det bara jag som är hungrig?” Frågade han sedan för stt komma på mer positiva tankar.

Blicken följer Zihao när han lutar sig bakåt, och tillslut öppnar ögonen. Joshua lägger sina händer över den äldres och stryker tummen över handryggen.
"Du har inte ätit middag va?" frågar sextonåringen, som när han tänker på det är extremt hungrig. Visserligen lyckas han gå igenom dagen med endast en halv macka i magen väldigt bra, men det betyder inte att magen är helt nöjd. "Vill du gå till stora salen och äta? Eller ska jag gå och hämta mat?"

Zihaos ögon vandrade långsamt mot madam Ponfreys kontor, där dörren var stängd. Skulle hon märka om han försvann någon timme? Framför allt, skulle han hamna i trubbel om hon fann sängen tom? Han kände sig ändå helt okej, åtminstone tillräckligt bra för att gå till den stora salen och äta.
”Tror du att hon blir arg om jag inte äter här? Jag menar, jag känner mig ändå hyfsat och det skulle vara trevligt att slippa sjukhusflygeln en stund”, sade han och bet sig löst i läppen. Med tanke att skolsköterskan ville hålla honom kvar i flygeln under resten av veckan kunde det väl ändå inte göra något om han åt middag någon korridor bort?

Joshua rynkar lite på ögonbrynen, kanske det är bäst att inte ta med Zihao nu om madam Pomfrey vill ha honom där i en längre tid.
"Du kanske kan gå till stora salen imorgon istället? Känns rätt riskabelt när det hänt två gånger under en dag." säger han med ett svagt leende, förstår att Zihao inte vill ligga inne på sjukhuset hela dagarna i sträck. "Kan kanske säga till dina vänner, så kan de komma och hålla dig sällskap istället?" Det kan trots allt bli aningen kvävande, att ha samma person omkring sig under en hel dag, Joshua vet inte vad den äldre eleven tycker om det. Men hans vänner vill säkert träffa honom.

Visserligen skulle det vara trevligt att träffa sina gamla hederliga Slytherin kompanjoner, men de skulle bara börja ställa en massa frågor som Zihao inte skulle kunna svara på. Det skulle bara sluta med att någon av dem såg rätt igenom honom, vilket han helst ville undvika.
”Det är okej, de kommer ändå bara försöka komma på vad det är för fel på mig, till de faktiskt gör det”, sade han och drog på munnen, trots att ögonen talade om en helt annan känsla. ”Du borde väl ändå gå snart i vilket fall? Jag slår vad om att du redan har en hel drös med läxor att ta itu med.”

Magen knyts ihop när han ser ansiktsuttrycket speglas över den äldres ansikte. Joshua vill inte lämna honom ensam när han är i ett så dåligt skick.
"Du behöver inte berätta något för dem om du inte vill.. de förstår nog om du vill ha vissa saker hemliga." viskar han, ställer sig upp från sängen och lägger sina händer vid Zihaos kinder. "Sannerligen har jag ett helt lass med läxor, men jag vill inte direkt lämna dig ensam i ett sånt här bedrövande ställe. Är du säker på att jag inte ska be dem komma upp? Kan hota med att klå upp dem om de intervjuar dig."

Ett skratt undslapp Zihao och han ruskade på huvudet, så att det svarta håret studsade lätt.
”Jag är helt säker”, lovade han och placerade sina händer över Joshuas. Beröringen gjorde honom varm inombords, fick kinderna att bli lätt rosiga. Även om han egentligen önskade att sextonåringen skulle stanna, förstod han att tanken var självisk.
”Madam Pomfrey kan ju alltid hålla mig sällskap om jag känner mig ensam och tro det eller ej, men jag kan faktiskt ta hand om mig själv. Nästan i alla fall”, fortsatte han och drog på munnen.

Joshua granskar ansiktet framför honom, försöker se om han kan hitta någon lögn i den andres ögon.
"Be madam Pomfrey att ge dig mat, hon måste ha helt glömt bort det." säger sextonåringen med sina ögon i kontakt med Zihaos. "Jag kanske kommer tillbaka sen, Mimmi behöver komma ut lite från vår instängda sovsal." Joshua låter sina läppar snudda vid den äldres, fortfarande ovan vid förändringen i deras handlingar, innan han drar med sig böckerna han tagit med från sista lektionen.

Zihao fingrade lite på sina läppar efter den fjäderlätta beröringen samtidigt som han betraktare Joshua.
”Du behöver verkligen inte komma tillbaka”, försäkrade han och vek undan med blicken. ”Jag menar, du har säkert betydligt viktigare saker att ta itu med”, fortsatte han snabbt och gjorde en gest mot böckerna sextonåringen bar på.

Med ett övertygande leende på läpparna, lutade han sig tillbaka mot sänggaveln. Händerna pillade lite med täcket under honom, vilket de säkert skulle göra resten av kvällen. Det fanns inte direkt ett överflöde av aktiviteter att utföra i sjukhusflygeln. Böckerna som Weimin lämnat var inte ens ett alternativ.