Någon som vill rolla Hungerspelen?

Efter vandringen från taket till Mars rum kände sig Vicinia mer slut än någonsin. Men samtidigt var det en skön känsla. Hon var slut av att hon rörde på sig, inte för att hon blivit drogad eller liknande. Det var en skön känsla.
Vicinia satte sig trött ner på en stol och tog emot glaset. Hon borde väll börja äta? Men vatten räckte bra nog, det var längesedan hon hade ätit eller druckit något. Hon tog en klunk och ställde sedan ner glaset, och såg på Mars. "Vet inte, hemskt? Jag orkar ju inget." sa hon och försökte hålla undan mörkret som åter försökte ta över henne. Det som gjorde henne kraftlös och likgiltig för allt.

Mars nickade och gick till kylskåpet. Deet var tydligt att Vicinia inte hade ätit ordentligt sedan hon kommit till huvudstaden, så hon skulle knappt kunna äta något nu. Trots det tog han fram några frukter och placerade dem på bordet, ifall hon skulle vilja äta.
"Det kommet att bli bättre" sade han mjukt och satte sig intill henne, plötsligt fylld med ånger. Allt han hade gjort för presidentens skull, för Vicinias skull, bara för att hitta henne så här.

Vicinia nickade och lutade sig mot Mars när han satte sig invid henne. Hon såg på frukterna men åsynen av dem fick henne att känna sig illamående. Men hon visste att hon borde äta, men inte nu, inte här. Hon förde åter vattenglaset till sina läppar och tog en klunk. "Hur har du haft det då?" frågar hon och ställer ner glaset.

"Bättre än du", svarade han, men undvek hennes blick. Han ville inte berätta åt henne, tänkte inte berätta henne. Det här var redan tillräckligt hemskt, utan att hon måste känna sig ansvarig för det som hänt med honom.
Följande dag skulle de åka till elvan och allt skulle vara normalt. Men före det måste Mars tala med presidenten.

Vicinia såg undrande på honom, något var det han döljde. Men hon visste inte vad. Hennes huvud snurrade dock och hon orkade inte fråga, hon skulle göra det sen. När de var hemma, hemma i 11an, hemma med Mars.

"Kom, jag tar dig till sängen", sade Mars och lyfte upp Vicinia, som åter såg ut som om hon skulle kunna svimma vilken sekund som helst.
Enkelt bad han henne till sin stora dubbelsäng och satte sig på sängkanten, strök försiktigt hennes kind.
"Jag måste gå, bara till en stund. Vänta här jag kommer.snart tillbaka", sade han mjukt men bestämt.

Vicinia nickar och ler svagt där hon ligger i sängen. "Kom tillbaka snart och kom helskinnad tillbaka." sa hon en aningen oroligt för hon ville att inget skulle hända honom. Trött sluter hon ögonen och hoppas på en fridfull natt utan vare sig mardrömmar eller nattliga gäster, förutom Mars då.

"Oroa dig inte", sade han tyst och kysste henne mjukt på pannan. Sedan släckte han ljusen, men lämnade fönstret öppet, så en sval vind blåste in och Vicinia kunde se stjärnorna utanför.
Mars ignorerade alla han passerade. Han visste var presidenten skulle vänta. Vakterna som stod utanför kontoret släppte tyst in Mars och stängde dörren efter honom.
"Du skulle hålla henne säker, inte bjuda henne runt bland dina vänner", morrade Mars hotfullt och ställde sig framför presidenten. "Jag tar henne hem imorgon."
"Du kan ta henne med, men förvänta.dig inte mer. Det är inte över." Presidentens lugna ton var mer hotande än om han skrikit, men Mars tänkte få bort Vicinia.
Då Mars steg ut ur rummet grabbade vakterna honom, och med stor svårighet drog de honom till ett avskilt rum, där fem män väntade.
"Presidenten skickar Sina hälsningar", sade en av männen och kavlade upp sina örnar. "Det här är bara början." Och så föll det första slaget.

Vicinia somnade i trygg förvissning om att Mars skulle komma tillbaka. Den svala vinden och stjärnorna fick henne att känna sig mer hemma än någonsin. Snart skulle de få fara hem.

Mars visste inte hur lång tid det gått, om det var tio minuter eller flera timmar, då vakterna slutade och lämnade rummet. Mars låg i en pöl av sitt eget blod och flämtade tungt. Han var säker på att han brutit åtminstone ett revben.
Det här var presidentens hämnd över att Mars störtade in och tog Vicinia med sig, det var Mars säker på.
Han drog sig upp i sittande ställning med ett stön och torkade bort blodet som rann nerför hans ansikte från ett sår i pannan. Han kunde inte gå tillbaka till Vicinia så här. Mars var inte säker på om han överhuvudtaget kunde gå.
Han försökte resa sig, men föll tillbaka till golvet, utslagen av smärtan.

Det var morgon då Mars vaknade, inbäddad i ett vitt rum. Han hade tvättats ren, och bandage hade virats runt hans bröst för att stödja revbenen.
En man med uttryckslöst ansikte kom in och meddelade att Mars skulle sminkas, och då stylisten var klar var alla blåmärken och sår gömda, men smärtan var kvar.
Mars visste att presidenten var tvungen att gömma såren för folket, men Mars var glad att Vicinia inte skulle se dem.

Så han gick upp till rummet och knackade på dörren innan han steg in.