Sagan om ringen roll

Nerwen hinner knappt reagera, men snart sitter hon på knä bredvid Tamara. Hon såg ringen, och orcherna har nu tagit den.
"Tamara!?"

Tamara flämtar av ansträgning. Kniven i låret och pilen i armen....allt blir som en ända stor smärta.
Hon ser på Nerwen och ögonen fylls sakta med tårar. Nu när ringen inte längre påverkar henne, inser hon vad hon gjort. Varför hålla den gömd från de andra? Hon förstod inte varför hon handlat som hon gjorde.
"Förlåt." flämtar hon tyst fram och ser på Nerwen.

(BTW^^ Folk har hoppat av...så vi är nu tre alver och en människa^^ se första sidan xP )

"Det finns tid för ursäkter senare. Vi måste göra något åt dina skador" säger Nerwen och hon märker att Enya står bakom henne. Nerwen ställer sig upp och tar fram sin väska. Hon sätter sig vid Tamara igen. Hon börjar med kniven i låret.

Tamara nickar och biter ihop då Nerwen börjar med kniven i låret. Tankarna far iväg, hur kunde de veta att hon hade ringen? Alla var ju över henne, som om de visste....

Fairna ser orcherna fly och nickar åt dem innan hon rusar fram till Tamara
"Jag framför min ursäkt då jag inte kunde nå er" sa hon sorgset och såg på sina resekamrater "Är era skador allvarligare än de syntes vara?" frågade hon och såg på Tamara med spelad oro. Hon var nöjd för Sauron hade fått ringen och hon levde. Dragor kom fram till henne och hon strök honom över mulen men sa inget

Tamara ser upp på Fairna men svarar inte. Hon skämms, hon skämms något så otroligt. Att låta sig ledas av ringen, att inte berätta för de andra och så har hon dödat två dvärgar utan någon som helst mening. Och nu hade Sauron ringen och allt var hennes fel, hon var en skam för människosläktet.

(skriver snart är inne på mobilen )

Fairna såg på Tamara
"Tappa inte modet min vän, ty det var inte ditt fel. Ringens kraft är större än du kan föreställa dig. Ty de frestar er människor mer än oss andra" sa Fairna och såg sedan efter orcherna och log

"Ja, kanske det." svarade Tamara bara, och hatade att komma från ett så svagt och lättfrestat släkte.
När skadan på låret och skadan i armen blivit rengjort och omlagt, sätter hon sig försiktigt upp.
Hon känner sig lätt yr, men ändå lätt om hjärtat. Ringen påverkade henne inte mer, men dock hade de förlorat den.

((Sorry för att jag inte skrivit. Är sjuk ))

Nerwen tittar på Tamara med oro och en gnutta besvikelse i blicken. Men vad hade hon förväntat sig. Människor var lättpåverkade. Men kanske hade hon trott att Tamara på något vis skulle kunna stå emot frestelsen. Isåfall så hade hon nog fel. Men vem vet. Nästa gång kanske Tamara väljer att inte göra det ensam. Om det blir någon nästa gång.
"Ät lite" säger hon till Tamara och räcker fram lite mat. "Du behöver ny energi"