19 år senare [Privat roll]

"Yaxley?" ropade hon inget svar. Hon parerade en förbannelse som kom från en okänd kvinna innan hon gick vidare
"Yaxley?" ropade hon igen "Men svara för i helvete" sa hon, hon började bli orolig. Hon duckade när en förtrollning kom flygande. Hon såg inget på grund av dimman som uppstod när människor sprängde saker, det var egentligen mer damm än dimma.
"YAXLEY!" skrek hon hoppades att han inte skulle vara här. plötsligt snubblade hon över något, en kropp. Hon tittade ner och skrek till, det var Yaxley.
"NEJ" hon skakade honom ihop om att han skulle vakna, vilket han inte skulle göra det visste hon redan. livet var inte rättvist, först Severus, sen Simon och nu Yaxley. hon kände tårarna rinna ner för kinderna och hon la huvudet mot hans bröst, Yaxley hade varit hennes bror, den som tagit hand om henne när Severus dött och hennes far inte varit där. Hon hade mött honom på resor och nu fanns han inte mer, hon vägrade tro det. Cara stängde av omvärlden runt henne totalt. om någon ville döda henne nu skulle hon inte bry sig, alla andra var redan döda

Voldemort kastade den första förbannelsen, en dödande, och James parerade den lätt med fläderstaven. Voldy såg förvånad ut, och James snurrade nonchalant staven mellan fingrarna. Han såg ilskan bubbla upp inom Voldemort, som än en gång kastade en förbannelse över honom, som han än en gång parerade. Sedan började James kasta förbannelser på måfå mot Voldemort, men visste att han inte skulle kunna besegras om han inte dödade James först. Det skulle inte räknas som att besegras om han välkomnade den dödande förbannelsen. Han sträckte ut armarna i en skut-mig-då gest och log mot honom. Voldemort såg förvirrad ut och uttalade orden.
"Avada Kedavra!" James föll till marken, och allt blev svart.

Cara kände en hand på sin axel försökte putta bort människan.
"Vildkatten det är jag" sa Bellatrix och satte sig ner vid henne och kramade om henne.
"Han är död" sa Cara sorgset och slängde sig i kvinnan hon kallade mors famn.
"Jag vet vännen jag vet" sa Bella och vaggade henne fram och tillbaka samtidigt som hon nynnade något.
"Bella" ropade en välbekant röst, hennes fars röst
"Här borta" svarade Bella och Voldemort kom snart fram till dem "Varför är du så glad?" frågade Bella.
"Potter är död och James är död" sa Voldemort glatt och Cara såg chockat på honom. Var James död som i riktigt död eller bara död genom horrokruxen? Cara kände tårarna rinna, hon ville inte veta. Hon ville inte ha fler döda människor runt sig.
"Du hade kankse inte behövt tala om det just nu" sa Bella argt och försökte trösta Cara
"Döda mig med" sa Cara lågt
"Nej" sa hennes far bestämt
"Alla andra jag bryr mig om är döda, jag vill inte leva med" sa hon sorgset och slöt ögonen

Allt var fortfarande svart. Det kändes som om han låg på något, men om han var död skulle han väl inte kunna känna. Döden var tråkig... Om det här var att vara död, så var att vara död idiotiskt!
"James." hörde han en djup röst säga. Han öppnade ögonen och bländades av ett vitt ljus. Han reste sig upp, och framför honom stod hans föräldrar. "James, horrokruxen är borta. Du måste återvända och göra slut på honom, gör slut på Voldemort." hans mor öppnade munnen.
"Jag är stolt över dig, du har blivit en skicklig trollkarl." James log mot dem och blundade, kände den hårda marken under sig, hörde Voldemorts glädje. Han kunde känna sin hand klämma åt fläderstaven under sin mage. Han flög upp, vände sig snabbt mot Voldemorts rygg och höll staven mot mannen med det vita ansiktet. Han kom ihåg vad en film hade sagt honom en gång i mugglarvärlden.
"If you wanna shoot, shoot, don't talk." han flinade och öppnade munnen.
"Se upp!" ropade en dödsätare, och precis då Voldemort vände sig om skrek James
"Avada Kedavra!" förbannelsen träffade den blekes panna innan han ens han höja staven. James pekade den mot de andra dödsätarna, den funkade fortfarande för honom. Det var värt risken. "Finns det någon annan?! Finns det någon som kan ge mig en utmaning?!" skrek han åt dem.

Cara tittade upp när dödsätaren skrek till, hon såg James komma flygande. allt skedde så fort men ändå så långsamt, hon såg allt hände som om det tog år för det att ske ändå var det över på några sekunder. hon såg sin far falla ihop på marken och hon skrek till. Hon visste att James hade pratat om att döda honom men hon trodde inte han skulle lyckas. Hon hade inte ens haft tid att säga hejdå. Bella satt förstelnad medan Cara skrek till.
"Far" sa hon, trotts att hon hatade honom hade hon aldrig slutat älska honom, han var trotts allt hennes far. Hon orkade inte mer, de var som om de dog allihop som om de var hennes fel.
"Jag kan" sa Bellatrix och ställde sig upp.
"Bella gör det inte" sa Cara bedjande.
"oroa dig inte Vildkatten" sa Bella och Cara slöt ögonen och satte händerna för öronen hon ville verken se eller höra Bella dö

James såg Bellatrix ställa sig upp och fylldes direkt av rent hat, detta var kvinnan som mördat hans föräldrar. Han spottade mot henne och höjde staven, hennes ögon var fyllda med lika mycket hat som hans egna. Hon höjde också sin stav. James hade glömt allt om att kontrollera sin maktgalenhet, allt om godhet, ärlighet. Allt han visste nu var hat, hat för att hon tagit hans föräldrars liv, torterat honom, tagit hans arm. Han kastade trollformel efter trollformel, hon parerade och kastade tillbaks dubbelt så många. Han viftade staven som ett svärd, bakom henne satt Cara framför Voldemort med slutna ögon. James stannade upp i en enda sekund av ånger, och det var tillräckligt för Bellatrix.
"Avada Kedavra!" precis då James tittade upp fylldes hans ögon av grönt ljus, sedan såg han ingenting mer. Han kände ingenting, han var ingenting. Fläderstaven rullade ur hans fingrar, ner för betonggatan. rullade mot gatubrunnen och föll, rakt ner i kloakerna. På gatan låg det nu en kropp, som hade tillhört en man vars hjärna hade förvridits av makt, hat och kärlek. Nu fanns bara hans skal, hans själ reste vidare.

"Vildkatten" sa en röst långt borta och Cara tittade upp, Bella stod framför henne, men om Bella levde så, så var James död. Cara orkade inte mer, hur hon än gjorde, vad som än hände dog alltid någon. Hon tog sin egen stav och tänkte just skada sig själv när Bella tog den ifrån henne "NEJ!" sa hon bestämt.
"Bella jag orkar inte" sa Cara lågt
"Det gör du visst!" sa Bella och drog upp henne på fötter "Du är en Riddle du tar dig igenom det här! Och du tar över efter din far nu!" sa hon bestämt. Cara bara stirrade på henne. Trodde de verkligen att hon kunde göra det? bara ta över. Cara skakde förskräckt på huvudet och backade undan från Bella. Hon ville inte se någon av dem just nu, inte Bella eller de andra dödsätarna och definitivt inte de döda kropparna. Hon backade in i dimman och började sedan springa från platsen

Det hade legat en kropp på den kalla asfalten, en död kropp, som tillhört en trolldryckslärare utan arm. Men kroppen låg inte där längre, kroppen syntes inte till någonstans. Ingen lade märke till detta faktum just nu, men när de väl gjorde det hittade dem inget spår efter kroppen, inget livstecken av James Carnalos. Hans själ däremot, åtminstone en bit av den, växte sig i detta tillfälle starkare inuti en liten Hogwartsflickas inre, då hon stirrade djupt in i spegeln han "tappat" några dagar tidigare. Ju djupare hon tittade, ju starkare blev själen. Om han kunde, skulle han få upp ett flin på sina läppar.

Cara sprang tills benen inte bar henne längre, hon föll ihop på den våta marken. Hon visste inte vart hon var. London var stort och hon var vilse. Hon satte sig på trottoaren och lutade sig mot ett staket. Vad var vitsen när de alla var döda, Yaxley, hennes far och James. Hon undrade om hon hade någon förbannelse över sig själv som gjorde att alla runt henne dog? Och nu ville de att hon skulle ta över? inte en chans! Hon hade ingen lust att vandra rakt in i det liv hon försökt fly ifrån så länge. Hon hörde hur det började åska och snart vräkte regnet ner men Cara satt bara och stirrade rakt fram

Han lyckades ta kontroll över flickans ena arm och hand, fick henne att klottra ner ett meddelande till Cara och vilade sedan i väntan på att få komma ut igen, att få... Gå igenom stinkande smutsvatten för att hitta en trollstav. Hans uggla såg brevet när den flög in igenom fönstret, det var tur att han gjort den till en horrokrux också. Ugglan flög iväg för att hitta Cara, med ett väldigt litet papper rullat runt benet, med ett enda ord och en bokstav i James handstil.
Horrokruxer
J