En mugglare i Slytherin

Jag förstår att du inte kan skriva varje dag, det hade jag unte heller kunnat!!

Hej alla underbara! Här kommer nästa kapitel!

Det här kapitlet var ganska roligt att skriva, hoppas ni tycker om det

---

Kapitel 40: Inte riktigt som planerat

Den enda sängen som var upptagen för tillfället i sjukhusflygeln var den som Pansy låg i. När han kom närmare såg han att hon fortfarande sov. Hon hade ett bandage runt huvudet och så mycket snällare och fridfullare ut än vad hon gjorde när hon var vaken.

Han slog sig på stolen som stod bredvid hennes säng. Skulle han väcka henne eller inte?

Han såg på henne igen. Det tjocka svarta håret som stack fram under bandaget var tovigt och hon var lätt svullen runt ögonen. Det såg ut som om hade gråtit. Han kunde inte låta bli att tycka hon såg sårbar ut, helt olik den Pansy han kände.

Innan han hann bestämma sig för ifall han skulle ta mod till sig och väcka henne eller smita därifrån så slog hon upp ögonen.

I en sekund såg de bara på varandra. Pansy såg chockad ut, och han antog att hon inte hade förväntat sig att se honom där. Sedan smalnade hennes ögon. Hon utstrålade ilska, men ändå tycktes han se något mer i hennes ögon, något han inte riktigt kunde placera.

”Godmorgon, Pansy”, sade han något försiktigt.

”Stick här ifrån. Jag vill inte tala med dig”, sade hon kyligt och vände på sig.

”Vänta!”. Han reste sig upp och gick runt sängen.

”Är du döv? Jag vill inte prata med dig”. Hon vände sig om igen. Han sprang runt sängen igen.

”Lämna mig ifred, Draco Malfoy!”. Hon vände sig om igen.

Han stannade och stirrade på henne rygg. Hon drog upp täcket som om hon ville dölja sig från hans blickar.

”Kom igen, Pansy”, sade han och tog tag i hennes axel.

Hon ryckte till som om hon hade bränt sig och flyttade sig så långt bort från honom hon kunde utan att ramla ur sängen.
Med en chock insåg han att hon var rädd för honom.

Han backade undan ett steg och sjönk ner på stolen igen.

”Jag tänker inte göra dig illa”, sade han.

Hon vände sig långsamt om och såg tveksamt på honom. Hon hasade upp så att hon satt upp i sängen.

”Säg det till mitt huvud”, sade hon och fick tillbaks lite av sin hetta i rösten. Hon pekade överdrivet på bandaget.

”Jag är faktiskt här för att be om ursäkt för det där”, sade han ursäktande.

”Det låter inte likt dig, Draco”, sade hon och såg ingående på honom. Hon hade slappnat av och såg inte lika reserverad ut längre.

Han insåg plötsligt att Pansy nog var den som kände honom bäst. De hade bokstavligt talat vuxit upp tillsammans. Han skämdes när han insåg att hon aldrig gjort något annat än att försöka vara hans vän och bli accepterad av honom, medan han bara behandlat henne som något av en ägodel och tagit henne för given. Han hade aldrig tänkt på det tidigare, men plötsligt var det så uppenbart.

”Kanske inte”, sade han och såg bort. ”Men jag kanske behöver förändras”

”Du har redan förändrats”, sade hon bittert. ”Jag skulle gärna ha tillbaks den gamla Draco, han som gillade mig och inte skadade mig för någon liten smutsskalles skull”

”Förstår du inte, Pansy?” sade han något ilsken. ”För det första – kalla henne inte för det.”

Pansy såg ut som om hon ville avbryta honom, men han lät henne inte.

”För det andra – jag gillade dig aldrig förut. Jag umgicks med dig för att det krävdes av mig och jag gillade uppmärksamheten jag gick av dig. Men jag gillade inte dig”

Hon hade öppnat munnen igen för att ge svar på tal, men stängde den långsamt igen när han slängde ur sig det där sista. För en sekund bara stirrade hon på honom. Sedan börjar tårar stiga i de mörka ögonen. Hon torkade ilsket bort dem.

”Okej. Visst. Bra!”, sade hon argt med hög röst. ”Jag hatar dig, Draco Malfoy!”

”Vänta!”, han ställde sig upp igen och höll upp händerna. ”Jag var inte klar!”

”Jag vill inte höra mer!” skrek hon. Hon tog ilsket upp vasen med blommor som stod på nattduksbordet som stod bredvid henne. Han hann precis hoppa åt sidan när hon kastade den på honom. Med ett krasch slog vasen ner i golvet bakom honom. ”Lämna mig ifred!”

”Pansy”, började han, ”låt mig prata färdigt”.

”Nej!” skrek hon och såg sig om efter något mer att kasta. ”Jag vill inte höra det! Stick tillbaks till din lilla smutsskalletjej!”. Hon kastade en kudde på honom.

Om hon inte varit så arg med tårar rinnande ner för sina kinder kunde det nästan varit komiskt, då kudden absolut inte kunde skada honom.

Han tog emot den och höll upp den framför sig som en sköld.

”Jag kom hit för att be om ursäkt, inte bråka med dig!” utbrast han. Pansy såg närmast galen ut.

”Ja, du gjorde verkligen ett fint jobb med att be om ursäkt, Draco”, sade hon sarkastiskt. ”Men tack, för att jag fick veta vad du alltid tyckt om mig”. En snyftning bröt fram mellan hennes läppar. Hon knep ilsket ihop den.

Han bara stirrade på henne. Det var inte så här han hade planerat att det skulle gå.

”Gå, Draco”, snyftade hon fram.

”Nej, inte förrän jag har fått förklara mig”, sade han bestämt och sänkte kudden.

”Jag vill inte höra det!” skrek hon. ”Dra åt helvete!”

”Vad är det som händer här ute?” hördes plötsligt madam Pomfreys röst. Han vände sig om och såg att föreståndarinnan för sjukhusflygeln var på väg åt deras håll med snabba steg. Hon såg väldigt upprörd ut.

”Gå härifrån, jag vill aldrig mer se dig!” skrek Pansy.

”Vad tror du att du håller på med, mr Malfoy?” utbrast madam Pomfrey upprört.

Han såg från den rödgråtna och förbannade Pansy, till madam Pomfreys bistra uppsyn. Han höjde omedvetet kudden igen som sköld.

”Jag bör kanske gå”, sade han tveksamt.

”Det tror jag är bäst”, sade madam Pomfrey och försökte trycka ner den upprörda Pansy i sängen igen.

”Ja, gå och dö!” fräste Pansy.

”Det finns ingen anledning att använda sådana ord, miss Parkinson”, sade den äldre kvinnan bestämt. Pansy bara vände honom demonstrativt ryggen.

”Jag vill fortfarande förklara mig, Pansy”, sade han utan att röra på sig.

”Du ta och stoppa upp din förklaring någonstans där solen inte lyser, för jag bryr mig inte!”

”Miss Parkinson!” utbrast madame Pomfrey chockat. Sedan blängde hon ilsket på honom. ”Jag tror du ska gå nu, mr Malfoy”

Han nickade. Han slängde ilsket ifrån sig kudden på närmaste säng. Han hade lust att kasta den i huvudet på antingen Pansy eller madam Pomfrey, men det hade nog inte varit ett särskilt smart drag. Han klampade därifrån med långa steg.

Helvete, det där hade inte gått som han hade planerat. Han hade snarare gjort situationen värre och nu skulle det bli ännu svårare att försöka fixa det här. Vad skulle han säga till Artemis?

Sen när hade allt blivit så komplicerat?

---

Vad tyckte ni om den här sidan av Pansy då? Ville ge lite bakgrund till varför hon är som hon är.

Hoppas ni tyckte om det! Kram ♥

Superduper fantastiskt jätte bra!

Draco ♥♥♥♥ i det här kapitlet.

Men lilla Pansy då. Stackars lilla Pansy. Jag tycker synn om henne. Och jag som inte ens trodde jag kunde tycka synn om en hat-karaktär.

Hur?

Wow, du lyckades göra pansy lite sympatisk. Jag tycker faktiskt synd om henne.. Det trodde jag inte var möjligt. Otroligt bra kapitel!!

BÄST!!!

Då lyckades jag! Ville se om jag kunde göra Pansy lite mer sympatiskt och faktiskt få er att tycka synd om henne (jag tyckte också synd om henne fast det var jag som hittat på det...)

Av nån anledning tycker jag nästan mer synd om Pansy än vad jag gjorde om Artemis när jag frös ut henne. Kanske för att det här var mer tragiskt på något sätt... Ojoj, vad har jag ställt till med?

Men tusen tack för era kommentarer, kram! ♥ Och tusen tack till er andra som också har kommenterat! Kramar ♥

Åh,jag vill verkligen ha nästa kapitel nu!

Jättebra!