Rollspelare & Wolfy prs

Jason satte sig ner en bit från bilen och knäppte händerna bakom sin nacke. Han satt där ett tag innan han reste sig upp och gick tillbaka. Han låste upp bilen och satte sig i den.
"Jag vill inte höra ett enda ord om det här mer. Jag ska åka, Leah, vare sig du vill eller inte, jag är medveten om riskerna och jag är villig att ta dom." sade han lugnt och började köra igen. Han spände sina käkar och körde hem istället, avskydde att han släppt henne nära mest för att knuffa bort henne igen.

Leah vände sig mot honom då han äntligen klev in i bilen igen. Det han sa fick hennes hjärta att sjunka. Lika fort som allt tagit en positiv vändning sjönk det ner till botten igen. Hon skakade långsamt på huvudet innan hon vände sig bort från honom. Utan att säga någonting under resten av vägen klev hon ur bilen då de var framme. Hon försvann upp till gästrummet och stängde dörren efter sig. För att inte någon oinbjuden skulle komma in placerade hon en stol vid dörren.

Jason svalde hårt och såg efter henne, han tog sin tid med att kliva ut från bilen och ta påsarna. Han tog allt och gick in. Han la hennes påsar utanför hennes dörr innan han gick in till sitt rum. Han drog handen över ansiktet och la sig ner på sin säng, han klarade inte av känslor av den anledning. Det blev för krångligt, för mycket bråk, för många förväntningar om att han var bra.

Efter att ha suttit på golvet en stund med ansiktet begravt i händerna reste hon sig upp för att tappa upp ett bad. Medan hon väntade på att allt skulle vara klappat och klart satte hon upp håret i en knut på huvudet innan hon klädde av sig. Sedan klev hon ner i badkaret och lutade huvudet mot den hårda kanten.

Jason gick ner till köket, lyckligtvis hade killarna inte kommit tillbaka än vilket lämnade Leah och honom ensamma ett tag till. Han hällde upp ett glas te till sig och kaffe till henne. Han gick till hennes rum och knackade på dörren, han behövde lösa allt med henne. Han ville inte gå runt och vara osams.

Hur länge hon satt i badkaret visste hon inte. Kanske en kvart, kanske en timme. Kanske mer än en timme? Hon kände sig på vippen till en typisk ångestattack som hon brukade få alltid då och nu, speciellt då hon kände att för mycket pågick på en gång. Hon reagerade nästan inte ens på att det knackade på dörren. Vem det än var så kände hon inte alls för att prata.

Jason försökte öppna dörren och rynkade på pannan då det inte gick. Han knuffade lätt på den och suckade då han fick upp den. Han blängde på stolen och såg sig omkring.
"Leah?" ropade han och sneglade mot badrumsdörren, han ville inte gå in dit förrän hon gjort det klart att han fick det. Han satte sig på hennes säng och suckade lågt.

Precis som hon trodde började hon gråta. Det hade blivit för mycket och få ångesten blev för stor kunde hon inte hålla tillbaka sina känslor. Hon grät tills hon nästan inte fick luft längre och lugnade då ner sig lite. När hon hörde att dörren flög upp till rummet blev hon mer stressad. Hon reste sig upp från badkaret och svepte in sig i en handduk. Sedan tvättade hon ansiktet tillräckligt länge för att alla spår efter hennes lilla utbrott skulle vara borta. Först då öppnade hon dörren till badrummet och såg på Jason som satt på hennes säng.

Jason lutade huvudet mot väggen och slöt ögonen. Han rynkade på pannan då han hörde dörren öppnas. Han var inte säker på om han kunde öppna ögonen eller inte.
"Är du påklädd?" undrade han och spände sina käkar. Hans händer började bli väldigt varma då kopparnas värme började sprida sig och det började nästan göra ont.

Hon såg på honom en stund där han satt med slutna ögon innan hon hastigt klädde på sig. Handduken hängde hon på tork inne i badrummet.
”Ja, det är jag,” sa hon tillslut och lutade sig mot väggen, ”jag hade satt stolen för dörren för att jag inte ville att du skulle komma in. Du respekterar inte vad jag vill men jag ska respektera dina beslut?”