PRS Kkaebsong & JustAFriend

Nähä? Max hade alltså kommit fram till den slutsatsen trots allt? Zhìyuan skakade försiktigt på huvudet, även han utan att flytta sig så mycket slm en millimeter. De mörka lockarna doftade gott, den andres närhet fick honom typ att känna sig alldeles euforisk..nej, det här var verkligen inte bra för någon av dem.
”Du säger det alltså?” Frågade sjuttonåringen och drog sig slutligen undan, trots att hjärtat skrek av missnöje. ”Däremot är det faktiskt inte mitt fel att du försöker förfära dig med dina rosiga kinder och lockande doft”, konstaterade Zhìyuan sedan tvärt, innan han greppade tag om den jämnåriges hand. ”Äsch, vi tar det senare..är ganska säker på att lektionen börjar typ nu.”

Förföra med rosiga kinder och lockande doft? Nej, förföra var inte direkt det han höll på med. Snarare fokusera på att inte göra bort sig totalt och komma underfund med allt. Allt det där förvirrande. Fast hade han inte det nu? Kommit underfund med känslorna? Han tyckte ju om Zhìyuan. Mycket. Väldigt mycket. Och han var ganska övertygad att det inte var på bara vän-nivå. Nej, de där fjärilarna väcktes inte till liv hur som helst. Det var något med den andre som bara...äh, hela Max bara drogs till honom. Som en magnet som drogs till en annan. Och nu hade Max själv lagt en sten emellan, för att förhindra något att ske. Förhindra att släppa in någon. Komma sådär läskigt nära och öka riskerna för att bli krossad. Vilken jämförelse. Wow. *applåder* *suck*
Nåväl, det kanske var dags att kasta iväg den där stenen. Inte nu dock. Nej, tillbaks till verkligheten Max.
Zhìyuans grepp om handen hjälpte till med den saken. Kunde det där pirrandet i fingrarna ta och lugna ner sig?
Max kramade om handen som svar innan han halvt störtade iväg bort mot klassrummet. Nej, sen ville han verkligen inte bli. Speciellt inte om han skulle fråga om tillåtelse att lämna lektionen lite tidigare.

”Mr Fig..Mr Huang”, började Minerva McGonagall lätt irriterat när de två eleverna störtade in i klassrummet, precis som hon var påväg att stänga dörren. ”Ni är en minut sena”, fortsatte hon och ägnade dem båda en ytterst skarp blick, för att sedan marschera fram mot katedern längst fram i salen.
”Förlåt”, mumlade Zhìyuan, så pass tyst att drt inte gick att urskilja ordentligt. Diskret slängde han en snabb blick mot Max, försökte finna någon slags komfort i situationen. Däremot kände han bara hur det bubblade till inne i magen när han lade ögonen på den jämnårige. Typiskt. Med en förträngd, ytterst besvärad, suck slog han sig ner vid en av bänkarna. Försiktigt drog han sedan stolen in mot bordet, efter att han satt sig till rätta. Detta ungefär i samma veva som professor McGonagall började prata on vad de skulle gå igenom under kursens gång. Efter några minuter av babbel, som en viss Mr jag-orkar-inte-med-livet-just-nu inte orkade lyssna på, började hon därefter dela ut kaniner till alla elever. De skulle tydligen försöka förvandla dem till tallrikar..härligt. Speciellt med tanke på vad som väntade Zhìyuan under kvällen. Sjukt ironiskt faktiskt.
”Det här är tortyr..alltså jag svär”, mumlade han och stirrade blankt på kaninen framför sig.

Med ett ursäktande mummel, något högre än Zhìyuans slog sig även Max ned vid en av bänkarna. Platsen bredvid Zhìyuan, of course.
Det var lite svårt att fokusera på professorns genomgång. Helt klart svårare än vanligt. Personen bredvid var liksom bra mycket intressantare. Någon han mycket mycket hellre vilade blicken på. Men han kunde ju inte sitta och stirra på den jämnårige, nej nej. Blicken fick behållas framme i salen.
Kaniner? Tja, inga katter men fy vad han tyckte synd om de små lurvbollarna.
"Heeej, vad söt du var då...", viskade han till sin kanin och strök försiktigt handen över pälsen. Vilade blicken på lurvbollen en stund innan den riktades mot den jämnårige istället. "Börjar det bli jobbigt nära?", frågade han tyst med blicken fäst i de mörka ögonen.

Jo, så kunde man ju beskriva det. Jobbigt nära. Sjuttonåringen rös plötsligt till och riktade istället ögonen mot fönstret, där mörkret börjat lägga sig.
”Kanske..jag vet inte..” mumlade Zhìyuan och började gnaga sig själv i underläppen, samtidigt som de långa, smala fingrarna strök över kaninens mjuka päls. Det mest jobbiga med det hela var ju inte att tiden rann på och därmed förde honom närmare mot smärta. Nej, det absolut västa var att den lilla fluffbollen framför honom såg extremt läcker ut. Han var så hungrig helt plötsligt att han nästan började slicka sig själv om läpparna. Men kunde han erkänna detta inför Max? Att han ville äta upp en liten oskyldig kanin?
”Tror du att du kan hjälpa mig med min kanin? Får typ panik av att titta på den”, knorrade Zhìyuan och sköt den lilla kaninen mot den jämnårige. ”Snälla.”

Nähä, inte jobbigt nära. Något var ju i alla fall uppenbarligen fel. Eller tja, det hade ju varit svårt för den andre att koncentrera sig och så hela dagen. Så det var kanske inget annat. Fast det där gnagandet var väl nytt? Äsch.
"Öh...okej", mumlade han till svar och snart låg två tallrikar staplade på varandra. Panik var ju trots allt något Max var minst sagt bekant med och om de små söta lurvbollarna fick Zhìyuan att känna så så ville ju hufflepuffeleven självklart förhindra det.
"Mr. Fig, jag såg det där", ekade professorns röst över det förövrigt ganska tysta klassrummet. Ooops.

Efter att den skarpa rösten ekat över salen dröjde det inte länge förrän professorn befann sig vid deras bänk, som stog längst bak i klassrummet. Hon lutade sig närmare de två eleverna och lät blicken glida mellan dem några gånger.
”Det där var absolut ingenting annat än rent fusk”, sade hon tyst och rätade lite på sig. ”..men du brukar inte fuska, Mr Fig, så varför..?” Men innan hon hann avsluta den meningen hade Zhìyuan rest sig upp i en lätt bugning, precis som han brukade stå hemma när han bad om ursäkt.
”Max gjorde det bara för att jag bad honom om det, professorn”, började sjuttonåringen, som på något sätt blivit ännu mer blek och lätt kallsvettig. ”Kaninen såg nämligen väldigt god ut.” Så jävla konstig..

Usch, han var verkligen inte van vid att få skäll. Eller tja, vad nu detta räknades som. Ha lärare som sa annat än positiva saker till honom. Anklaga honom för fusk(med all rätt). Max tillhörde nämligen den ytterst lilla gruppen av personer som kunde säga att de aldrig fuskat på ett prov, utan att ljuga.
Fast sedan kom Zhìyuan till räddning. Tack gode gud(-ish, någon åtminstone).
Kaninen såg god ut? Var det därför Max nyss förvandlat den lilla fluffbollen till en tallrik? För att inte Zhìyuan inte skulle sätta sina tänder i den? What a time to be alive.

”Nå, du ser faktiskt lite blek ut om nosen”, erkände professor McGonagall med en suck, samtidigt som hon plockade upp tallrikarna. ”Och om du nu verkligen har lust att äta upp mina kaniner, föreslår jag att du lämnar klassrummet innan det sker”, fortsatte hon och gav Zhìyuan en medlidande blick.
”Tack..” mumlade sjuttonåringen och andades ut, av lättad då. ”Får Max följa med? Det kan vara bra om någon gör det och han har ju bevisat två gånger att han kan förvandla en kanin till en tallrik”, resonerade han och drog lätt i Max ena arm.
”Bara den här gången, Mr Huang”, konstaterade Minerva och gav även den jämnåriga eleven en lång blick. ”Inga fler gånger, okej. Bara den här gången..”

Så Zhìyuan klarade inte att vara nära kaniner. Var det samma sak med människor? Typ Max... Det kanske var det den andre menat med att han såg söt ut. Att han såg god ut. Nej nej, jösses. Sluta.
Men funkade det likadant med katter? Hade han känt likadant med Kiwi dagen innan? Herregud, tänk om den jämnårige ville äta upp Kiwi. Nej, det fick ju inte hända. Fast Slytherineleven hade ju varit väldigt bra med katten och hon hade ju verkligen uppskattat sällskapet så det var väl lugnt. Kanske. Jodå.
"Tack", han gav professorn en tacksam blick innan han reste sig upp.