prs yehet & kkaebsong

"Men om jag vill komma tillbaks, får jag det?" frågar Joshua, som inte riktigt vet hur mycket Zihao vill vara med honom. Kanske den äldre vill ha natten för sig själv, de har ändå setts rätt mycket. Kanske det är för mycket. Joshua har aldrig behövt oroa sig att kväva en partner, då personen som han haft sitt första förhållande med är mugglare, och därför var de borta väldigt mycket från varandra. Hjärtat svider fortfarande över minnet, även om han inte kan tänka sig att sjuttonåringen skulle göra likadant. Joshua nickar lite lätt. "Det är en hel del antar jag.. men jag kan göra dem här, spelar ingen roll vart."

”Ska jag vara helt ärlig? Jag vill inte sova här alldeles ensam”, mumlade Zihao och rodnade. Nästan genast gömde han ansiktet i händerna, alldeles för generad för att visa de tomatröda kinderna. Även om det var barnsligt så var han livrädd för mörkret. Blev han lämnad alldeles ensam i salen under natten skulle han troligen inte få en blund. Sjukhusflygeln var på tok för stor och öppen, på gränsen till kuslig när den var så pass tom.
”Jag vet att det är fånigt...men den är så stor och mörk och kall och...” Han tystnade och rös till. Bara rena rama tanken fick honom att känna sig illa till mods.

Ett leende spricker upp över sextonåringens läppar, ingenting hånande, utan bara genuint glad.
"Du, det är inte det minsta fånigt. Det kan vara rätt läskigt ibland. Du vet, under ett jullov var ingen av kamraterna som jag delar sovsal med här, vilket jag och min bror var. Så jag snodde hans vänners sängar. Plus, jag har alltid, och kan inte sova annars, en fet lurvig katt bredvid mig." berättar Joshua, som senare inser att det kanske är någonting Zihao inte behöver veta. Men vad tusan, sjuttonåringen kan mer mörka hemligheter om honom än denna. "Så jag kommer tillbaka sen."

Helt plötsligt kändes det inte fullt lila dåligt att Joshua skulle lämna honom ensam, eftersom det bara skulle vara ett litet tag. Framför var han väl egentligen glad över att slippa spendera natten ensam i den stora, mörka salen. Då behövde han inte vara orolig över att fuska heller, eftersom han visste att det bara skulle vara att krypa ihop intil sextonåringen.
”Det skulle jag också ha gjort”, erkände Zihao och tog ner händerna från ansiktet. Han viftade lite med handen mot dörren. ”Gå då, du har ju typ inte ätit någonting idag!”

"Men kom ihåg att be madam Pomfrey att fixa något åt dig, okej?" påminner Joshua med ett allvarligt ansiktsuttryck innan han vänder sig om för att gå ut till stora salen. Med lätta steg går han ut ur sjukhusflygeln, men stannar upp när han ser in mot stora salen. Sextonåringen gnager i underläppen, det är så lätt att hamna i gamla spår. Joshua ruskar på huvudet, bestämmer sig för att gå upp till sovsalen istället och umgås med Mimmi innan han kan gå ner till Zihao igen. Utan att höja några misstankar. Det är konstigt, hur han känner sig stolt över att inte äta, att det känns tillfredsställande. Men han tvingar sig själv att inte fastna i det igen. Vilket inte är så lätt att hindra när man heter Joshua.

När Joshua försvunnit ut genom dörren, sjönk Zihao ihop en aning. Han masserade sina tinningar med en grimas och slöt ögonen. Händerna letade sig upp mot ansiktet där fingrarna nervöst kände över tänderna. Det kanske bara var inbillning, men det kändes som om de på något sätt blivit ännu spetsigare. Skräckslaget kastade han sig ur sängen och rusade fram till dörren som ledde in till madam Pomfreys kontor. Utan några vidare tankar började han banka på det vitmålade träet och han fortsatte envist tills skolsystern slutligen öppnade.

”Men, kära barn”, utbrast hon och gestikulerade åt honom att backa några steg. Hennes vänliga, men irriterade, ögon granskade honom hastigt medan han talade, innan hon schasade tillbaka honom mot sängen.
”Jag håller på att bli galen”, tjöt Zihao och slängde sig ner på den mjuka madrassen där han gömde sig under det fluffiga täcket.
”Du håller inte på att bli galen”, försäkrade skolsystern lugnt, när hon återvände ut från sitt kontor med en bricka. ”Du är troligen bara hungrig och paranoid, vilket inte är en bra kombination.”

Joshua sitter och trummar med sin penna mot böckerna, stryker under viktig information och sammanfattar på separerade anteckningsblock. Sextonåringen hade bestämt sig för att börja med läxorna nu när Zihao förtrott honom i att äta. Kanske inte det är det bästa sättet att påbörja en alternativt nytt förhållande på, att ljuga om ätningen. Och Joshua har ingen aning om varför han gör det, det är inget stort. Det är bara för den här dagen, inget mer. Kamraterna sitter nere i stora salen, och sextonåringen tvingar sig själv att inte tänka på dem medan han gör terminens första läxor. Kanske han kan sova lite mer under natten då, och inte kväva sig själv med arbete in till midnatt.

Efter det gått kanske en timma eller två, ställer sig Joshua upp från skrivbordsstolen och sträcker på sig. Han har fått hela två uppgifter gjorda tack vare att ta tiden från att äta. Det är väldigt effektivt trots allt. Han stoppar ner resten av uppgifterna som han kanske vill påbörja i en portfölj efter han bytt om till något lite mer bekvämt. Under den tiden börjar kamraterna skutta in en efter en, och frågar vart han varit. Biblioteket, pluggandes. Och när de frågar vart han ska, säger han att han ska tillbaka dit och antagligen inte kommer tillbaka på länge. Lyckligtvis har Fred och George hittat nytt godis som de tänkt prova på, vilket leder bort från deras konversation. Med en tjock, pälsig katt i sin famn promenerar han ner för trappen och ut ur sällskapsrummet på väg till sjukhusflygeln.

Det tog inte speciellt lång tid för Zihao att rensa allting ärbart på brickan som madam Pomfrey gett honom. Han var ju trots allt en sann mästare när det kom till att äta, båda snabbt och mycket. Skolsystern hade påpekat att det var bra att han fortfarande åt mycket, då de flesta i hans tillstånd hade en tendens att minska på intaget mat. Hennes ord hade förbryllat honom, eftersom han personligen fann att han på något sätt konsumerade mer mat än han gjort tidigare. Om det nu ens var möjligt, med tanke på att han alltid ätit mycket.

Sjuttonåringen vände ögonen bort mot fönstrena. Förvisso kunde han inte se speciellt mycket, men ljudet av regnet fastslog åtminstone att det fortfarande regnade. Zihao suckade och övergick till att betrakta taket istället. Fanns det någonting tråkigare än att ligga ensam i en mörk, kall sjukhusflygel?

Med den lilla tusen skuttandes bredvid sig kommer Joshua tillslut fram till sjukhusflygeln. Mimmi kikar runt, drar i sin husses byxben och försöker klösa på sovandes tavlor.
"Tror du att det är tillåtet att ha sin katt här?" frågar sextonåringen Joshua medan han försiktigt tassar sig fram, lamporna avstängda. Glasögonen vilar på näsryggen, men han behöver ändå röra sig framåt med försiktighet. Han är väldigt säker på att man inte får det, men Mimmi kommer inte röra sig ur fläcken.

Joshua hänger sin väska på en liten krok innan han kryper ner hos Zihao, en tjock fluffig katt hoppar upp bredvid dem.
"Hur har det varit?"

De uttråkade ögonen lös genast upp när Joshua försiktigt letade sig fram till Zihaos säng. Han sneglade mellan sextonåringen och den feta katten och drog lite på munnen. Även om katter sällan gillade honom nuförtiden, så gillade han åtminstone dem.
”Det har varit tråkigt som fan, men jag fick åtminstone lite mat”, svarade han och ryckte lite på axlarna, samtidigt som en av armarna slängdes runt den andres axlar. ”Jag har redan hunnit ha ytterligare ett mentalt sammanbrott”, fortsatte han med en grimas. Hur många sådana hade han inte haft under dagen? Tre? Inte nog med att de tog på krafterna, utan det var även pinsamt och allmänt dumt.