19 år senare [Privat roll]

"Är du okej?" rösten kom från en av husen och Cara vände sig om och såg en man stå där.
"nej" sa Cara bara tonlöst och snart öppnades en dörr och mannen kom ut med ett paraply "Kom så går vi in" sa han och Cara orkade inte bry sig i fall han var mördare eller psykopat, hon var bara glad att han var någon som inte kände henne. plötsligt flög något framför dem, mannen hoppade till men Cara såg att det var en uggla, en uggla som verkade vilja få kontakt med henne. Hon såg en lapp runt benet och hon tog bort den och snart var ugglan försvunnen. Hon hade inte sett vems det var. Mannen tittade konstigt på henne och hon stoppade lappen i fickan utan att kolla på den och de gick in.
"Låt mig fixa en handduk åt dig. gå in i köket så länge" sa han och pekade åt höger innan han försvann. Cara gick in i köket och satte sig ner på en stol

Han hoppades att Cara skulle förstå att det kom från honom. Under tiden växte han inte mer i detta tillfället, eftersom flickan hade tvingat sig att lägga ner spegeln. Kunde hon inte bara ta upp den igen? Bara en blick till för att bli fast igen? Men hon gick till sin tråkiga lektion. Läraren pratade vidare om sitt tråkiga ämne. James ville ha mer är det här, han ville ha makt, hämnd. Han ville härska över en nedre stående ras, och så slog det honom; Mugglare. Om de såg hans magi skulle de säkerligen dyrka honom som en gud?

"Så vad får en vuxen kvinna att sitta ute på gatan mitt spöregn?"frågade mannen när han kom tillbaka med en handduk och en filt.
"De dog allihop" sa hon sorgset "de är alla döda"
Mannen bara stirrade på henne.
"Döda? Jag är ledsen men jag förstår inte. dog de bara?" frågade han oförstående
"De blev mördade. min bror, min far, min vän och min mor." den Bella som stått framför henne var inte hennes mor, hennes mor var död och Bella var någon annan "Som om det inte räckte med min gudfar och min andra vän" sa Cara lågt.
"Jag beklagar sorgen. var det du som fann dem? vet polisen om det?" frågade mannen
"Jag snubblade över deras lik" sa hon lågt "Ja polisen vet om det, men de lär knappast finna dem som gjort det" sa hon. Aurorena skulle aldrig utreda dödsätarnas dödsfall.
"Säg inte det, polisen nu förtiden är väldigt bra" sa mannen och Cara log svagt.
"Kanske. jag är bara inte så hoppfull" sa hon och han nickade.
"Jag är Sebastian och jag har en soffa du kan låna i fall du vill sova" sa han och log.
"Jag är Cara och soffan låter bra" sa hon leende
"Jag hämtar en tröja du kan sova i så du slipper sova i dina blöta kläder" sa han och Cara log tacksamt och följde efter honom till vardagsrummet. Han tog fram ett täcke och kudde och gav henne en tröja.
"Jag tänker själv gå och lägga mig. jag finns en trappa upp om det är något" sa han och log innan han försvann. Cara var glad att det fanns några vänliga människor kvar i världen. Det var då hon kom på lappen, hon tog upp den ur fickan och såg att texten var ut smetad av vattnet, hon lyckades tyda texten efter en stund och log, James levde. hon visste inte vart han var men han levde. hon bytte om och la sig sedan på soffan med ett leende på läpparna

Dagen därpå hade inte flickan fått någon sömn, och låg nu i sjukhusflygeln pga extrema magsmärtor. James var nästan ute, han behövde bara att hon skulle dö så att han kunde använda flickans själ till en ny kropp. Snart... Pomfrey kom in.
"Jag förstår inte vad som är fel på henne, rektorn, men hon säger att hennes mage gör jätteont." sade hon oroat.
"Jag förstår..." pep en röst. Flickan fick en till stöt av smärtor och skrek till samtidigt som hon vek sig dubbelt. Snart...

Cara vaknade på morgonen av att någon knackade henne lätt på axeln och hon satte sig genast upp och drog en kniv.
"WOW, ta det lugnt" sa en röst som hon först inte kände igen, det var Sebastians röst.
"Förlåt" mumlade Cara och stoppade ner kniven i jackan som låg på golvet bredvid henne.
"Du det där var inte bara lite oroväckande" sa han och backade.
"I mitt hem är man aldrig säker" sa hon bara lågt och tog på sig sina kläder som nu torkat.
"Det är något med dig som jg inte kan sätta fingret på" sa Sebastian och log "Frukost?"
"öh...ja tack" sa Cara förvånat och de gick mot köket

Flckan öppnade ögonen mitt i skriket, som då genast avhörde. De lyste nu i en guldaktig ton, sedan öppnade han munnen igen och ställde sig rakryggat upp. Hennes ansikte riktades mot taket och en explosion av guldigt ljus fyllde rummet, flickan föll död ner på Golvet, och framför dem stod James Carnalos, livs levande, och stirrade upp mot samma punkt i taket som flickan sett. Han upptäckte de andras blickar.
"Åh! Just det, förlåt för röran, men jag måste nog gå nu." sade han och transfererade sig iväg till en väldigt liten mugglarby mitt ute i ingenstans, utan någon kontakt till den yttre världen, verken trollkarls eller mugglar versionen. Han ställde sig i mitten av torget och slängde upp en förhäxning som skulle bränna den person som försökte att lämna eller komma in i staden levande. Sedan satte han trollstaven till sin hals och gjorde Sonorus.
"Lyssna! Lyssna till min röst!" hans röst ekade igenom hela staden, och mugglarna steg ut ur sina hus. "Jag är eran nya gud och härskare, lyd mina ord eller möt konsekvenserna." sade han, och en man skrattade.
"Vad får dig att tro att vi skulle följa dig?"
"Avada Kedavra! Någon mer som vill säga emot? Bra. Bygg nu ett slott åt mig." sade han och såg dem arbeta i skräck.

Cara tittade upp när Sebastian stirrade på henne
"vad?" frågade hon undrande
"Du är en gåta. jag får inte ihop det. du verkade bo i ett hus med skräck ändå saknar du människorna du bodde med?" sa Sebastian.
"Skulle du inte sakna dina föräldrar om de dog, även om de var de mest onda i världen?" sa Cara "Min familj eller mina vänner var långt ifrån perfekta, men det betyder inte att jag inte älskade dem och saknar dem" sa hon enkelt och tog en tugga av mackan som hon fick tvinga ner. hon mådde illa och hon saknade dem, det skulle hon antagligen alltid göra.
"Nej det är något annat!" sa Sebastian.
"Det är en massa annat med, en massa som du aldrig skulle förstå" sa hon och log svagt mot honom. Trotts att han var mugglare och hon var uppvuxen med att hata dem så hatade hon inte Sebastian

Han ahde inte upptäckt det förens nu, men hans arm var tillbaks, med dödsätarmärket. Han antog att det var på grund av att han skapat horrokruxen innan han tappade den. Ett flin spred sig på hans läppar.
"Jobba snabbare!" ropade han otåligt. "Crucio!"

"Så vad tänker du göra nu?" frågade Sebastian när de stod i dörren och Cara såg på honom.
"Jag tänker försöka hitta en gammal vän" sa hon enkelt och han nickade.
"Den vännen har tur" sa han och Cara såg undrande på honom "ja att ha dig som vän"
"Jaha, nej det är nog tvärtom" sa Cara roat.
"Anyway ring mig om det är något" sa han och gav Cara ett kort
"Det skall jag" sa hon leende "och tack för allt" sa hon och gav honom en hastig kram innan hon försvann ner längs gatan. så vart kunde James vara?

Snart tröttnade han på mugglar-arbetskraften och avslutade arbetet med magi. Han koncentrerade sig på namnet Cara Riddle, för att bara signalera hennes märke, och lade staven mot sitt märke. Sedan gick han upp till det högsta tornet i slottet och såg ner över staden.
"Sonorus. Hör mig, invånare. Ni har all frihet i världen att försöka lämna oss, på egen risk. De som väljer att bli kvar blir belönade." sade han och avaktiverade den. Han såg några springa närmare och närmare barriären, och sedan skrika av plågor då de brann.