PRS Kkaebsong & JustAFriend

När de slutligen kommit utanför klassrummet och stängt dörren efter sig, tog Zhìyuan tillfället i akt och studerade Max. Ögonbrynen drogs genast ihop och han lutade lätt på huvudet med en missnöjd min strykande över ansiktet. Det var så jävla uppenbart att den jämnårige tyckte att han var konstig, makaber och frånstötande. Eller, nåja - det var i alla fall vad sjuttonåringen fick för sig att den andre tänkte.
”Du dömmer mig, eller hur?” Undrade han och sände iväg ett bistert leende mot den kortare. ”Det är inte precis som om hag skulle ha gjort det, förstår du väl? Så primitiv är jag faktiskt inte”, fortsatte han torrt och skrattade till, med ögon som plötsligt blivit smala och svarta.

Av den andres blick att döma, hade Max helt klart gjort bort sig. Gjort något fel. De gröna ögonen mötte den mörka. Väldigt mörka. Som inte var speciellt vänliga. Inte alls. Golvet var en betydligt bättre plats att vila blicken på. I alla fall just då.
"Jag visste inte att- äh, jag har nog bara inte tänkt på det innan. Att det där, att vilja äta upp...levande varelser, var en del av paketet. Jag blev bara lite förvånad antar jag", svarade han tyst och blickade försiktigt upp mot den andre. Hade han förstört allt nu? Kanske ville Zhìyuan inte vara med honom längre. Ville inte att Max skulle vara med under fullmånen. Om de där små kaninerna förstörde deras vänskap...Ughhh.

”Äsch, det är väl klart att du inte gjorde”, muttrade Zhìyuan och spände blicken framför sig, alldeles kallsvettig och eländig. Från att ha mått skit hade han helt plötsligt vandrat ner den lilla stigen mot må fullständigt, komplett hemskt. Och ja, det fanns en skillnad mellan de två. Huvudvärken hade börjat krypa uppför ryggraden på samma sätt som den generella smärtan kastat sig över sjuttonåringen. Fan vad han hade lust att lägga sig ner på marken, i fosterställning, och bara gråta. Men det kunde han ju inte göra inför Max, då skulle den jämnårige bara tycka att han var ännu underligare. Suck. Det var dags att bete sig lite trevligare, trots att han tekniskt sett led.
”Förlåt..jag är bara otrevlig nu”, sade han efter ett slag och sneglade försiktigt mot den andre. ”Ta det inte personligt, snälla?”

Max tog alltid allt personligt. I alla fall nästan alltid. Han hade en tendens att alltid klanka ner på sig själv oavsett vems fel något egentligen var.
Fast Zhìyuan hade väl sina anledningar. Seså Max, glöm det.
Han fortsatte blicka upp på den andre med de stora, gröna ögonen. Noterade hur den längre såg ut att må, om möjligt, ännu sämre. Osäkert greppade hans lilla hand tag och Zhìyuans.
"Kom, vi går till sjukhusflygeln", sa han mjukt och drog lite i den andres hand. Ja, middagen var troligtvis inte framdukad ännu och Max var ändå inte hungrig. Dessutom var det nog bra att börja dra sig ditåt med tanke på hur illa den andre såg att må.

Sjuttonåringens undermedvetna riktigt sjöng av glädje när Max greppade tag om en av de beniga händerna. Skulle den där känslan någonsin försvinna? Skulle den någonsin lugna ner sig en gnutta? Eller skulle den helt enkelt alltid uppstå så snart den jämnårige rörde vid Zhìyuan? Inte för att det var någonting direkt jobbigt, men han kunde inte undgå att undra - även om det var det sista han borde fundera på i den stunden.
”Ser jag verkligen så hemsk ut?” Undrade Zhìyuan, i ett tappert försök att lätta upp stämningen. ”För gör jag det så får du gärna låta bli att titta på mig..vill inte typ göra ett dåligt intryck, om du förstår vad jag menar”, förklarade han med ett svagt skratt och tvingade fram ett leende på läpparna. Han försökte åtminstone, vilket var bättre än ingenting. Om personen bredvid honom inte hade varit Max, så hade nog inställningen och beteendet sett extremt annorlunda ut.

"Du ser verkligen inte hemsk ut", försäkrade Max med lätt rosiga kinder, blicken fortfarande fäst på den längre. Kinderna som gjorde allt annat än samarbetade. Det var inte direkt lätt att dölja saker och ting när de höll på på det där sättet. Blossade upp gång på gång.
Okej, toppen, dags att byta ämne eller få över fokuset på något annat. Något som inte rörde de lätt rosa kinderna.
"Tänkte mer att det är bra att vi är där uppe i tid, så du inte behöver göra det i någon korridor eller nåt...äh, jag vet inte ens om det är så det funkar", fortsatte han och lät blicken glida över den tomma korridoren istället. Långsamt började han röra sig mot sjukhusflygeln, fortfarande utan att släppa den andres hand. Nej, varför skulle han släppa? Tja, kanske för att det kunde bli stelt och obekvämt. Men det blev det inte. Inte vad Max uppfattade i alla fall. Han kände bara allt pirrande och känslan av fjärilarnas vingslag inombords.

”Jo, det är faktiskt precis så det funkar”, svarade Zhìyuan och vände blicken ner i golvet, där ögonen följde fötterna när de rörde sig fram över golvet. Efter den lilla ynkliga meningen, öppnade han inte munnen igen förrän de stod framför dörrarna som ledde in till sjukhusflygeln. Där vände sjuttonåringen sig mot den kortare eleven, för att studera honom fram topp till tå. Konstigt? Absolut. Men konstig var faktiskt slytherinelevens andra namn.
”Jag borde kanske inte fråga det här, men kan inte låta bli”, började Zhìyuan och kliade sig lätt i nacken, med en ytterst sned blick. ”Det är typ löjligt uppenbart varför jag behöver gå till sjukhusflygeln..men varför behöver du göra det?” Undrade han långsamt och försiktigt, i hopp om att han inte råkat vidröra ett alldeles för jobbigt ämne eller så. ”Förlåt..jag borde inte vara så nyfiken”, fortsatte han snabbt därefter och gläntade på dörren framför dem. ”Skyll det på fullmånen.” Hur många gånger under dagen hade han inte redan skyllt på den där förbaskade månen? Typ hundra? Kanske tusen? Nej, tusen var att överdriva, men det började oavsett bli sjukt tjatigt. Helt ärligt ville han bara få det hela överstökat, så kunde han åtmsintone inte säga en massa dumma saker eller ställa opassande frågor. Herrejösses.

I tystnad vandrade de genom korridorerna. Hand i hand. Kunde de inte börja gå så hela tiden? Snälla.
När de stod framför dörrarna blickade han upp mot den längre. Undrade vad det var han tittade på. Eller tja, Max obviously, men varför.
Ja, och varför skulle han dit? Försiktigt knäppte han upp knapparna på ena skjortärmen. Kavlade försiktigt upp ärmen och blottade en liten del av brännskadorna där. Såren som fortfarande var röda. De såg hyfsat nya ut. Vilket de ju inte var. Men det verkade inte vara något de ville förstå.
Han höll fram armen mot Zhìyuan och vände försiktigt, skamset upp blicken igen.
"De...de är överallt", mumlade han och vände hastigt ner blicken. Herregud, kunde ögonen ta och bestämma sig någon gång eller? Han drog ner ärmen och kikade försiktigt in i salen.

Sår? Sår som var över två år gamla men ändå inte läkte fullständigt? Zhìyuan gapade lätt och betraktade armen som Max höll framför honom. Över två år och de såg fortfarande i princip färska ut?
”Åh”, viskade sjuttonåringen, utan att riktigt veta vad han skulle ta sig till. Att först vara med om branden, förlora mönniskor man älskar och sedan..sedan torteras av samma sår år efter år? Det var riktig, jävla tortyr det. Och Max, om någon, förtjänade verkligen inte ett sådant öde. Absolut inte. Därför var det svårt för den längre att hålla känslorna i styr, och till sist slutade det med att han slängde armarna om den jämnårige.
”Jag vet inte vad jag ska säga”, snyftade Zhìyuan och borrade ner ansiktet i de stökiga lockarna. ”Du förtjänar verkligen inte att bli påmind om allting på det sättet..åh”, tjöt han och ruskade på huvudet. Hjärnan? Den var minst sagt alldeles kaosig och eländig. Helt, totalt bortom all räddning.

En lätt gapande mun och ett 'åh'. Vad innebar det? Att Max inte borde ha visat något? Zhìyuan hade säkert blivit äcklad. Vilket ju vore förståeligt. Ja, helt klart. Såren var ju minst sagt äckliga. Även om de för tillfället såg ut att vara skapligt läkta, det vill säga inget rinnande blod och helöppna sår.
När snyftandet drog igång blev Max först förvirrad. Vad nu? Visst kunde han vara äcklad, men att gråta var väl att ta i?
Fast när den andre sedan började prata och armarna slogs om honom förstod han. Zhìyuan brydde sig om honom. Mycket. Max var inte van vid det. Visserligen var föräldrarna så men de flesta andra brukade bara bli osäkra och inte veta vad de skulle säga. Vilket den jämnårige påstod att han inte heller gjorde. Men ändå blev det rätt. Ändå fick det allt att kännas lite bättre. Inte sådär stelt som det kunde bli. Nej. Bra. Bara bra.
Han slingrade armarna runt den längre. Lutade huvudet mot Zhìyuans bröstkorg.
"Det är okej...", mumlade han. Fast det var ju en lögn. Det var ju allt annat än okej. Det gjorde ont. Allt gjorde ont. Tankarna. Såren. Allt. "...eller alltså, jag är ju van", fortsatte han och strök försiktigt med ena handen över den andres rygg.