prs yehet & kkaebsong

Joshua drar till sig Mimmi som kikar runt i det nya omgivningen.
"Härligt, åt du tillräckligt?" sextonåringen lägger sig ner med blicken fäst på Zihao, borrar in huvudet i kattens päls med en pust, det känns som att han kan vila för en gångs skull. Försöker föra över henne till den äldres bröstkorg. "Hon är kelsjuk, och bortskämd." berättar Joshua och blinkar mot den äldre, hon ser aningen tjockare ut pågrund av den tjocka pälsen, men sextonåringen har också matat henne lite väl mycket. Som förklaring har hon ändå levt i snart nio år.

”Tillräckligt och tillräckligt, jag blev åtminstone nästan mätt”, sade Zihao och sträckte fram en hand mot katten, så att hon kunde nosa på honom. Det var ofta vid det steget som djur vände på klacken och försvann utom synhåll i panik, men vem visste? Vissa djur kanske inte direkt hade några synpunkter när det kom till hans lilla pälsproblem?
”Du då?” Frågade han sedan Joshua, samtidigt som han fortsatte att betrakta katten. ”Vad fick ni för mat?” Han lät de svarta ögonen fästa sig på sextonåringen i några sekunder innan de återgick till sin ursprungliga position, efter en blinkning.

I tystnad betraktar Joshua kissen mellan de två eleverna. Ser hur Mimmi först nosar lite på Zihaos finger innan hon försiktigt slickar bort kvar liggande smak av mat. Sextonåringen sluter ögonen, lutar sig mot den äldre eleven och nickar lätt.
"Det vanliga," viskar han tyst, vanliga och vanliga, iallafall ett flertal rätter att välja mellan förmodar han. Än en gång slås han av tanken, varför ljuger han om det? Det är inte som att det påbörjats igen.

Någonting inom Zihao var hundra procent säker på att Joshua ljög. Kanske för att han inte verkade speciellt angelägen att tala om det, men även eftersom han inte kunde känna lukten av mat överhuvudtaget.
”Varför ljuger du?” Frågade han skeptiskt, i hopp om att hans misstankar var korrekta. Annars skulle han se otroligt korkad ut. Vare sig sjuttonåringen hade rätt eller ej, skulle han säkert ändå få sig en uppläxning om att han oroade sig för mycket, eller att det inte var någon fara. Men den här gången tänkte han inte ge med sig, inte ens för så mycket som en sekund.

En tystnad ligger över sjukhusflygeln medan Joshua försiktigt kliar katten bakom örat. Kanske det hade varit korkat att sjuttonåringen inte skulle märka något.
"Jag vet inte," viskar han som svar, att fortsätta ljuga skulle han vanligtvis ha gjort mot sina vänner, men till Zihao? Det känns bara fel för sextonåringen. "Jag hade bara ingen lust antar jag, men min kropp har vant sig lite vid det så det är lugnt.

”Sluta säga att det är lugnt!” Utbrast Zihao och knöt händerna så att knogarna vitnade. Det var någonting med tonen hos Joshua som fick både ilska och oro att bubbla inom honom. Bara det faktum att han fått för sig att det var lugnt fick honom att nästintill svimma av. Personligen kunde han inte förstå sig på den andres relation till mat. Mat som var både gott och livsnödvändigt. Han hade aldrig sagt nej till en måltid under hela sitt liv och han skulle med störta sannolikhet aldrig göra det.

Blicken vilar på den äldre, hör ilskan i dennes röst och andas tyst. Joshua flyttar sig bort från Zihao och stirrar upp i taket.
"Du har antagligen bara inte vant dig vid det." viskar han och sluter ögonen. "Det går fram och tillbaka, det har varit så i år. Desto mer du umgås med mig desto mer får du reda på." han vet att det inte är ett svar som sjuttonåringen söker, och det är fullkomligt förståeligt. Men Joshua får bara inte in det, det går inte.

Nästan genast, ångrade Zihao sig. Han drog händerna genom håret och slöt ögonen. Självfallet ansåg han fortfarande att han hade fullkomligt rätt, problemet var att han varit aningen för skrap på rösten. Men han hade inte kunnat hindra sig själv.
”Förlåt”, mumlade han och sneglade lite på sextonåringen. ”Jag kan bara inte acceptera det, hur många gånger du än säger att det är lugnt eller okej.” Han tystnade och virade armarna omkring benen. Regnet hade avtagit utanför, även om det fortfarande föll en och en annan droppe mot fönstret. Även blåsten hade avtagit till viss mån.

Med slutna ögon lägger Joshua sina armar runt sig själv, tar några få andetag medan han lyssnar på förändringen i den äldre elevens röst.
"Jag vet," börjar han med lugn röst, öppnar ögonen och vänder blicken mot Zihao. "Tro det eller ej, jag skulle inte tycka att det är lugnt eller okej om jag varit i dina skor. Men för mig är mat det enda jag kunnat kontrollera och under åren har jag försökt hitta fel på mig själv konstant, och jag kan inte sluta med det." Joshua har vad hans psykolog, - som han absolut inte vill nämna,- en sned bild av sig själv vilket han fått reda på är en av de stora anledningarna för ätstörningarna, självhat.

Zihao betraktade Joshua när han talade. Även om han inte riktigt kunde förstå varför sextonåringen kände på drt sättet, fick det honom åtminstone att förstå lite mer varför han betedde sig som han gjorde. Inte för att han tyckte om det, men han förstod i alla fall situationen något bättre.
”Jag förstår hur du menar, tro mig”, försäkrade han tyst och log blekt. ”Jag menar, nuförtiden förstår ju jag om någon hur det är att ha ett visst kontrollbehov.”