Någon som vill rolla Hungerspelen?

"Ja, äntligen." ler Vicinia och tar hans hand och flätar in sina fingrar i hans stora näve. De gick längst korridorer och bara den biten gjorde Vicinia nästan svimfärdig, dock visade hon inte det. Strax kom de fram till ett par stora dubbeldörrar som de fick vänta bakom. Utanför kunde hon höra en otrolig folkmassa och tänkte att deras hemresa måstes ses av många.

Mars gengäldade leendet och gick med henne till framdörren. Vicinia såg svag ut, redan vägen genom huset hade tagit på hennes krafter. Mars släppte hennes hand och trädde istället sin arm om hennes midja för att stöda henne.
Dörrarna öppnades och Mars tvingade fram ett leende. Människor hade samlats på gatorna och en kärra i guld väntade nedanför trapporna och bredvid den stod presidenten.

Vicinia såg tacksamt mot Mars då han la armen om hennes midja. Hon visste inte om hon skulle orka ta ett steg till. Dock när dörrarna öppnades la hon på ett av sina leenden och de gick vägen fram till presidenten som väntade för att ta emot dem innan de ska fara. Hon avskyr blotta åsynen av honom men tvingar ändå fram ett leende.

De utbytte några artiga fraser innan presidenten tog adjö av dem, men blickarna som mötte varandra kunde ha dödat.
Kärran tog dem till tågstationen, den också fullpackad med hurrande huvudstadsbor.
Då Mars och Vicinia klev upp på tåget andades Mars lättat ut. Loket tjöt och drog sedan igång hela tåget, lämnade snabbt Huvudstaden bakom sig.

En lunch hade dukats för Mars och Vicinia i restaurangkupén. Vicinia syntes inte till ännu, så Mars satte sig och såg fundersamt på det förbisvepande landskapet och strök fundersamt tyget som täckte ett stort blåmärke över hans arm.

Resan i kärran till tåget kändes näst intill som ett suddigt töcken för henne. Skulle hon någonsin återfå sina krafter? Hon låg raklång på sängen och oroade sig för att hon aldrig skulle bli mer som förr, hon avskydde att knappast kunna göra något utan att behöva få hjälp eller vila, och hon avskydde att be om hjälp. Sen var hon orolig över Mars med, något döljde han, det var hon alldeles säker på.
Efter ett tag när huvudet äntligen slutat att snurra, ställde hon sig upp och gick sakta till matsalen. Hon såg Mars strycka sig över armen och det var som hennes misstankar bekräftades.
Hon kom fram och satte sig mitt emot honom. "Så vad är det su inte har berättat." säger hon tvärt, hon tänkte inte låta honom komma undan med det längre.

Mars såg upp då dörren slog fast bakom Vicinia, men hans leende suddades snabbt ut vid hennes allvarliga uppsyn. Vid hennes fråga antog Mars ett uttryckslöst ansiktsuttryck, ett som gömde alla känslor och fick honom att se kall ut.
"Vad menar du?" Frågade han med en varnande underton, för han ville att Vicinia skulle backa undan och inte fråga mer. Gud visste hur hon skulle ta nyheten att presidentens män slagit honom gul och blå på grund av henne.

Vicinias ögon smalnar hotfullt då han tilltalar henne och ser på henne som han gör. "Visst vill du inte berätta så. Men jag tänker ta reda på det, var så säker." säger hon illsket, en vrede som hon sällan visade sköt upp inom henne. Kanske inte just på grund utav Mars, men allt som hänt, fast det var Mars som fick ta smällen av det.

Mars försökte hålla sig lugn då Vicinia brusade upp. Det var som i en kamp, om man tappade sitt huvud hade man förlorat.
"Vicinia..." Mars andades ut och fortsatte med ansträngt lättsam röst. "Sluta gräva i det. Allt är bra." Han ville inte gräla med Vicinia, men de senaste dagarna hade ilskan bubblat konstant under ytan, och liksom Vicinia, var Mars nära explosionsgränsen.

Hon satte sig ner på stolen. Men serveringspersonalen syntes inte till ännu. "Du ljuger. Jag gillar inte när du undanhåller mig saker." fräser hon illsket till men försöker hålla humöret under kontroll, Mars försökte ju, så hon borde kunna hon med. Men hennes ögon blixtrade fortfarande av illska, hon skulle ta reda på var det var om nu han inte behagade att berätta.

Mars kunde inte svara på det, för han visste att han skulle känna likadant. Men vad skulle han säga? "Presidenten beordrade sina vakter att nästan slå ihjäl mig"? Nej, det krävdes mycket mer än lite ilska från hans älskade Vicinia för Mars att medge att han inte kunnat försvara sig själv.
Personalen kom in med maten, och stora fat ställdes framför Mars och Vicinia. Stämningen var tryckt, men personalen tycktes inte märka det. De lämnade rummet kvickt och Mars tog för sig av maten för att undvika Vicinias blick.